2006/01/31

I sanning ett fenomen

Jag måste faktiskt återge min krönika från måndagens blaska. Det är nåt som händer här uppe, Gud vet vart det kommer att sluta någonstans.

*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*

I dag (läs måndag) släpps Takidas första riktiga singel där de backas upp av ett bolag som tror på dem. Jag kan tänka mig att de fem pojkarna i bandet är aningen nervösa. De har ju ingen aning om vad som väntar dem.

För oss här i Medelpad är Takida inga nykomlingar. De är ett uppskattat liveband som sålt förvånansvärt många demos, de har varit det mest önskade bandet på Gatufesten och i Östersund trodde Yran-folket att grabbarna själva satt igång en kampanj, när det i själva verket var fansen som tryckte på.
Jag har skrivit om musik sedan jag började arbeta som journalist. När jag jobbade i Östersund var det på nöjesredaktionen. Här i Sundsvall har jag fått förmånen att kunna fortsätta skriva om konserter och skivor. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit med om något liknande som den här sagan om Takida.
De är utdömda av de flesta som säger sig kunna något om musik. Men de som köper skivorna, det vill säga fansen, visar att förståsigpåarna har fel. Ännu en gång.
Varenda gång Takida spelar live är det tokigt mycket folk framför scenen med tanke på att det är ett demoband. De flesta andra demobanden i de här trakterna jublar om så många som trettio ansluter vid en spelning. Takida kan kallt räkna med att flera hundra, ibland uppåt tusentalet, kommer att sjunga med i alla deras låtar.
Det är det inte många demoband som kan räkna med inte. Det är knappt så att etablerade artister som gästar stan kan räkna med det. Ta valfri konsert på Pipeline och räkna in publiken så kan du snart se att Takida lyckas locka fler åhörare vid snart sett varenda spelning.
Det är underligt. Fascinerande. Och riktigt roligt.
Det kan faktiskt hålla hela vägen. Hela vägen till topplistorna. Det är nu det händer. Och jag tror definitivt att de trogna fansen kommer att göra allt för att hjälpa till.
Jag har lyssnat på ”Losing” och granskat musikvideon. Jag har några enkla konstateranden.
* Takida kommer inte att bli recensenternas nya kelgrisar utan kommer att dömas ut som ett band som följer med i nu-metalen lite för sent. De låter amerikanska, lite som Staind och Creed. Det är inte några fina referenser i musikerkretsar.
* Takida har ett sound som är säljande. De har låtar som fastnar, texter som klistrar sig fast och det är allt de behöver. Om recensenterna inte gillar det, so what. Ta en titt på albumlistan och jämför med dem som hyllats. Hur många av dem hittar du där?
* Musikvideon är kanske inte det starkaste jag skådat, den känns lite blek. Storyn begriper jag, och är det nåt som brukar fungera är det den här sortens tragiska stycken. Tjejerna bara dööööör av kärlek.
Inom ett år kan jag skriva en till krönika där ”fenomenet” Takida vuxit sig större än vad jag kanske begriper just nu (eller så får jag krypa till korset och säga att jag hade fel – men det är sånt som inte händer för jag har aldrig fel…).
Det är NU det händer. Vänta bara…

*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*

Och sen. Vad hände sen, undrar då du. Jo, Takida toppar mest sålda singlar på cdon.com. Alltså, de toppar redan. Efter en ynka dag. Jag förstår inte mer än att Takida måste ha enormt trogna fans.

En arbetskamrat hävdar å det bestämdaste att Takida inte är ett band utan att de är en sekt.

Vi får väl se om övriga landet ansluter.

Andra bloggar om: ,

2006/01/30

Mixed emotions

Ja. Jag vet inte jag. De två fick inte avsked, de fick säga upp sig själva plus att de får åtta månadslöner var. Från kommunens sida sägs att de aldrig kommer att få arbeta där igen.

Men. Det känns konstigt. De får pengar för att de inte gick in till farmor. De får säga upp sig själva, visserligen efter påtryckningar och förhandlingar.

De ingrep inte när farmor kallade på hjälp. Bara för att de var rädda för Drutten.

Ja. Jag vet inte jag.

2006/01/28

Romantiker?

Nej. Jag är ingen romantiker. Inte på långa vägar. Jag och sambon firar 12 förlovade år i dag. Och vad gör då jag? Jo, jag har mig en girls night out. Till mitt försvar ska sägas att sambon de senaste fem åren tillbringat denna bemärkelsedag på en skoter i fjällen med the boys. Så, jag lämnar inte en ledsen man ensam hemma. Han är van. Jag är van. Vi gör massor av saker tillsammans, men vi gör också massor av saker var för sig. Det trivs jag med. Och det trivs även han med.

Så joller med blommor, sitta vid levande ljus och tindra med ögonen, det ligger inte för mig. Vi har våra egna vis att visa kärlek på.

Vi har tittat på skotrar i dag. Det känns lite lönlöst med tanke på att det är fem grader varmt ute och extremt slaskigt. Att lägga ut femti lakan för en sak som man kan använda ett par helger på ett år känns dumt. Vansinnigt dumt. Och då är femti lakan en billig skoter.

Nu ska jag ladda med lite AC/DC och vänta in flickorna.

2006/01/27

Tired

I'm oh so tired...

Jag behöver lediga dagar emellanåt. Den här gången blev det inget av med det. Men förhoppningsvis blir det en utlandsresa i stället. I wish!

