Annat

Jag tänkte lägga till lite fler bloggar i länklistan, men insåg att de flesta som jag följer inte har uppdaterat på flera månader. Det är minst tio styckna av dem som ligger i ide. Varför? Har orken tagit slut? Eller är det ”nyhetens behag” som lagt sig? Märkligt är det då. Så jag har puttat in några styckna som uppdaterar. Inte många, men några.

Sedan så har jag bläddrat igenom första numret av Sundsvalls nyheter. Den nya gratistidningen som ska komma ut en gång i veckan, lördagar, och delas ut med direktreklamen. Jag hade inga förväntningar mer än att jag antog att det skulle vara många annonser, vilket det var. Formmässigt känns den lite tam och grå, texttung på sina ställen. Innehållsmässigt var det inte mycket heller. En handfull nyheter, lite sport och lite nöje. En del byråmaterial. Men vi får väl se. Har frågat ut sambon som ”vanlig läsare” och han var inte heller så imponerad.

Glad

Fick en extern hårddisk av min kära familj. En snygg My book på 500 gig. Svart med härligt neongrön lysande cirkel. Tack! Nu ska jag säkerhetskopiera. UTAN skivor. Fast... Antar att jag fortfarande bränner ner en del. Livrem och hängslen...

Måste dessutom ta itu med att skaffa mig en kamera. Eller en ny mobil med bättre kamera... Eller kanske båda delarna...

Svisch-svosch så har 70 gig lyfts över från kära Powerbook till My book. Kärlek... Och frid i sinnet.

Hipp hurra

Fyller år i dag. Har plockat ut komp från förra veckan och tänkte mig en sovmorgon. Redan i går kväll anade jag vad som skulle komma. Den stora huvudvärken. Så det blev varken sovmorgon eller middag hos mamma. Har inte tagit mig ut ur huset över huvud taget.

Nu, halv nio på kvällen efter ett dygn med skallebank som vägrar ge sig, är jag i upprätt läge och suktar efter något att äta. Hungrig. Ett gott tecken.

21.00

Kanal5, klockan 21.00. ”CSI” med Peter Stormare. Måste se.

Björnfrossa

Jaha. Så var debatten igång. Eller debatt. Det är mest av allt attack. Döda björnarna. Utrota dem. De förtjänar inte att vara i skogarna.

Suuuuuuuck...

Jag tror att jag blir tokig på sånt här. Hat. Hat. Hat.

Att det ska vara så svårt att nå insikt om rovdjuren. Att skaffa kunskaper som gör att man förstår djuren. Att man förstår vad som kan hända, hur man undviker att försätta sig i situationer som kan bli farliga och hur man tar sig ur dem om man ändå står där öga mot öga som inkräktare i björnens hemmiljö.

Björnattacken på de två jägarna i går kom väldigt lämpligt. Perfekt läge för jakthetsare som kräver att få skjuta fler björnar. Jag tänker så klart på diskussionen som välde fram när jägaren föll offer för björn i Valsjöbyn. Den som så när avstannat.

Nu hälls vatten på kvarnen, i strida strömmar.

Enligt senaste rapporteringen i ”Mittnytt” klev de två jägarna in i skogen då de hörde grannlagets hund skälla, de trodde att de skulle kunna filma en hund med ståndskall på en älg. Det de klev in i var en hund som följdes av en björn, en förbannad sådan som vaktade den mat som låg och ruttnade intill. Ett älgkadaver som den ville mumsa i sig inför vinterns dvala.

De tar större risker än oss vanliga skogsbesökare. De släpper hundar lösa, hundar som kan locka med sig en ilsken björn. De smyger tysta för att inte skrämma bort älgarna, det tilltänkta bytet. Det förstår jag. Det jag inte förstår är varför de inte kollar av läget, söker spår för att se om det möjligen finns en björn i närheten.

Björnar lämnar tydliga spår. Fina rusor och ramavtryck, tilltufsade myrstackar och upprepade träd. Jag har själv spårat. Jag ser mig för när jag går i skogen. Jag har stött upp arga älgkor med kalvar och tvingats ta mig ur situationen, jag har spejat på lodjur med ungar och följt björnspår i myrens utkant.

Än har jag inte mött en jägare som accepterar rovdjur, i alla fall de två största vargen och björnen. Konkurrensen om älgen är hård. Jag kan förstå dem som har björnarna på gården, de som inte törs kliva ut på farstukvisten utan att slamra med plåthinkar eller annat. De som får sina soptunnor länsade. Dem förstår jag. Där är skyddsjakt ett alternativ. Skyddsjakt eller omplacering. Men när det pratas om att ta ner björnstammen till ett par hundra individer blir jag rent ut sagt förbannad. Vem har sagt att jägarna ska ha ensamrätt till skogarna? Va?

Andra bloggar om: Björn

Nämen

Fick precis ett mejl från Luger där Hellacopters meddelar att de lägger ner verksamheten.

Efter snart 13 år som The Hellacopters är vi nu tvungna att meddela att vi lägger ner. Anledningarna som lett fram till detta svåra och slutgiltiga beslut är både många och allt för personliga för att gå in på.

Att spela i ett band med allt vad det innebär är ofta så långt ifrån en picnic man kan komma. Men tack vare alla Er som har hängt med oss på svettiga klubbar, regniga festivaler eller hemma i stereon under alla dessa år så har det varit en minst sagt fantastisk resa. Ert stöd är oförglömligt.

Vi känner att vi vill säga Hej Då med dunder och brak, därför siktar vi på en avskedsturné genom Europa och Skandinavien framåt våren. Vi har nyligen mixat färdigt vårt sjunde och sista studio album och kommer enligt tidigare planer att släppa plattan nån gång tidigt nästa år.

Ni blir alltså inte av med oss riktigt än. Tack!

-The Hellacopters

Jag protesterar! Jag gillar Hellacopters! Vill ha mer av Hellacopters!

Andra bloggar om: Hellacopters lägger ner

Lägger sig

Japp. Snön börjar att klistra sig fast mot taken. Me like. Men så är jag lite tokig också.

Julvibbar

Det snöar!

The surreal life of Monaihallen

Om jag satte mig ner och skrev ner detaljerna om de senaste dagarna skulle du knappast tro mig. Om jag gjorde en film om händelserna och meddelade att den är baserad på en verklig händelse, skulle du ruska på huvudet och säga att jag har alltför livlig fantasi och att jag troligen sneglat lite för mycket på filmen med Nicole Kidman (heter den ”Bangkok Hilton”?).

Ja. Det började egentligen i lördags. På många olika vis. Det är en sådan där film där man får följa två huvudrollsinnehavare parallellt. Exakt samma tidpunkter, men olika händelser. Jag fick ett mejl som jag först inte ville öppna, men när jag väl gjort det kändes det lite bättre. Läste. Besvarade. Läste igen. Formulerade om. Skickade. Fick svar som besvarades, och så vidare. Men hela dagen var så där märklig. En väntan på något som man anar ska komma. Jag trodde det var en uppladdning inför extra mycket på jobbet, men jag kunde då aldrig föreställa mig det som komma skulle...

I en annan del av världen missade någon ett plan. Började driva runt på gatorna. Togs om hand. Jag går inte in på några närmare detaljer, personen är ju trots allt en människa av kött och blod med ett eget liv som jag försöker att respektera.

Sedan möts de två karaktärerna via en skrapig telefonlina. Ett nödrop kan du nog kalla det. Jag har tillbringat timmar med telefonluren tryckt mot örat. Lyssnat på förklaringar. Försökt förstå människor som pratar andra språk. Lagt ett pussel av detaljerna som jag snappat upp. Ordnat nya biljetter. Sett till att någon på plats kan hjälpa. Lyssnat på nya detaljer. Häpnat. Tappat hakan. Skrattat hysteriskt nervöst i en sekund, för att sedan inse den djupa tragiken. Samlat mig. Tagit nya tag. Samtidigt som jag och mina arbetskamrater försökt att göra två tidningar om dagen på tre och en halv person. Jösses Amalia... Takten vi har hållit borde vara medaljvinnande i ett VM i snabb redigering.

I går möttes de två huvudrollsinnehavarna öga mot öga på en flygplats någonstans i Sverige. En av oss lättad över att fas ett är avklarad. En av oss lättad över att vara hemma och vara vid liv.

Skjutsade till någon som kan bistå med mer hjälp. Löften utbyttes. Nu återstår att se om båda parter kan hålla dessa.

Gud så märkligt det här blev då. Det är så många detaljer i det här som är ofattbart sjuka. Märkliga. Skruvade. Makalösa. Men jag känner inte att jag kan skriva om dem. Inte riktigt än.

Återkommer i ärendet.

Göralös?

Jag har snöat in på pärlor. Har fyllt upp två stora sortimentlådor med allsköns sorter och färger. Handlat små pryttlar och verktyg. I fjol virkade jag armband och halsband. Har inte använt nåt av dem en enda gång. De ligger på hög i hobbylådan och tja ... väntar på att kastas antar jag.

I år letar jag mönster på nätet. Mönster till djur som jag kan bygga upp med pärlor. Till min stora förtjusning hittade jag mönster till 3D-versioner också, men jag har inlett med lite enklare varianter. Så nu sitter jag vid bordet och pysslar när jag kommer hem på nätterna. Hjärntvättad. Avprogrammerad. Inställd på att varva ner. Det fungerar sisådär. I stället för att bli trött slutar det med att jag envetet stirrar på mönster, räknar pärlor, mäter silvertrådar. I går satt jag så till klockan 03.06.

Vad det blir? Titta här nedan så ser du. Vad jag ska med dem till? Eh... Ingen aning. Antar att de kommer att samlas på samma ställe som de virkade smyckena.



Hm... Den nedersta varelsen är den första i raddan. Det syns att jag inte riktigt fått kläm på att man måste dra åt silvertråden hårt för att få pärlorna att ligga snyggt.

Weeping Willows - In The Ghetto

Jag var i Stadshusets vackra spegelsal i afton och beskådade ett av mina svenska favoritband. Weeping willows. Magnus Carlsons röst alena är nog för att göra mig lycklig. Men så fick jag också uppleva gåshud i slutet av sista extra extranumret ”Endless night”. Mäh så bra.

Nackdelen med aftonen var att många av dem som var där, närmare 550 personer, uppenbarligen inte brukar gå på konserter. De ägnade sig åt att skrika åt varandra för att sedan gapflabba. Proceduren upprepades irriterande många gånger.

Annars är jag nöjd. Betyget blir en svag fyra av fem möjliga. Det ska till mycket innan de bräcker spelningen i Åre för sju, åtta år sedan. Så är det bara. Intensiteten jag upplevde där kommer jag nog aldrig att få uppleva med WW igen.

Paus

Har ingen inspiration. Det råder stiltje i tankesmedjan. Så jag fortsätter att pausa.

Skrattattack

Okej. Det kanske är jag som den underliga och han som är normal, men jag skrattade som en tokig åt ett gäng av bilderna på hans sajt... Och de är inte tagna för att få folk att garva, jag intygar.

