2007/07/07

Hooters!

Det regnar och jag går omkring och känner mig som urcellen Ellen i min poncho. Det regnar och klibbet är borta. Och jag önskar att jag hade en rosa poncho så att jag kunde leva mig in i rollen som Ellen ännu bättre.

Såg The Hooters. De var riktigt bra. Gubbar som älskar att stå på scenen och verkligen levererar är sannerligen en fröjd. ”Boys of summer” var en höjdare, liksom ”And we danced”. Kan rada upp massar av låtar som var bra. Flöjt och dragspel tillsammans med mandolin kryddar till det hela och jag sket fullkomligt i att det regnade där jag stod och försökte anteckna på mitt lilla block. Det hela slutade med att jag dansade i vattnet. Ja, jag. Nykter och allt. It's a world gone mad!

Sedan log jag generat när unge killen kom och frågade hur man gör för att få skriva om musik hos oss. Och hur hade jag gjort för att nå så långt? Jag var ju verkligen på toppen! Va, jobba på nattredaktionen som chef och dessutom få förtroendet att skriva om musik. Hur har jag gjort?

Jag blev helt paff. Och tyst. Och generad. Sedan tänkte jag på hur det kändes när jag fick min första artikel publicerad. Hur stolt jag var. Lite generad, men ändå stolt. Titta här! Det här har jag gjort! Och det är i en tidning!

Den känslan tonar ut med åren. Lunken går. Men så står det en liten kille med stor vilja framför en och längtar efter att göra det jag gör.

Jag fick mig en tankeställare. Upp med näsan ur pappershögen Hallén! Jaga den där känslan. Att vara stolt över vad man gör är en skön känsla ju.

4 comments:

deeped said...

*flinar* Min första tanke när jag såg rubriken: "va fan, ska Mona skriva om tuttar?" :)
Du lär få många träffar på den här postningen...

Mona said...

Jo du! Det vore nåt det. Kanske ska skriva ett sånt om gången då en tjej på damernas frågade om jag inte ville känna på hennes silikonisar. ;-) Då lär jag säkerligen få träffar! Eller så kan jag skriva ett inlägg om min relation till Al Bundy.

Anonymous said...

Det där har jag nästan lyckats förtränga.
Känslan första gången.
Eller andra eller tredje.

Men jag undrar fortfarande hur man ska bära sig åt för att få kvala in som recensent... :) Har skrivit typ tre skivrecentioner i hela mitt liv och det var verkligen på undantag. Skulle gärna skriva mycket mycket mer.

Mona said...

Mymlan: Jag kommer inte ihåg när känslan försvann heller... Och jag vet inte vad man ska göra för att kvala in heller. ;-) Hos oss brukar det bara falla sig så att folk trillar in och säger att ”jamen du jag kan den här genren, behöver ni nån?”. Oftast behövs det assistans, ja för allt utom hårdrock då... Det vimlar av hårdrockare och alla vill de recensera.

Jag började på undantag när jag jobbade i Östersund. Mannen som höll i tåtarna där ville inte gärna släppa ifrån sig någonting, dock stack han åt mig en skiva emellanåt. Till slut kom han varje vecka, och på den vägen är det.

Du får tjata lite på tidningen... Trötta ut dem så att du får skriva lite oftare. Det brukar kunna fungera på en del människor. ;-)