Kolla på bröllopsbilderna. Alltså. Att manipulera bilder har jag inte så mycket emot, men att lägga in brud och brudgum i träd, bilar, solglasögon, flaggor och allsköns föremål känns väldigt märkligt. Och titta på porträttet av det gamla paret, mannen i bar överkropp... Jag dööööör av skratt varje gång jag tittar. Tänk att komma hem till mormor och morfar och se den bilden på väggen över soffan i finrummet...

Jag undrar lite över vad tanken är bakom bilderna? Jag kan också manipulera bilder, men det innebär inte att jag gör allt som man kan bara för att jag kan det. Jag säger inte att alla hans bilder är på det viset, det finns vackra exempel också, men de där övermanipulerade bilderna blir bara för mycket... Sorry.

Rastlös

• Tvättat. Check.
• Städat. Check..
• Lyssnat på demos och skrivit om dem. Check.
• Druckit kaffe femtioelva gånger. Check.
• Glott på teven. Check.
• Ringt samtal. Check.

Jamen vad ska jag göra nu då? Guuuu så uttråkad jag är då...

Ny smak

Har köpt en dosa av Moccas nya smak granatäpple. Doften och smaken påminner så strakt om något jag åt som barn, nåt godis eller ett tuggummi, men jag kan inte riktigt placera det än.

Men, jag tror inte att jag kommer att bli någon storkonsument. Jag håller mig till mint och eucalyptus. Det passar ju så bra till kaffet. ;-)

Dammsuger x 2

Jag ska dammsuga lyan, men just nu har jag så himla trevligt med Youtube. En sådan guldgruva. Kan titta på musikklipp dygnet runt och ändå hitta nya saker som förtjust får mig att klappa händerna och tindra med ögonen.

Kan meddela att det var verkligt trevligt i Ånge i lördags. En lååång natt med trevliga människor.

Finnar och ungar!

När jag var liten åkte jag Valiant med pappa och hängde mellan framsätena och sjöng med i Hurriganes alla låtar! ”Get on” och ”Roadrunner” var favoriterna. Och än i dag blir jag lycklig av att höra denna finska supergrupp! Raka rör och hemkört, äkta raggarmusik. Ah... Ljuva 70-tal...

Hur?

Ja så här gjorde de duetten möjlig.

Slaptones

En liten rökare att förgylla kvällen med!

”Kräka”

Nu ska vi packa ihop lite pryttlar och dra till Ånge för kräftknytkalas. 14 anmälda, några bekanta några obekanta. Packar extra tjock tröja och ett par varma strumpor, det lär dra kallt på verandan i dag. Regnet strilar ner i strida strömmar. Riktigt gråmulet och höstlikt.

Jag har meddelat mitt beslut om Sthlm också. Jag åker ner nästa år. Sex månader på en annan arbetsplats. Pirrigt... Nu ska jag försöka hitta nåt att bo i, planera sommarschema och leta vikarier för nuvarande arbetsplatsen. Jag hoppas att allt löser sig. Men det har ju en tendens att alltid reda ut sig, märkligt nog.

* ”Kräka” betyder djur, och en del kallar kräftor för just kräka. Även om jag mer förknippar uttrycket med djur som står i la'går'n.

Lowest form of life...

En riktigt dålig dag på jobbet. Nicklas har fått en intervju med Lou Reed. Giganten. Legenden. Mannen som ger New York ett ansikte. Det borde vara en bra dag på jobbet. Det är bara det att Lou Reed hatar journalister. (Då kan man ju undra varför han ställer upp på en intervju, eller hur?)

Nicklas har fått en halvtimme med en levande legend som hatar journalister. Han är nervös. Mycket. Ställer sina frågor. Blir avbruten. Får konstiga kommentarer bollade till sig som han har svårt att möta.

”Vem intervjuade du sist?”

”Eh...”

”Kommer du inte ihåg?” (höjt ögonbryn och den där blicken, den där blicken...)

”Det var... Eh. En stor...”

”Så stor och du kommer inte ihåg?” (höjt ögonbryn och den där blicken, den där blicken. Igen...)

”Det var... Mary Quant!” (triumf! Jag minns!)

”Mary Quant?! Mode?” (höjt ögonbryn och den där blicken, den där blicken. Ännu en gång...)

”Eh... Yes...”

Och så försöker han styra in intervjun på fördomar, men han hinner inte formulera frågan förrän Lou Reed, giganten, säger att han inte har några fördomar men att han hatar journalister. De är ”the lowest form of life”. Framför allt de engelska. Och det är inte en fördom eftersom det är en sanning.

Okej. Vad säger man då? ”Eh. Yes. So...” Jag har inga fler frågor mr Reed. Leende till svar, ”Oh Nicklas...”.

Dokumentären är tio minuter och reportern berättar om hur han försökte att få tiden att gå så fort som möjligt. Den värsta dagen på jobbet någonsin.

Det är så hemskt när man kommer av sig så där. En del intervjuobjekt försöker rucka på reportern, skapa ostadig grund att stå på. Tappar man balansen är det kört. Toksvårt att hitta tillbaka. I've been there... En svensk herre, artist, och jag var grönare än grön. Var väl förberedd som tur var, vilket gjorde att jag faktiskt tog mig tillbaka in i intervjun igen. Han försökte slå hål på mina kunskaper, dem som han trodde att jag inte hade. Det lyste ”Unga dam, vad kan du om musik egentligen?” om honom. Han slungade ut saker från förr, men jag kunde hans musikaliska historia. Efter en halvtimme tror jag till och med att han fått en gnutta respekt för mig.

Mötte en till sådan där person i veckan. ”Unga tjejer kan ju inte musikhistoria! De snackar om gubbrock och vet inte vad det betyder ens.” Alla över samma jävla kam. Sådana gånger får jag bita mig i läppen för att inte börja rabbla år, artister, skivor, samarbeten och detaljer. ”Jag vet vem du är och vad du kan” typ...

Åter till dokumentären. Går den i repris, så se den. ”Lou Reed – Lowest form of life” i SVT, tio minuter lång och underhållande.

Sucker

Jag som inte tänkte följa fler teveserier såg i går två avsnitt av ”Heroes”. Och my så jag fastnade. Måste införskaffa på dvd. Hata reklamavbrott... Det till och med kliar lite i fingrarna, ladda ner kanske? Men nä. Vill ha en box.

Var på bio med tre vänner. Vi bokade så klart biljetter till chickfilmen ”Underbar och älskad av alla”. In på bion, rätt salong, rätt platser. Snart insåg vi att det inte var rätt film. I stället blev det ”Simpsons”. Jag och R stannade kvar, de andra två letade reda på den andra salongen och såg den film som det var tänkt att vi skulle titta på. Jag ångrar inte att jag stannade kvar. Yeez så jag skrattade. Se ”Simpsons” om du inte redan gjort det.

Hur kunde det gå så fel då? Vi gick in på Bokia och köpte biljetter, killen i kassan önskade oss en trevlig kväll och vi travade i väg för att käka och prata. Senare uppdagades att vi fått biljetter till fredag, inte torsdag. Killen i kassan var med andra ord rätt dagvill...

Spännande uppdatering

Manusförfattarna bad mig tillägga att det nu är höst i Sundsvall. Jag har nämligen börjat använda strumpor igen efter en lång barfotasäsong.

Så.

Klart.

Mitt liv i ”Glamour”

Tänk om mitt liv vore som en säsong av ”Glamour”. Så många spännande episoder jag skulle ha att berätta om och tänk så många som skulle logga in bara för att se vad som händer i mitt liv just precis nu.

Jag skulle då vara dottern. Den glamourösa. Jamen självklart! Och jag skulle vara förlovad med en man (det är min tredje förlovning, eller fjärde, men jag har inte varit gift ännu) som jag älskar över allt annat. Tror jag. Men jag misstänker att min trolovade har en fling med min morsa, ja de har ett förflutet tillsammans och jag tror att det finns något där fortfarande. Än så länge är det bara misstankar, men jag ska nog komma på nåt sätt att komma underfund med hur det står till.

Att jag misstänker det här är inte så underligt. Min förre fästman har nämligen barn med min mamma, de hade en het affär bakom min rygg och jag har nyligen förlåtit kära mor för det lidande hon utsatt mig för.

Min pappa är pappa till han som är pappa till min lillebror. Det är kanske lite komplicerat men vi har rett ut det där och julaftnarna är alltid roliga i vårt hem. Pappa, ja min pappa inte brorsans pappa (som är min halvbror), försöker att bli tillsammans med mamma igen, men det har flutit mycket vatten under broarna så jag tror inte att det kommer att gå vägen. Dessutom är han lite väl gammal för henne, tycker du inte?

Halvbrorsan, ja helbrorsans pappa, har precis fått tillbaka sin förra fru. Alla trodde att hon var död, men vi var bara lurade. Hon levde hela tiden, fick en snyggare näsa och lite större rattar, innan hon tog sig hem från slottet där hon var fången av en galen beundrare. Det blev ett himla hallaballo, han var ju tvungen att välja vilken av fruarna han skulle ha. Mamma eller den gamla flamman. Ja, mamma var tillsammans med min halvbrorsa. Men rätt nyligt så visade det sig att min pappa och hans pappa inte var samma person, så egentligen är han inte min halvbrorsa. Rätt skönt faktiskt. Han är rätt snygg och jag blev lite intresserad ett tag, men tyckte att det blev lite väl komplicerat...

I alla fall så är jag kär i min kille. Jag ska bara komma på ett sätt att se om han är kär i mig eller om han är tänd på mamma.

Fast... Jag är rätt så nöjd med mitt liv som det är. Vem orkar med dessa intriger? Och vem i hela världen skriver manus? Och hur gör de för att hålla reda på alla tåtar? Vem som är ihop med vem, vem som varit med vem, vem som har barn med vem och vem som ska få barn med vem... Jag fattar inte. Och att de kan komma på nya invecklade intriger för att hålla liv i liket i årtionde efter årtionde.... My o my.

Jag kan meddela att jag slår igång teven på förmiddagen innan jag pyser till jobbet och då går det inte särskilt många program att zappa mellan. Jag hänger oroväckande väl med i både ”Glamour” och ”Hem till gården”. Fast, jag tror jag föredrar det. TIdigare var det ”Sjunde himlen” eller vad den heter, den med religiösa familjen med hundra barn och goda gärningar att uträtta varje dag... En moralkaka för mycket till kaffet...

Sängläge

36 timmar senare tar jag mig äntligen upp. Mörbultad. Öm i huvudet. Torr i halsen. Kurrig i magen. Jag vinklar upp persiennerna och ser ljuset. Låter musiken flöda.

Jag har överlevt ännu en migränattack.

Men människa...

Om det här är sant så är det synd om människan. Och ännu mer synd om barnet, om det blir nåt. Men käre nån... Varför tenderar somliga att tro att de kommer att bli bättre människor, få bättre liv, bara de skaffar barn? Om vi skaffar ett barn kommer vår relation att bli bra. Om vi skaffar ett barn blir allt underbart. Jag säger inte att det inte händer, för en del fungerar det säkert så, men barn ska väl ändå inte vara nåt som man ”skaffar” för att må bättre själv? Eller har jag missförstått allt? Sätter man inte ett barn till världen av andra anledningar? Exempelvis för att man älskar sin partner och vill skapa en familj tillsammans.

Att skaffa barn för att man ska kunna hålla sig nykter och drogfri verkar vara en galen väg att välja. Tokigt galen. Undrar om hon var nykter när hon kom på den strålande planen?

Om jag var man...

Ja. Vad finns att säga? Jag är tokig i kvinnans röst. Har precis sett att hon ska spela i Europa igen. Danmark. Okej, där har de hajat att hon har en röst och låtar som är värda att uppmärksammas. Här? O nej. Hennes upptempo gör rösten mest rättvisa, men balladerna kan vara nog så sugande. Såg henne på Storsjöyran för, låt se, tre år sedan kanske och blev frälst omedelbums.

Asocial!

”Om du har vänner på nätet måste det vara nåt fel på dig. Hur fan kan du kalla någon som du aldrig träffat för vän? Herregud, det hör man ju, om man är någorlunda normalt funtad, att det är helgalet! Måste du kolla din mejl och läsa bloggar? Kan du inte bara umgås med folk som vanligt folk gör mest? Va? Och det där msn eller vad det heter, vad är det? Sitta och skriva till folk när man kan lyfta luren och ringa. Phft... Va? Låter det normalt? Fortsätter du på det här viset kommer du snart inte ha några riktiga vänner. RIKTIGA vänner, sådana som man träffar i verkligheten, men det där begriper du uppenbarligen inte. Du sitter ju bara där vid datorn heeeeela tiden. Och bloggar, det är ju bara en massa trams som folk sitter och knattrar ner. Du vet ju inte ens om det de skriver är sanning! Människa! Get a life!”

”Men jag HAR ju ett liv. Och jag kallar dem som jag lärt känna via nätet för vänner eftersom att de ÄR vänner. Jag lovar dig, många av dem känner jag bättre än vad jag känner dig. Jag menar verkligen känner. Jag behöver inte veta hur någon ser ut, vilken färg ögonen har eller hur långa de är, för att känna dem. Den kontakt jag fått med mina nätvänner är djup. Jag har sett, ja SETT, sidor hos dem som jag kanske inte skulle ha fått se om vi suttit öga mot öga i stället för skärm mot skärm. Vad är det förresten som säger att jag är asocial? Jag har utbyte med fler människor varje dag än vad du har som ringer en vän en gång i veckan. Hur ofta träffar du dina vänner? Hur ofta pratar du med dem? Just det. Då och då. Men vet du, jag har faktiskt kontakt med flera av mina riktiga vänner, som du så fint kallar dem för, via nätet också. Jag sitter inte bara och knattrar ner ord till folk som jag inte träffat, så det så. Och vet du, jag HAR träffat några av dem som jag fått kontakt med via nätet och det visade sig att de var högst trevliga i verkliga livet också. Så det så! Jag sitter inte heller vid min burk dagarna i ända, jag går utanför dörren. Fikar med vänner på stan, går på bio, spelar sällskapsspel, tar en öl på krogen. Jag vill påstå att MITT liv är bra mycket rikare än ditt, du som vägrar att ta den virtuella världen på allvar. Den existerar och i den finns så mycket att upptäcka om man bara vågar öppna korpgluggarna och ta den till sig. Och om du nu inte vill det, okej för mig, men döm inte ut alla som vill det.”

”Okej. Men du kommer inte att övertyga mig. Jag tror inte på det där tramset. Men du. Vad sa du att det där bandet hette, du spelade en låt för mig som var så bra. Har du skivan?”

”Nä. Jag har ingen skiva. Men du kan ju gå ut på nätet och Myspace.com... Om du nu törs...”

Phu...

De har slutat bråka. Jag kan släppa de kluvna känslorna och bara njuta av de sista semesterdagarna. Har skummat igenom avtalet och det ser bra ut, lägstalönerna för dem som jobbat minst 15 år åker upp rejält.

Nu, en kopp kaffe.

I want it all

Har suttit och sorterat skivor. Konstaterar att köper jag fler har jag inte plats längre. Sorgligt. Det är sådana här gånger jag drömmer om huset, eller lägenheten, där jag kan ha en hel vägg med musik. Hyllor fyllda av mina plattor, med plats för allt det som ska tillkomma. Plats för en vinylspelare och alla skivor som står sorgligt undangömda på vinden och i pappas källare. Ah... Drömmar.

Shake it babe

Lyssnar på Katharina Nuttall. Damer med mörka röster, aaah... Diggar. Hon har producerat Ane Brun tidigare, bra på mycket med andra ord.

Fotograf?!

Och så här går det när man inte kommer överens med kameran....

Men okej. Jag fick ett par bilder som fungerar, efter ett visst mått av övervåld i inställningsmenyerna... Och jag har ett par måsten. 1. Installera photoshop. 2. Köpa en egen kamera.

Peter LeMarc : Hon gråter inte mer , live i studio

Jag ska se honom i höst. Bara måste se.

Utlovat

Jag har förlängt min semester med en fjärde vecka. However har jag redan blivit inringd två dagar. Så det blir ett inhopp på redaktionen i morgon, sedan tänker jag relaxa de kvarvarande dagarna.

Det var konflikten som fick mig att bestämma mig. Hoppas innerligt att parterna kommit överens tills på måndag. Känner mig lite som ett barn som slits mellan bråkande föräldrar. Jag förstår båda sidorna. Jag vill att lönerna ska höjas och jag vill att upphovsrätten stärks. Samtidigt är jag, och många av mina arbetskamrater, mån om att tidningen ska bli så bra som möjligt varje dag. Men om jag måste gå hem en och en halv timme tidigare från jobbet så hinner jag inte med allt jag vanligtvis hinner. Alltså blir läsarna lidande, och det är något jag tycker mycket illa om. Upptrappningen som är på gång gör också att vi inte får hantera material som producerats utanför redaktionen. Väder, serier, insändare, debattmaterial, inrikes- och utrikesmaterial, nöjesnyheter, sport. Och tevetablåerna. Jag vet inte hur vi löser allt. Även om vi brukar förproducera sidor så lär vi knappast hinna med allt. Så det känns rätt skönt att slippa undan en del av konflikten...

Denna sista vecka, höstens första, har jag för mig själv. Sambon har återvänt till arbetet. De flesta av vännerna är också tillbaka i verkligheten. Har en massa fixande att stå i, tänker tända ljus och lyssna på musik, njuta av lugnet. Organisera, bläddra igenom travar av skivor och tidningar. Försöka få någon ordning i kaoset.

Kaos. Just det. Jag har varit på bröllop. Svågern har slagit till och gjort sin sambo till en ärbar kvinna. En vacker ceremoni, jag tycker verkligen om prästerna i Torps församling (och jag tycker det är lite smålustigt att de heter From i efternamn). Eva sa många vackra och tänkvärda ord.

Men röran innan... Geeeee... Min sambo var så stressad att han först vägrade att åka till stugan förra veckan. Han skulle inte hinna med sig. Men efter massiva påtryckningar gav han med sig. EN dag skulle han nog kunna åka bort. Det slutade med att vi tillbringade tre underbara dagar i Höga kusten. Soliga, varma, ljuva och avkopplande dagar i trevligt sällskap. Dessutom fixade han ny skjorta, slips, finskor och tuff jacka, högst överraskande, i Kramfors.

Och jag tror att det var en bra uppladdning för honom. Han var toastmaster och planeringen var minutiöst genomförd. Schemat var tajt och det var snudd på omöjligt att prata med honom. Ferrig blick och osammanhängande svar. Ett tag trodde jag att det var han som skulle gå altargången fram, så hyperstressad var han. Inte förrän vid tvåsnåret natten mot söndag släppte det. Då var allt överstökat, ja förutom festen då, och hans blick blev med ens fokuserad och stadig.

Vad mer? Ja just det... Mitt beslut. Hm... Tja... Jag suger på den karamellen några dagar till. Men jag återkommer i andra ärenden innan dess.

Patience

Snälla... Ha tålamod med den här skumma damen. Semestertider ställer till det med bloggandet, men jag kan lova att när jag kommer hem igen ska jag berätta aaaallt om hur deras bröllop inkräktar på vår semester, och jag ska berätta om vad det är för fel på mig som kommer ihåg dödsdagar men inte födelsedagar och jag ska minsann också berätta om vad som får mig att förlänga min semester med en vecka. Och just ja! Jag ska också meddela mitt beslut i frågan åka till Stockholm och arbeta i sex månader.

Så du ser. Du har underliga saker att se fram emot, om du låter tålamodet styra. ;-)

Töcken

Dagen har gått i slowmotion. Jag är inte riktigt i fas efter den långa färden hem.

Har bläddrat i veckans skörd av tidningar. Packat upp, tvättat och efter varje moment har jag kraschat i soffan.

Var hemma fyra i morse. Deadbeat och mörbultad i kroppen. Har sovit, men inte på långa vägar tillräckligt. Ska minsann jobba på den biten i natt.

Halmstad var trevligt, Göteborg likaså. Marstrand var regnigt men fascinerande. Har varit tråkig enligt sällskapet, men han har lärt sig en del om vårt vackra land. Tycker om att ta in kunskaper om platserna jag besöker, det finns så mycket som man inte vet något om.

Vi var ut med glidarna i Halmstad. Det var som att vara med i en komedi. Jösses så jag skrattade. De är ena riktiga lirare. Flådiga bilar, slickefrisyrer, unga flickor, stålar i massor och resvanor en annan inte ens kan fantisera om. Och de var på riktigt... Otroligt...

Återkommer senare, eller möjligen i morgon.

Och just det! I dag är det 30 år sedan Elvis dog. Har beslutat mig för att göra den där tatueringen nu. En fem centimeters-Elvis ur ”Jailhouse rock”. Ja! Jag vet... Jag är galen.

Letar...

Ja, jag har då inte packat en sak än. Ska ta itu med det så snart jag skrivit upp lite fler nummer till hotell och stugbyar i Halmstadstrakten. Det är då inte billigt att semestra i det här landet, det är då ett som är säkert. Det faktum att ”vi” har lite svårt att bestämma ”oss” underlättar inte heller planeringen. Ska vi vara tre nätter i Halmstad, eller ska vi vara där två? Hur länge ska vi vara i Göteborg? Vilken väg ska vi åka ner? Ska vi stanna till och hälsa på i Linköping? Eller ska vi åka förbi Sveg?

Jag har sett till att tältet plockas med. Moskoselkåtan är enkel att sätta upp. Och det är en bra nödlösning om vi blir stående rådvilla i låt oss säga Mora, dividerande om vad vi ska göra och vart vi ska åka... Hör ni nåt på nyheterna om en ”31-årig kvinna tappade förståndet och jagade sin 34-årige sambo till skogs i går eftermiddag” så vet ni vad det handlar om...

View

Skulle behöva photoshoppa lite för att få fram solstrålarna som silar ner över stan, men har ju inte installerat efter förra kraschen... Så det får gå så här.

Laddar upp med tvättmaskin och ompackning för vidare färd. Vart? Ingen aning. Vi ska bara åka någonstans. En stad, en by, en ingenstans. Vart som helst. En kort kommaivägtillsammans-sväng.

Har precis kommit hem från paradiset. Sena nätter, eller tidiga morgnar. Är trött, men ändå avslappnad. Såg SJF:s varsel och tänkte att det kanske är över innan min semester är slut. Låt oss hoppas det...

Up and away!

Så där ja. Nu åker jag i väg första svängen. Återkommer i veckan. Jag ska njuta av solen och friheten! Yey!

En riktig mara.

...jag...kommer...i...mååååål....nu...se...mest...er..... *faller ihop i sängen*

Nödvändigt ont?

Vis av tidigare krascher sitter jag nu här och har otroligt roligt. Ska säkerhetskopiera allt jag lagt in i itunes... En sisådär 50 gig. Och så fotona. Och texterna. Det blir en del... Jag borde införskaffa en separat hårddisk, men vill ändå ha allt på skiva. Hänglsen och livrem, ungefär... Bygger upp en katalog som jag ska skriva ut, vill ha ordning och reda på härligheten. Måste kolla av den stationära burken också. Det ligger en hel del på den som jag inte har i min kära powerbook...

Samtidigt som det är tråkigt njuter organisatören som bor inuti mig... Göra listor. Färgscheman. Plocka med pärmar... Det är en perversion... Måste vara. Tänker på Ugglan som kommenterade det hela med att ”jag känner ingen annan som börjar tänka i färger när det talas om schemaförslag”. Det är lite otäckt... Jag tycker OM att skissa på nya scheman. Plocka runt, lägga om, tänka på konsekvenser. Jag kanske borde ha blivit administratör i stället...

Åh så ljuvt!

Var tvungen att peta in ”A black and white night” i dvd:n... Roy Orbison backas av superorkester, stråkar och hela klabbet. Dessutom gästas han av en massa stjärnor: Bonnie Raitt, KD Lang, Tom Waits, Bruce Springsteen och en drös andra. Det är det bästa jag vet en gråmulen dag. Och för all del, småsoliga.

Om du inte har vett att uppskatta Roy Orbison gör du det definitivt efter att ha sett den här spelningen. En sådan röst. En sådan jäkla röst. Det ser inte ens ut som att han tar i, ändå droppar det ut toner som få människor i världen kan klämma ur sig. Oy...

Snöat in

Jag har en tendens att snöa in på de stora sångarna från förr. Olika sångare för olika faser i livet. Otis Redding, Sam Cooke, Buddy Holly är stadigt återkommande tillsammans med Elvis Presley. Och den här herren. Roy Orbison. The voice of an angel... Klippet visar Bono som efter att ha lyssnat på soundtracket till David Lynch film ”Blue velvet” vaknade med en melodi i huvudet. En som han gav till Roy Orbison. ”Mystery girl” är en av mina favoriter. En av många.

Men klippet är roligt. Titta själv!

(Och jag veeet... Det är bara det att jag inte kommit mig för tidigare, så nu får ni stå ut med att jag postar allt som ni bara MÅSTE se från Youtube... Det lär bli en del klassiker. ;-)

BRMC

Titta bara! Och hör... Kärlek... Kärlek... Kärlek!

besök

Har haft besök av skåningar på väg till stuga i Ö-vik. Mycket roligt att få se rara vännen två gånger inom loppet av ett år. Hon är en av få av dem som jag haft kontakt med på nätet som jag faktiskt träffat i verkliga livet, och det är ett sant nöje varje gång. Synd att hon bor så rackarns långt borta... Trevlig karl har hon också. Som testar snus åt snustillverkare! Vilket lyx va?

Och så finns det de som säger att man inte kan lära känna folk över nätet. *fnyyyyyys* Bullshit.

Snubblade över en annan blogg i går, en gammal klasskamrat som jag inte sett på många långa år. Undrar om det finns fler därute som bloggar i det tysta? *snokar vidare*

Bojkott!

Fan. Nu står jag inte ut längre! Jag kommer aldrig mer att köpa någon produkt från coca cola-gänget... Tvi, tvi, tvi... Måste de envisas med att göra reklamfilmer med slingerbultar? Va? Jag hajar inte. Vad har dessa varelser med en flaska cola att göra? Ringlande runt den... Bah... Det sista man ser innan man tänker gå till sängs. Jamen självklart! Varför inte nöja sig med Jennifer Garner? Varför ormar?

Jo. Kanske. Okej. Jag behöver hjälp.... Men vissa sidor av min personlighet vill jag låta vara orörda.

Namne

Jag har tagit för vana att googla mitt namn med jämna mellanrum. Det är ett bra sätt att se om de få texter jag skrivit används någonstans på felaktiga vis. Dessutom är det väl lite kul.

Roligast av allt är att jag har en namne som är involverad i BFI, Bokbranschens finansieringsinstitut AB (BFI). Jag undrar om hon också googlat på sitt namn och sett att det skrivits bokrecensioner av en annan Mona Hallén? Och jag undrar om någon annan sett det och frågat henne om hon ägnar sig åt att recensera böcker vid sidan av sitt jobb i BFI? För det ser onekligen lite komiskt ut...

Jag har fått mejl som ska till henne också. Märkligt nog har hon också en Comhem-adress. Så jag har blivit bjuden på en del lyxiga golfresor i varma länder. Första gången det hände blev jag mäkta förvånad. Jag golfar inte. Har aldrig varit intresserad av det heller. Och jag umgås inte direkt med den typen av människor som äger golfbanor runtom i världen.

Tänk om hon också fått mejl som hon inte ska ha? Typ, inbjudningar till hårdrocksmässor. Kan tänka mig att hon hoppar till vid sitt skrivbord där på Lidingö innan hon raskt förpassar mejlet till papperskorgen...

De senaste felaktiga mejlen har jag snällt svarat på och meddelat vilken adress de egentligen var tänkta att skickas till. Men en bråkdels sekund har jag funderat på att svara ja tack. Tänk att styra ut sig i Guns-tischa, trasiga jeans och en dödskallescarf och bara dyka upp vid golfbanan och presentera sig...

Sådant sitter jag och småler åt när jag har tråkigt och inte kan sova. När alla blogginlägg är lästa, och jag tröttnat på att stryka omkring på nätet i jakt på nåt underhållande.

Redskap

Jag blev så full i skratt när jag kom hem och hittade ett mejl från en frilansskribent som sökte tjejer med fobier till ett reportage i ”Veckorevyn”. Hon hade minsann sökt igenom bloggar i sin jakt på lämpliga kandidater, och som av en händelse fastnat för mig (antar att hon hittat fler också).

Jag är inte så välvilligt inställd till att ställa upp på dylika saker (håller mig hellre i bakgrunden och skapar tidningarna än är med i dem själv), dessutom trillar jag utanför åldersspannet med mina snart 32 år. Sedan vete håken om det är så smart att utmåla sig själv som en nojig människa. Folk kan ju få underliga idéer om roliga spratt... (Precis som Ugglan när han messade mig en sen afton vilket sabbade min nattsömn ordentligt... Och jo då, jag vet att han ångrar sitt vågade upptåg)

Men bloggarna är ett bra verktyg för reportrar som letar uppslag eller intervjuobjekt. Önskar att fler kunde inse det. En dålig dag kan bli en bra om man är öppen för att använda fler kanaler. En del inser inte ens att man kan googla sig till idéer... Nya former måste beredas plats, det räcker inte längre med telefonkatalogen och goda kontaktnät. Den yngre skaran har insett vidden av vad nätet kan göra för en reportrer. Det hålls ju till och med kurser i hur man kan använda internet som arbetsredskap.

Kanske kan bloggarna tas in i sådana kurser. Här vimlar ju av människor med upplevelser och kunskaper. De bara väntar på att bli upptäckta.

Back in business

Sitter i en liten lya i Sundsvall och tänker på att jag har en veckas arbete kvar innan det är dags för semester. Kurerar förkylning efter rännande på festival och gårdagens möhippa. Och jag tänker på att alla planer vi lagt upp för nästa vecka spruckit. Det lär inte bli något Danmark, och som det ser ut nu blir det heller inget Göteborg. För egen del kan jag tänka mig en lugn vecka, sitta i någon av stugorna och läsa böcker. Vila, vila, vila. Kanske göra någon kortare utflykt. Ta med ett tält och sovsäckar. En raid över gränsen till Norge, eller en tvådagars till södra Lappland. Något lite lugnare. Men sambon vill annat. Större pryttlar.

Det är lite tomt. Yran är över. Jag saknar musiken, umgänget. Jag är nog till och med lite ledsen, jag vet ju inte om det blir någon Yra för mig nästa år. Om jag säger ja till Bladet kan det bli lite svårt. Å andra sidan finns det rätt mycket kul att göra i storstan också...

Ledig i dag. I morgon inleds sommarens sista arbetsvecka. Sedan är det otroligt nog semester.

Semester... Mmmmm.... Smaka på det ordet...

Oj....

Jag förstår verkligen hur det kom sig att prästerna i USA predikade om rock'n'roll som Djävulens musik... För herreminje så sexiga BRMC är på scenen. Det är suggestivt och intensivt och så fantastiskt bra. Jag går fortfarande på högvarv....

Inte blev det sämre av att se och höra Fagerstas finest lägga Jantelagen ljusår bakom sig. Uppkäftigt och tempofyllt, jag längtar efter kommande plattan.

Men Be good Tanyas... Jag gäspar bara jag tänker på dem. Hur kan man vara så totalt oengagerade om man tagit sig från Kanada till Östersund för att spela på festival? Vill de inte spela? Tycker de inte om musik? Varför kom de över huvud taget? Ett hej, en snabb blick ut mot publiken, sedan var det som om de stod i replokalen och harvade för sig själva, omedvetna om åskådarna.

Men Black rebel motorcycle club.... Jag vill ha mer... Måste få mer... Behöver mer...

Fotot har jag fått låna av Elo. Tack!

Laddar

Har varit ute ett varv. Regnet vräker ner över Östersund. Men vad gör det när man är glad i hågen? Just det, ingenting.

Har precis skrivit två korta recensioner, Sturm und drang och Di leva. Nu ska vi ut och se på The Hives. Tycker att det är ett fenomenalt liveband så förväntningarna är mer än höga. Och så BRMC då. Allt tyder på att det kommer att bli en lyckad kväll. Misstänker att vi går på efterfesten vilket gör att jag inte kommer att skriva något om kvällen förrän i morgon.

Har sett en Moneybrother som plågades av dåligt ljud och en mikrofon som gav honom stötar. Mycket märklig känsla efter att jag tittat på ”Morden i Midsommer” i dag... Där dog ju första personen av en rejäl stöt i mikrofonen....

Han var bra ändå. Energisk. Charmigt pojkaktig.

Och så Gogol bordello! Vilka kisar... Klezmer möter punkiga gitarrer. Ofantligt underhållande att titta på dessutom.

Nya rapporter kommer...

(Gick förresten förbi Lasse Lindh också, flickorna kastade blommor till honom. Varför gör man det? Vad hoppas man på? Och varför i hela friden skriker man hysteriskt? Frågorna hopar sig.)

Framme

Nu har vi änteligen anlänt till vackra Östersund. Det regnar. Men det gör inget. Vi ska ta på oss våra ponchos och ge oss ut på stan så snart vi är klara. Vill gärna hinna se lite på Säkert!, men det beror på hur snabba vi är. Och om man tittar på hur snabba vi varit hittills så ser det mörkt ut...

Skit samma. Vi är framme. Vi ska njuta av musik. Heeeela kvällen lång!

Rapport kommer.

Uppåttjack.

I morgon blir det Storsjöyran. The Pipettes, The Hives, Black rebel motorcycle club, Moneybrother. Massor av band.

Det får bli mitt uppåttjack. Känner mig som en beroende som måste få sin dos, skakig i benen och darrig på handen. Måste få. Måste ha. Kräver. Gör vad som helst för att uppnå det sköna ruset.

Är trött. Har försovit mig två dagar på rad nu, ovanligt för att vara jag.

Så lite avkoppling vore skönt. Alla har kanske inte samma inställning till avkoppling. Att springa mellan scener från sju på kvällen till halv tre på natten tre dagar på rad låter kanske en aning hektiskt. Men jag längtar efter morgondagen.

Tar med burken så får vi se om jag får till uppkopplingen. Har fortfarande inte fått kortet utbytt vilket gör att ethernetpluggen är kaputt. Har så varit i ett år... Supporten är inte alltid den bästa... Och support ska vi inte tala om en dag som denna då jag tjatat om att vår hemsida måste upp igen... För vilken gång i ordningen vete fan. Men det är en aning tröttsamt, det också.

Mä härrä guuuu en sån surknul jag var i dag då.... Jösses. I better shape up...

As good as it gets

Jag fullkomligen älskar den här filmen. En femma. Solklar.

Jack Nicholson är så vass, skärpt, rolig.
Helen Hunt är perfekt i sin rolltolkning.
Och Greg Kinnear. Ah... Makalös.

Jag har inte sett den på ett par år, men köpte den på dvd för ett par veckor sedan. VHS-bandet är utnött vid det här laget så det kändes rätt att byta ut det.

Så två timmar har jag ägnat åt att skratta. Se nya detaljer. Och den är så underbar. (och jag vet att man inte får ta bilder hur som helst på nätet, men jag kan bara inte motstå pappa-look-a-liken)

Frågor.

Brukar inte fylla i dessa, men jag gör ett undantag bara för att få nån form av action på hemsidan... (lånat via DeepEds vän Trulsa.)


1. How old will you be in five years?
37.

2. Who did you spend at least two hours with today?
Mina arbetskamrater. Överraskad?

3. How tall are you?
168

4. What do you look forward to most in the next six weeks?
Semester! Innan dess Storsjöyran!

5. What's the last movie you saw?
Jag såg faktiskt ”Djävulens advokat” med ett öga på jobbet.

6. Who was the last person you called?
Tryckeriet. Allt grönt.

7. Who was the last person to call you?
Tryckeriet. Signal för hemgång!

8. What was the last text message you received?
Det är klart det! Linda, som jag ska dejta på Yran.

9. Who was the last person to leave you a voicemail?
Öhm... Brånis tror jag.

10. Do you prefer to call or text?
Sms. Är beroende...

11. What were you doing at 12am last night?
Tittade på ”Trollkarlen från Oz”

12. Are your parents married/divorced?
Gifta.

13. When did you last see your mom?
Hm... Det bör vara tre veckor sedan. Har inte varit hem då jag jobbat intensivt. Två lediga dagar av 20.

14. What color are your eyes?
Gröna.

15. What time did you wake up today?
Halv tolv. Skäms inte för det, la mig efter tre.

16. What are you wearing right now?
Tröja, trosor. Har slängt av mig jeansen efter promenaden, det är tokvarmt inne hos oss.

17. What is your favorite Christmas song?
En? Jösses. Jag och välja julsång. Ääääälskar jul... Men okej, Elvis Presleys ”Santa Claus is back in town”.

18. Where is your favorite place to be?
Tallnäset, Graninge. Mitt paradis.

19. Where is your least favorite place to be?
Där det är tråkigt.

20. Where would you go if you could go anywhere?
Massor av platser. Kina, Ryssland, Alaska. Afrika. Australien. Spännande platser med upplevelser.

21. Where do you think you'll be in 10 years?
Tja. På en tidningsredaktion troligen. I övrigt, i ett hus med sambon, kanske en eller två hundar.

22. Do you tan or burn?
Brun, efter lååånga stunder ute. Det tar tid. Jag är inte som pappa som bara behöver visa sig utomhus för att bli brun.

23. What did you fear was going to get you at night as a child?
Ormar. Det är det fortfarande.

24. What was the last thing that really made you laugh?
Torgny på jobbet.

25. How many TVs do you have in your house?
En.

26. How big is your bed?
140. Loftet inrymmer inte fler centimetrar än så.

27. Do you have a laptop or desktop computer?
En laptop och en stationär. Och så en till som inte är inkopplad, även den stationär.

28. Do you sleep with or without clothes on?
Endera eller, det beror på temperaturen.

29. What color are your sheets?
Vita.

30. How many pillows do you sleep with?
Två. En för huvudet, en för benen.

31. What is your favorite season?
Hösten. Löven, färgerna, dofterna.

33. What do you like about winter?
En kall dag med rimfrost och solsken. Ljuset blir underbart.

34. What do you like about the summer?
Varma, ljusa sommarnätter. Soliga dagar med bad i Graninge.

35. What do you like about spring?
Ljuset.

36. How many states/provinces have you lived in?
Tre.

37. What cities/towns have you lived in?
Stockholm. Östersund. Sundsvall.

38. Do you prefer shoes, socks, or bare feet?
Barfota! Har inte strumpor alls under sommaren.

39. Are you a social person?
Ja, det tycker jag nog.

40. What was the last thing you ate?
Gula plommon.

41. What is your favorite restaurant?
Saffran i Sundsvall. Mumsiga tapas. Och så sushistället på Sjögatan.

42. What is your favorite ice cream?
Vaniljglass.

43. What is your favorite dessert?
Chokladpanacotta med rommarinerade jordgubbar.

44. What is your favorite kind of soup?
Rabarbersoppa. Kall.

45. What kind of jelly do you like on your PB & J sandwich?
Eh... Inte alls tack.

46. Do you like Chinese food?
Ja då. Bara det inte är friterat.

47. Do you like coffee?
Massvis. För mycket. Hela tiden. Med mjölk tack.

48. How many glasses of water, a day, do you drink on average?
Tre, fyra, fem kanske.

49. What do you drink in the morning?
Kaffe.

51. Do you sleep on a certain side of the bed?
Ja, den högra. Eller den som är närmast väggen.

52. Do you know how to play poker?
Japp. Gillar det också.

53. Do you like to cuddle?
Nej, är inte så kramig av mig.

54. Have you ever been to Canada?
Nej, inte än.

55. Do you have an addictive personality?
Ibland...

56. Do you eat out or at home more often?
Ungefär fifty-fifty.

58. Do you know anyone with the same birthday as you?
Nej.

59. Do you want kids?
Pass.

60. Do you speak any other languages?
Ett. Fast förstår en del franska också.

61. Have you ever gotten stitches?
Ja, på armbågen där jag har ett stort ärr. Och i munnen efter stort ingrepp vid visdomstandshelvetet.

62. Have you ever ridden in an ambulance?
Näpp.

63. Do you prefer an ocean or a pool?
Havet. Fast hellre insjö.

64. Do you prefer a window seat or an aisle seats?
Gärna fönster, men är inte så kinkig.

65. Do you know how to drive stick?
Ja. Fast jag har inget körkort...

66. What is your favorite thing to spend money on?
Nöjen. Böcker och musik.

67. Do you wear any jewelry 24/7?
Inte just nu. Min ring är trasig...

68. What is your favorite TV show?
Just nu ”Jericho”, men har ju bara sett två avsnitt än så länge.

69. Can you roll your tongue?
Eh... Har inte provat. Jo... Det kan jag tydligen!

70. Who is the funniest person you know?
Maria! Helt klar en av dem!

71. Do you sleep with stuffed animals?
Nej, men har gjort. Mitt jellon lever än.

72. What is the main ring tone on your phone?
Vargar som ylar, men har nästan alltid ljudet avstängt.

73. Do you still have clothes from when you were little?
Ja, mamma har.

74. What red object is closest to you right now?
Jöggas modellbil i bokhyllan.

75. Do you turn off the water while you brush your teeth?
Ibland, men inte alltid.

76. Do you sleep with your closet doors open or closed?
Stängda. Varför ska de stå öppna för?

77. Would you rather be attacked by a big bear or a swarm of bees?
En björn, de är inte så aggressiva här i sköna Sverige...

78. Do you flirt a lot?
Inte vad jag vet, men har fått höra att det verkar som att jag flirtar när jag i själva verket bara är trevlig eller uppenbart intresserad av en människas kunskaper eller person, utan att jag för den sakens skull är attraherad.

79. What do you dip a chicken nugget in?
Gillar inte friterat...

80. What is your favorite food?
Hm. Grillat.

81. Can you change the oil on a car?
Ja, men det var evigheter sedan...

82. Have you ever gotten a speeding ticket?
Nej, har ju inget körkort...

83. Have you ever run out of gas?
Nej, har ju inget körkort...

84. What is your usual bedtime?
Mitt i natten, eller tidigt på morgonen om du så vill.

85. What was the last book you read?
”Levande begravd” av Peter James

86. Do you read the newspaper?
Alltid.

87. Do you have any magazine subscriptions?
Sweden rock magazine och Pondus

88. Saknas tydligen.

89. Do you watch soap operas?
Det händer. Framför allt om jag kliver upp på förmiddagen och slöar innan jobbet.

90. Do you dance in the car?
Dansar i bilen? What? Nej det gör jag inte.

91. What radio station did you last listen to?
P1. Sommarpratarna hör till.

92. Who is in the picture frame closest to you?
Elvis Presley, en svartvit bild ur ”68' comeback special”.

93. What was the last note you scribbled on a piece of paper?
Nåt jobbrelaterat.

94. What is your favorite candle scent?
Gillar inte doftljus. De luktar så syntetiskt oftast.

95. What is your favorite board game?
Alfapet. Och Så det kan låta. Och TP... Älskar sällskapsspel.

97. When was the last time you attended church?
Jag var på begravning i vintras.

98. Who was your favorite teacher in high school?
Filosofiläraren. Roliga diskussioner.

99. What is the longest you have ever camped out in a tent?
En vecka i fjällen.

100. Who was the last person to do something extra special for you?
Jögga. Han hämtade mat till mig och AK på jobbet.

Ett

Sov till ett i dag. Är fortfarande seg. Kroppen knakar, lederna är sega och orörliga. Hostan håller i sig, men börjar lätta. Tror jag.

Lägenheten ser ut som en krigszon. Jag vadar genom bråte, brottas med klädhögar som gör plötsliga utfall, blomman i fönstret morrar ilsket och kräver vatten, mjölken i kylen har surnat och disken ska vi inte tala om...

Så nu står jag här och försöker avgöra vad i mitt Itunes som kan få mig att städa. Elvis? Guns'n'roses? Metallica? Nej inte Metallica, jag är fortfarande bitter. Sven Zetterberg och Bluesbandet? Blues känns helt rätt. Mycket rätt... *bläddrar vidare* Sofia Karlsson? Njae... Måste ha lite tempo. Stones? Hm... Kanske. Men där! Där är det som jag behöver! En dos Dropkick murphys! Klockers....

Återkommer när freden har återinträtt i Monaihallens bostad....

Nej men nehej då!

Inte är jag bitter inte. Oooooooooooooooo *pustar* ooooooooooooooooooh nej.

Jag ville ju vara där. Höra Metallica live igen. Få en bonus med Him.

Och ack så jag vill höra ”...and justice for all” live. Första turnén på 18 år som de har med den på spellistan. Min favorit.

Äsch... Jag tror jag gråter ett tag till.

Hooters!

Det regnar och jag går omkring och känner mig som urcellen Ellen i min poncho. Det regnar och klibbet är borta. Och jag önskar att jag hade en rosa poncho så att jag kunde leva mig in i rollen som Ellen ännu bättre.

Såg The Hooters. De var riktigt bra. Gubbar som älskar att stå på scenen och verkligen levererar är sannerligen en fröjd. ”Boys of summer” var en höjdare, liksom ”And we danced”. Kan rada upp massar av låtar som var bra. Flöjt och dragspel tillsammans med mandolin kryddar till det hela och jag sket fullkomligt i att det regnade där jag stod och försökte anteckna på mitt lilla block. Det hela slutade med att jag dansade i vattnet. Ja, jag. Nykter och allt. It's a world gone mad!

Sedan log jag generat när unge killen kom och frågade hur man gör för att få skriva om musik hos oss. Och hur hade jag gjort för att nå så långt? Jag var ju verkligen på toppen! Va, jobba på nattredaktionen som chef och dessutom få förtroendet att skriva om musik. Hur har jag gjort?

Jag blev helt paff. Och tyst. Och generad. Sedan tänkte jag på hur det kändes när jag fick min första artikel publicerad. Hur stolt jag var. Lite generad, men ändå stolt. Titta här! Det här har jag gjort! Och det är i en tidning!

Den känslan tonar ut med åren. Lunken går. Men så står det en liten kille med stor vilja framför en och längtar efter att göra det jag gör.

Jag fick mig en tankeställare. Upp med näsan ur pappershögen Hallén! Jaga den där känslan. Att vara stolt över vad man gör är en skön känsla ju.

Landet lagom

Ibland önskar jag att vi levde i landet lagom på riktigt. Framför allt sådana dagar när jag längtar efter regn och inser att i andra delar av riket flyter hus och hem bort medan jag går här och sneglar mot skyn.

Det är varmt. Klibbigt. Så där som det kan vara innan ett åskväder. Men än så länge ingen åska. Och inget regn.

Det är å andra sidan en bra grej när det är fest på gatorna. Framför allt när man som jag är dunderförkyld. Har ingen önskan att traska gatorna fram i genomsurt skick.

Fast en liten skur. Bara en liten en som rensar luften.

Det var trevligt på området i kväll. Många glada människor. Hyfsat bra musik. Tyckte mycket om Soreption och Black bay. Lokala förmågor som har kapacitet att nå långt.

Läs på hemsidan om resten av aftonen.

Vad skrattar ni åt?

Tittar på ”Allsång på Skansen”. Mute on då Måns sjunger om den där cara mian. Men en tanke bara. Vad skrattar vi åt när det är ”Idol”-uttagningar? Lyssna bara på hur vi låter i ”Allsång”... Jösses... En del inhopp vid mikrofonerna är gräsliga. Och då skrattar vi minsann inte. Varför inte det? När publiken sjunger i direktsänd teve är det minsann inte lika kul längre.

Primadonna

Alice Timander och Git Gay. Snacka om att det måste vara galapremiär hos Sankte Per.

Tefatsögon och fågelholkar

Minerna var enorma. Insåg inte först vad som föranlett dem. Det tog en stund innan jag insåg att de inte förstod språket jag talade.

”Jag brukar också köjas när det är så äckligt.”

Hade ingen aning om att jag var så dialektal. Vilka delar av landet har befolkning som begriper ordet ”köjas”? Hur dialektalt är det?

Att skånskan inte förstod vad jag menade när jag sa att det är jobbigt med kusar som surrar runt omkring öronen, är inte märkligt. Kusar för henne är hästar. Kusar för mig är småsvejan, myggor och knott. Enerverande saker som man kan fäkta sig fördärvad över. Hästar fäktar jag inte så ofta åt, vill inte att de ska stegra sig och råka plocka med mig i fallet.

Dialekter är fascinerande. Jag trodde i min enfald att jag var rätt så bra på vad som är dialektalt. Inte då. Men jag är stolt att säga att jag inte pratar som Sönsvallarna gör. Det vill säga, ersätter u med ö enligt klassiska ”hur många fågelarter som börjar på Ö kan du nämna? Örn, öggla och öndölat”. Inte än i alla fall.

Candy man

Annika Leone på Expressen njuter av Ernst-festen i ”Sommartorpet” och undrar hur han är i sängen. Själv börjar jag få nog av honom faktiskt. Är han inte lite mer utflippad och flummig den här säsongen? Eller beror intrycket på hur programmet är klippt? Dessa ständiga närbilder där ord upprepas.

Nä. Jag undrar inte hur han är i sängen. Jag tror att jag vill att han och hans partner behåller sådana upplysningar för sig själva.

You dog...

Som en skällande hund som druckit för mycket tjärsmakande whisky. Där har du min stämma för tillfället. Resterna av min krupp kommer till ytan och jag låter helt sjukt märklig när jag hostar. Läkare säger att det är omöjligt att jag har krupp. Jag är en vuxen människa. Sådana brukar växa ifrån sin krupp. De tar tillbaka det när jag kommer på besök. Tittar i stället intresserade och ber mig hosta en gång till.

Så nu låter jag dem vara. Klarar mig själv. Är ingen freakshow frivilligt...

Sitter i karantän i dag. Läser andras texter, korrar och försöker komma med glada tillrop. Ska styra upp hela planeringen men måste ställa in VPN och annat för att komma in i systemet. Har anropat högre makter för att få assistans.... Jag är ingen hacker. Uppenbarligen...

Too hot to handle

Okej. Jag ska alltså vara tjänstledig i sex månader. Dra till storstan en sista sommar. Gå på konserter, umgås med vänner från förr. Jobba natt, vara ledig och åka hem. Pendla igen.

Det är både lockande och jobbigt på samma gång. Ska jag göra det så är det nu det ska göras. Innan jag blir för gammal och för bekväm.

Någon som har tips om bostad i storstan från april? Lär ju behöva börja leta redan nu.

För övrigt är det tokhett här. Och det beror inte bara på febern. Varmt ute och ännu varmare i lilla ettan.

Yer so bad

Alltså hallå. Vad är det med dig egentligen? Gå och bli sjuk lagom till en av de stressigaste veckorna under sommaren? Snälla du! Hur tänker du?

Snabbkur med sån där naturmedicin med solhatt. Röd sådan. Får se om det hjälper.

Det är Gatufesten i Sundsvall i veckan. Det brukar vanligen innebära en massa rännande för mig. Spring mellan området och redaktionen. Skriva snabbt, kanske redigera ett gäng sidor och så ut igen. Då kan man inte gå omkring som en slemboll med vadd i öronen.

Så det är snabbkuren ellen som gäller. Några goda tips på huskurer som biter?

Annars kan jag säga att det varit en trevlig semestervecka. Stockholm i trevligt sällskap, sommarstuga med sambon och förluster i kubb. Jag är verkligen inte bra på det där. Kasta ved är jag däremot en jäkel på.

Så. Marsch i säng. Sov. Kurera. Bli pigg. Annars...

Toto...

Gruppen Toto kommer till Sundsvall och Sporthallen 14 augusti. Jag är på semster, tack och lov...

Jag vet inte vad det är som gör det, men jag kan inte med Toto. Toto och Chicago... *ryser* Jag kan förstå att de rent musikaliskt gör mästerverk, sådana där saker som får inbitna perfektionister att dilla lyckligt... Men de gör det inte för mig. Jag vill ha lite ruff, lite stök.

En vecka

Semester. Ah. En heeeel vecka. Sparar resten till augusti. Drar iväg till Sthlm ett antal dagar, vet inte riktigt hur länge, men så länge vi känner för det blir vi kvar. Ska till draken i morgon och titta på dem som jobbar där. Ska bli kul att se dem in action.

Så nu måste jag nog packa. Avresa om en timme. Inte en pinal packad. Jag börjar bli bra på det där med att ta det lite lugnt... ;-)

Gatufesten och SMA

Gatufesten i Sundsvall firar 20 år i år. Det som började som ett litet kalas på ett av stadens mindre torg tar under en veckas tid kontroll över hela stadskärnan.

Det brukar vara en trevlig vecka med mycket folk och bra musik. I alla fall en hel del bra.

I år är det då dags för jubileum. Ett stort dragplåster varje kväll har utlovats, men det var ett löfte som var svårt att uppfylla. Lördagens avslutande akt har varit ett frågetecken under en längre tid. I går fick vi svaret. Highway stars.

Ja. Ett coverband i lustiga utstyrlslar ska avsluta 20-årsjubilerande Gatufesten. Hm.

Jag är kanske kräsen. Jag kanske är en musikpolis. Kanske är jag trångsynt och elak, men vad i hela helsefyr... Highway stars?

Men, en glad nyhet för oss som gillar musik är att Sundsvalls kommun säger ja till att stötta ännu en upplaga av Sundsvall music awards, den lokala grammisgalan. Vartannat år samlas musiklivet i stan för att prisa och uppmuntra till fortsatta framgångar. Det är ett bra evenemang. Ett sådant där ryggdunkeri som gynnar musiken.

Highway stars däremot... Bah.

Tajming är allt!

Så sitter jag här och knappar in långa sifferkombinationer. Talar högt för mig själv. Skriver och dubbelkollar. Kollar en extra gång. Och så hör jag reklamen på teven. ”Sitt inte med långa ocr-nummer i onödan. Anmäl e-faktura i stället.”

Ibland är det ruskigt vad tajming kan göra...

Fast. Nästa spot handlade om att jag hade ett val när jag vaknade med diarré i morse...

Vad är det med reklamen nuförtiden egentligen? Är det inte väldigt många spottar om diarré, förstoppning, nageltrång och svampinfektioner i underlivet? Eller är det så att jag ser på program som personer i den målgruppen också tittar på?

Saved by the bell?

Så nära. Så nära. En mil till och det hade kanske varit över. Tanken skrämmer mig. Enormt.

Så tack till dig som slog larm.

All the lonely people
Where do they all come from
All the lonely people
Where do they all belong

Tokerier

En sån underbar dag. Sova länge. Ligga och dra sig. Kliva upp, koka kaffe, läsa tidningarna. Tvätta lite kläder, dammsuga, olja utemöbler och samtidigt njuta av musik. Otis Redding, Sam Cooke och Traveling wilburys har gått nonstop i dag. Sitter på balkongen, löser korsord och äter äpple.

Samtidigt, på en helt annan plats i Sverige trampar yngre bror 30 mil på cykel. Vättern runt. Herreminje ett sånt självplågeri...

The unbeliver

”Mäh! Bloggar du?! Det trodde jag då inte om dig!”

Sagt med rynkad panna. Misstro i blicken.

”Jag förstår inte vad det är med alla som bloggar? Va? Nä jag begriper inte. Vem vill läsa sånt? En massa navelskådande bara.”

Nähä. Men förstå inte då. Men klandra för fan inte mig för att jag väljer att blogga. Och att jag bloggat i många år. Här och på andra ställen.

Vad är det som irriterar så mycket? Att det finns människor som vill uttrycka åsikter, tankar eller bara bubbla av sig, hur kan det reta folk? Jag begriper inte. Och jag begriper inte hur en vän kan vräka ur sig en massa saker på det viset. Hon fick sig en föreläsning. En skarp en.

Gillar man inte bloggar behöver man inte bry sig om dem.

Jag gillar bloggar. Surfa runt och läsa om vardagliga bestyr, om nyheter och musik. Det går att hitta så mycket roligt. Så mycket läsvärt. Det som är dynga i en persons ögon är ädelstenar i en annans.

15 år

I dag är det 15 år sedan Henrik försvann.

15 år.

Jag kan inte begripa att tiden går så fort.

Och så undrar jag över hur livet skulle te sig om saker och ting fallit ut annorlunda den där dagen för 15 år sedan.

Timmar

Det tog tid att åka buss Sundsvall-Norje-Sundsvall. Hemfärden var dessutom nonstop. Tror aldrig att min rumpa varit så trött förut.

Men festivalen var härlig. Stämningen är underbar. Musiken bra, sällskapet trevligt. Jajemen. Jag kommer att åka tillbaka till Sweden rock, men det är osäkert om jag någonsin orkar åka buss dit igen.

Jag är dock aningen besviken på årets lineup. Den var ärligt talat lite trist. Jag fick två aha-upplevelser, och de brukar vara fler. Krux var en femma konsertmässigt, The Answer var också klockers. Men i övrigt... Njae. Jag kanske är bortskämd, kräsen. Men förväntningarna är skyhöga, och det brukar inte vara några problem att få dem uppfyllda.

Jag såg 30-40 band. Hela konserter med många, bitar av andra. En låt här, en låt där. En del fastnade jag vid, andra lämnades rätt snart.

Aerosmith var en besvikelse. Rent estetiskt var det en mycket bra konsert, men spellistan var då inte det. Att köra ballad på ballad på ballad gör det inte för mig.

Scorpions. Ja, vad ska man säga? Bandet är tyngre, och resor bättre än sångaren Klaus Meine.

Heaven & hell. Så nära Sabbath man kan komma och en upplevelse live.

Jag orkar inte räkna upp dem alla, men se gärna Krux live. En smältdegel ur den svenska hårdrockssfären. Sååååå bra!

Tantvarning

Fattar inte hur det är möjligt att ha såna klena resnerver som vad jag har. Får jag inte packa och vara klar i tid blir jag hispig. Reshispig.

Men, nu tror jag att jag är klar. Om jag inte glömt nåt... Tro om jag har jacka? Räcker det med dojjorna jag har på mig? Tänk om det regnar?

Och så vidare...

Samtidigt går tankarna till Povel Ramel. Vi har mist en stor kulturpersonlighet. Jag uppskattar hans kvicktänkthet. Hans listiga formuleringar. De lever kvar.

Nä. Nu ska här värmas med lite rock'n'roll.

Ses.

Hmmm....

Jag tror nog att jag behöver lite inspiration... *harkel* Tur att det blir en tripp i morgon... Men först ska jag krama om min kudde.

Kudde

Jag längtar efter den. Vännen som följt mig genom livet. Sedan jag blev stor nog att använda en normalstor kudde har jag hållit fast vid denna enda. Brun i tyget, prydd med vita blommor, fylld av skumbitar. Fyrkantiga. Sådana som mitt goselejon var stoppat med.

Jag förstår att det kan låta lite bisarrt, en aning ohygieniskt. Men den är mig så kär. Tvättmaskin och en runda i torktumlaren håller den frisk och kry.

Tänk så många drömmar den tagit emot. Tårar. Förhoppningar. Ihopbitna skrik av ilska. Ett och annat knytnävsslag. Den är förtrogen med mina innersta tankar. Löser mina problem.

Den är hög men formar sig samtidigt efter mitt huvud, min nacke. Den känner mig. Vet hur jag vill ligga. Ibland bråkar vi. De där sömnlösa nätterna vänds den, knövlas ihop, slätas ut. Vänds igen så att sidan som ligger mot lakanet får svalka varm kind. Vänds igen. Värms upp. Vänds igen tills dess att sömnen infinner sig.

Jag har försökt med andra, men vi kommer aldrig överens. Så jag kommer alltid tillbaka till min gamla, välbekanta vilovän. Min bruna kudde med de vita blommorna.

Cheez...

...jag åker ju i morgon. I morgon... Jag undrar hur snabbt veckorna kan gå egentligen... Jag var nyss utomlands. Och det känns som att jag hunnit jobba en del. Men ändå har tiden gått så fort. Det är redan dags för Sweden rock festival... Apropå det, är det någon som vet vart Nefertiti tog vägen? Hon med bloggen Carpediadem? Kom att tänka på henne nu när det närmar sig avresa.

Stan är najs

Ja faktiskt. I går upplevde jag en riktigt härlig dag i asfaltsdjungeln. Frukost på balkongen med utsökt utsikt över stan. Fågelkvitter och solstrålar. Trevligt sällskap av bok och kaffemugg. Därefter lite pausande. Sedan middag på uteservering. Mmmm. Sol. Vänner. Fina muskelbilar. Och sedan en till uteservering och en frozen strawberry daiquri. Hemgång och fotbollsmatch på teven (förstå att det är allvar när JAG ser på min tredje fotbollsmatch på teve, och det inom loppet av tre veckor). Sedan sovmorgon.

Det är najs med stan. Jag som är uppväxt på vischan är inte bortskämd med utbudet som finns. Det gäller bara att utnyttja det också.

Bubbel

I går upplevde jag värsta migränattacken hittills. Låg i sängen i princip hela dygnet, borträknat de timmar jag befann mig på badrumsgolvet. Måste helt klart fixa piller så jag slipper skiten. Nä, jag gillar inte piller men ibland finns ingen annan utväg.

Svor högt av förvåning när buktalaren vann ”Talang 2007”. Märkligt hur folk röstar som...

Är glad över att AD landar i Sverige på måndag och att hon nästa måndag börjar sommarvicka hos oss. Det har gått några år sedan vi sågs, det är ju en bit till Australien, och jag längtar efter att få se in i hennes ögon igen. Det ska bli en trevlig sommar det här AD.

Samtidigt är jag i valet och kvalet. Åker till sthlm efter midsommar för att träffa folk. Måste bestämma mig för vad jag vill med min framtid.

Hm. Tja. Det var bubblet det.

För övrigt...

...är jag lycklig över att kunna dricka vatten direkt från kranen och att vi kan spola ner papper i toalettstolen. Det känns lyxigt och fräscht. Så tänker jag varenda gång jag kommer hem från platser där färskvatten är en lyxvara.

Älskar

Ljusa sommarnätter.
Syrenernas doft.
Nyklippta gräsmattor.
Rabarber. Späda stjälkar med smak av sommaren som ska komma.

I natt stod jag i köket och rev skalet av stjälkarna, skar dem i bitar, lade dem i kokande vatten. I morse kunde jag njuta av rabarbersoppan.

Kall och läskande.

Smaken lockar fram minnen från barndomen i Tallnäset. Mormor på trappen, ”äta!”, kusinerna trängs kring bordet, mumsar på skivor av tjälmjölkslimpa, doppar i kall soppa.

Jag älskar rabarber.

Tillbaka

Ja... Det var då en bökig resa. Tiden som vi spenderat med att ta oss fram och tillbaka till Zakynthos har räckt till en resa tur-och-retur Thailand. Faktiskt.

Fast vi har haft det bra bland alla crazy engelsmän, högröstade tyskar och trevliga holländare. Jag har för övrigt sett FA-cup-final. Kan knappt tro att det är sant själv, men jag var till och med spänd. Chelsea var laget som hejades fram, Manchester har ju vunnit så mycket och alla andra verkade heja på dem. ”Come on you reds” ropades på de mest underliga dialekter. Stan vimlade av renrakade engelsmän med tatueringar och fotbollströjor. Så jag kan inte påstå att vi satt och ropade hejaramsor direkt...

Det bestående intrycket, förutom mitt beslut att aldrig åka på en båtutflykt i hela mitt liv, är att det är svårt att förstå hur några som arbetar med att informera människor kan vara så dåliga på att reda ut situationer där det enda som krävs är tydlig kommunikation. Jag var förvånad över hur dåligt resebolagets personal redde ut problemen. Allt de behövt var att prata högt och tydligt så att alla hörde, kanske skriva ett par lappar för att skapa köer som de ville ha dem. Men nej då... I stället håller man käften, eller grötar lite på danska, lågt så att alla inte hör. Och så viftar man irriterat åt folk som vill komma ombord på en buss.

600 personer och tre bussar. Den matematiken var vad som mötte oss på militärbasen vi landade på. Asfalt så långt ögat nådde och en sol som stekte med över 40 graders värme. Inte konstigt att irritationen växte.

Annars är jag mest glad över att vi har haft det så trevligt. Att vi träffat så många människor (är det inte underligt vilka förtroenden en del lämnar till personer som de inte känner?) och njutit så av att ta det lugnt.

Återkommer.

TUR!! Självklart...

Jamen visst serru. Strejk i Grekland. Tidigarelagt flyg. Tåg? Nä. Buss? Nä. Okej, tvinga nån att köra oss till Arlanda. Okej. Kul. Skitkul.

Men självklart ska det vara så. Nån vill inte att jag åker. Det är en hint. Men jag ger fanimig inte upp så lätt.

Take off

Fem grader varmt. Regnigt och knallgrå himmel. Tänk så skönt att lämna landet för värme och avkoppling. En vecka... Ah...

The worrying kind

Jag är lite av en ”worrying kind” så här timmarna efter Eurovision song contest.
Var är denna musiktävling på väg?
Och vad ska vi göra för att få slippa undan ”crazy-trenden”?

Till att börja med vill jag slå fast att vinnarlåten ”Molitva” var en värdig vinnare. Marija Serifovic var en av mina favoriter. Å andra sidan hade jag inte särskilt många sådana i lördagens startfält.
Att Ukrainas ”Dancing lasha tumbai” med Verka Serduchka kom tvåa har jag däremot mycket, MYCKET svårt att förstå.
Visst är jag besviken över att The Ark inte fick fler röster, men samtidigt är det ju bara att acceptera att kulturkrocken är stor när det gäller musik. Invånarna i öststaterna har inte alls samma smak som invånarna i väst. Det är bara att ta en titt i turnéplanerna för vilka band som helst som är stora hä. De gör inte många spelningar i öst. Och de som är stora där, spelar ytterst sällan här. Gör de det är det på mindre scener inför människor med specialintresse.
Att tjata om kompisröstningar är att kasta sten i glashus. Så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Vi röstar på våra nordiska grannar, varför ska inte de få rösta på sina grannländer?
Glitter och glamour, pampiga framträdanden, falsksång och skönsång. Usla låtar, några guldkorn. Så brukar det vara. En del av de där usla låtarna uppnår med åren kultstatus.
Men när dessa galna inslag plockar hem fler röster än de bidrag som faktiskt har något mer än bara knasigheter att bjuda på, då blir jag bekymrad. Ukrainas låt var inte bara dålig, den var vansinnigt usel.
Aftonbladet körde en omröstning på vilka crazy artister vi kan tänkas skicka till kvalet nästa år. Bland de 14 alternativen fanns akter som Günther, Crazy frog, Rednex, Peter Siepen, Grynet, Babsan, Dr Bombay och Ronny & Ragge. Natten mot söndag toppades listan av raggarna från Byhåla.
I en kommentar säger Peter Settman: ”om Lordi kunde vinna förra året och ett julgranspynt nästan kan vinna i år så borde faktiskt två stycken små raggers från byhåla kunna ta hem det”.
Jag tror honom...
Andra hetsiga debattörer menar att det enda vettiga är att göra två separata tävlingar, en för väst och en för öst. De menar med andra ord att vi ska resa muren igen. Att det kalla kriget är välkommet. Jag håller inte med dem.
Har vi gett oss in i den här leken så får vi faktiskt tåla sura resultat.
Däremot kanske det är dags att införa juryn igen. Ta ifrån folket deras veto och plocka ihop grupper med musikintresserade i alla deltagande länder.
Då riskerar man å andra sidan att intresset avtar.
Fast... Ta en titt på valfri singellista här i kära Svea rike. Du lär hitta både en och två crazy-akter där också. Och det, kära läsare, har du varit med att ställa till med.
Vi kanske ska lägga ner den där stenen i stället för att klirra rutorna.


Förresten så var Kristian Luuk underbart underhållande med sina små inlägg. Han kan det här med humor.


Andra bloggar om: Melodifestivalen, The Ark, ESC, Kristian Luuk

Humor...

Fick mig ett gott skratt när jag läste följande notis i konkurrenten.

Det där meddelandet har jag också fått från skojfriska vänner. Det är ett mms med ljudfil... Försökte hitta det på nätet så att du ska kunna höra, men lyckades inte.

Hur som haver låter det som när man ringer upp en automatiserad kundtjänst. ”Tryck 1 för att avbeställa, tryck 2 för att konfirmera din beställning.”

Tycker synd om kvinnan som inte förstod att någon behagade skoja med henne.

S/V

För tredje gången under mina år som nc har jag varit med om att få ut en tidning i svart/vitt. Det är inte roligt... Men vad gör man när tekniken sviker och alla idéer till lösningar faller? Jag har just avverkat en teknikomläggning med massiva arbetsinsatser. Och då, andra dagen med nya systemet så fuckar repron ur... Är det en hint om nåt? Alltså... Den där veckan på Grekland är nödvändig och så hett efterlängtad nu. Tur att det är avresa om TVÅ arbetsdagar. Två dagar till. Jag menar, vad mer kan hända nu? (Jag vet att man inte ska säga så, jinxningar och allt vad skrock är, men en trött hjärna som denna lever ändå på ”the edge”) Två dagar.

14 timmar…

…senare är jag hemma igen. Guuuusåskönt.

Efterlysning

Nån som vet vad som hänt med mickeorgel? Undrar om han byggt bo någon annanstans... Sidan har inte uppdaterats sedan i december, samma sak gäller med hans myspace.

Andra bloggar om: mickeorgel

In i dimman

I morgon inleds slutfasen. På onsdag är det skarpt läge. Jag ska bara lite först. Precis som Alfons Åberg.

Så jag lär inte vara särdeles online de kommande dagarna. Tänkte mig att jag skulle hinna titta på alla bidragen till Eurovision song contest på lördag. Passar ju bra då jag ska tvätta inför utlandsresan. En resa som jag just blev lite nervös inför. Det var ju ett skalv där i dag, 5.3 på Richterskalan. Men då är ju det avklarat, nu är det lugnt antar jag. Eller försöker att intala mig i alla fall.

*delete*

Äsch... Får återkomma i det jag tänker på senare. Har funderingar på anonymiteten. På bloggandet. På hela det här snacket om ”näthat”. Men orkar inte sortera ut de tankarna. Hjärnan är för fokuserad på det som kommer i morgon.

Varg! Passa er!!

Ja herrejösses... Jag trodde i min enfald att Arne Weise kan något om djur. Jag trodde fel. Aftonbladet och Expressen skriver om hur Weise ”attackeras” i Kolmårdens hägn.

Men hallå... Jag blir alldeles matt. Titta själv på bilderna som Expressen lagt ut. En av vargarna hoppar upp på Weise, som tappar balansen och faller till marken. En av de andra vargarna ser ut att vilja slicka honom i mungipan, något som vargar gör när de bekantar sig. De hälsar!

Jag har själv varit i hägnet. Alfahannen Tromb morrade, men inte åt oss utan åt de andra i flocken för att hålla dem på plats. Visa vem som bestämmer. Ett helt normalt beteende bland vargar. Några av vargarna var nyfikna, närgångna. Hoppade upp och nosade, slickade på kinder och händer. Jag var inte det minsta rädd, bara fascinerad. Och än en gång undrade jag över varför folk i allmänhet är så rädda för dessa djur, varför de hatas.

Den här typen av rubriksättning är något som enbart bidrar till att spä på fördomarna om rovdjuren.

Och Arne Weise. SKÄMS på dig, gamla karl'n!

Uppdatering: Självklart ska man ha respekt för vargar, precis som man ska ha respekt för allehanda djur i naturen. Men har man bara ett uns förståelse för hur naturen fungerar så kan man också undvika att utsätta sig för faror. Jag är dock mer rädd för att bli sparkad av en älgko som försvarar sin älgkalv än att bli attackerad av vargar. Rovdjur, liksom andra djur, är skygga. Friska individer söker inte upp människor. De undviker oss.

Andra bloggar om: Arne Weise, vargar

Skugge, en skugga i bloggosfären

Linda Skugge lägger ner bloggandet på grund av elaka kommentarer och hot. Well. Hot ska vi inte acceptera. Elaka kommentarer, det hör tyvärr till livet.

Men att sluta blogga på grund av det, vad ger det för signaler? Hon ger upp. Viker sig. Lägger ner.

Jag har läst hennes blogg väldigt sporadiskt, jag kommer troligen inte att sakna den. Det jag däremot kommer att sakna är den debatt som hon faktiskt skapar inom bloggosfären. Hennes skugga lär ligga kvar en bra stund framöver. Framför allt genom dem som håller hennes fana högt, de som hyllar allt hon gör och säger.

De är rätt många. Jag kan nog drista mig till att påstå att hennes fans är väldigt många, och rätt så ofta högljudda. Varför valde då Skugge att lyssna på de anonyma och inte på dem som hyllar? Tänk om alla artister eller band runt om i världen skulle sluta bara för att det finns folk som inte tycker om dem? För att folk säger elaka saker?

Världen består alltid av dem som inte tycker likadant. Personangrepp är väl inte så där vansinnigt roliga, det håller jag med om, men på något vis måste väl de kunna motas undan? Eller nonchaleras.

Att lägga ned, tja... Näe. Men då är jag å andra sidan inte i Skugges sits.

Andra bloggar om: Skugge

Sweet dreams

Har gått igenom alla plattorna. Sorterat, så klart, och dammat av. Plockat, fnittrat förtjust, och sedan burit upp allt i förrådet. Sorry vinylspelaren. Det finns icke plats i lilla ettan för dig. Och Hemnet har inte direkt bjudit på några klipp de senaste dagarna, så du får sjå dig...

Har frenetiskt läst av bostadsmarknaden det senaste halvåret. Det börjar bli lite paniskt nu faktiskt. Trångt, litet och jag saknar en del av mina pryttlar som står nerpackade sedan två år tillbaka. Drygt två till och med. Mina böcker. Mina hyllor. Mitt fina porslin.

Det har till och med gått så långt att jag börjar titta på andra lägenheter. Och tomter. Ja, sådana som man köper och sedan bygger ett eget hus på.

Men jag vill ha ett hus!! Nu!!

F'låt

Pianisten har i alla fall utvecklats. Blivit mycket bättre. Och jag letar hus på Hemnet...

Scud någon?

En värmesökande, en sån man kan söka målet genom väggar med.

Just nu. Precis nu. Drömmer en dröm om en sådan. Värmesökande. Riktar den snett uppåt. Lite mer åt vänster. Lock! Där är målet. *kapofffff* Ah... Så ja. Pianot har tystnat. För evigt.

Fatta. Piano kan vara vackert och njutbart. Men inte när en människa plinkar sig fram genom låtarna. Hakar upp sig, börjar om, hakar upp sig, börjar om igen... Framför allt inte när man ligger hemma från jobbet med migrän i stora portionen.

Så, åter till frågan. Scud någon?

Dagens fynd...

...tack Elo!

Folk!

Fan så irriterande... Men vad gör man? Om en person sårar en annan, om och om igen, ska man då ingripa? Eller ska man stå vid sidan om och svära tyst för sig själv? Personen i fråga verkar tamefan inte fatta att det är dags att lägga av heller...

Hon kan inte låta honom vara ifred heller. Ringer, kommer förbi, visar upp nya pojkar. Ringer igen. Trugar, lockar och pockar. Och han, han är så snäll. Har inte begrepp att säga ”nej”. Har aldrig haft. Kommer aldrig att få. I stället mår han dåligt. Uselt. Och där står en annan som ett fån och försöker handfallet stötta. Ge råd utan att lägga sig i för mycket. Blir så FRUSTRERAD... Har suttit med telefonen och tänkt, nu ringer jag henne. Ringer för att be henne att backa en stund. Be att hon låter honom få andrum. Men det kanske är att gå över gränsen.

Samtidigt. Kan jag låta bli?

Det vette håken det...