Jag tänker ha skoj i morgon. Tada! Det blir krogen med vänner. R har bytt bort sitt nattpass och M ska nog komma ner från byn. EL ska med, även om hon inte vet om det riktigt ännu... ;-) Vi ska inleda med lite spel i form av ”Buzz”. Ett makalöst roligt spel för Playstation. Musik är ämnet, än så länge, men sport, film och allmänbildning är på väg. En öl eller två till det och sedan ner på stadens gator! Det är synthkväll på Red Rock, och det låter som en ypperlig inledning på en strålande kväll. Eller hur?

En hel konkarong från jobbet ska också ut så det lär bli en del kändisar i alla fall. Nice.

Nä. Nu ska jag ner i tvättstugan. Sen är nog borrmaskinen laddad så att jag kan göra nya hål i köksluckorna. Har köpt nya handtag! Och så ska jag sätta upp en ny taklampa. Har varit i Birsta och fyndat.

2006/01/25

Dag

Jag är inte gjord för dagjobb. Det är ett krasst konstaterande. Jag fungerar inte som normala människor, uppenbarligen.

I dag har jag jobbat dag, extra. Ska göra det i morgon också. De enda fördelarna med att arbeta dag är att man har tid att göra normala aktiviteter med vänner. I dag har EL och jag varit på bio och dessutom ätit middag min absoluta favvorestaurang här i stan. Tapas på Saffran. Yammi!

Filmen var så där, men vi ser bara sådana där trevliga måbrafilmer tillsammans. Våldet och spänningen sparar jag till senare, till filmer med sambon.

Vad vi såg? Hm... Kevin Costner och Jennifer Aniston. Eh... Den heter... *googlar* ”Ryktet går”.

Förresten! Jag har fått ta del av Torgny Melins i dag! Heeela härliga albumet. På kassettband! Det är dansbandsmässigt det. Jag återkommer med en riktig recension framåt helgen. Ska bara ladda riktigt först.

Andra bloggar om: , ,

2006/01/24

Popstad i graven

Efter tio år låter Sveriges radio P3 meddela att deras Popstad går i graven. No more popstad.

Det är tråkigt. Ett sådant utnämndande kan få vilken stad som helst att växa musikaliskt. Nya scener, nya artister, det kan ge vana vid att arrangera större arrangemang. Sådant som kan bidra till att musiken hålls levande. När jag kikar runt lite på nätet och letar information hittar jag många artiklar och inslag som vittnar om de positiva sidoeffekterna. Att politiker fått upp ögonen för musiken, att livescenen vuxit sig starkare, att nya projekt följt i Popstadens fotspår.

Titta själva på Stockholms (fjolårets popstad) hemsida.

Lund 1996
Umeå 1997
Eskilstuna 1998
Sundsvall 1999
Malmö 2000
Göteborg 2001
Skellefteå 2002
Växjö 2003
Jönköping 2004
Stockholm 2005

Nu är det slut med det roliga. Inga fler samlingskivor med nya band att upptäcka från städer man knappt besökt. No more.

Det utlovas nån form av arrangemang, men än så länge talas det tyst om vad det skulle kunna vara. Jag hoppas att det åtminstone blir nåt bra. För jag kommer att sakna Popstad.

Andra bloggar om: ,

2006/01/22

Lugnt

Det är så lugnt och rofyllt här i kväll att jag nästan är orolig att jag missat nåt. Är inte van vid det inte... Att det är lugnt alltså.

Såg lite på P3-guld i går. Jag kan bara inte med Rachel Molins Tant Mutti. Hu... Jag skrattar inte en endaste gång åt den filuren. Däremot uppskattade jag The Sounds framträdande. Klassiskt, enkelt och förvånansvärt bra.

Laleh som vinnare. Vad säger man? Ropen skalla, Laleh åt alla! Köp skivan. Du lär inte ångra dig.

2006/01/19

Teknikens under >< Murphys lag

Jag har varit på gala i kväll, Sundsvall music awards. Ett kanonbra evenemang. Var där från åtta till tio. Kvart i elva ska tidningen vara klar, skickad till tryckeriet. I vanliga fall är 45 minuter lång tid att skriva och sedan redigera. Det brukar hinnas. Jag kan vara snabb när det gäller. Men i kväll var det elände. Huga. Tekniken kan verkligen reta gallfeber på mig ibland.

1. Bilderna som jag skulle ha flöt inte igenom systemet. Omtag. Tidsåtgång minst 10 minuter.
2. Systemet segade och det tog minst en minut att plocka in varje bild. Tidsåtgång 9 minuter.
3. Systemet segade ännu mer och sidorna tog enorm tid på sig att komma ut som skickbar fil. Tidsåtgång 8+5 minuter.

Summa sumarum: 32 minuter.

Alla mina texter var färdiga 22.40. Jag kunde inte rita sidorna ordentligt då bilderna saknades, fick sitta och höfta. Jag tycker inte om att bli missnöjd...

Well. Just nu tycker jag inte om mina texter heller, men det kanske jag gör i morgon när jag fått lite distans. Då kommer det kanske länkar... ;-)

Jag är hur som haver nöjd med galan som sådan. Det är ett riktigt roligt evenemang att bevaka. Med lite tur kommer fler tillfällen då kommunens nu ledande politiker lämnat ett halvt löfte om att föra galan vidare. We'll see about that...

Kan i alla fall ge er listan på de som vann i kväll med kortade motiveringar:
Bästa artist/grupp: Nordiska kammarorkestern Sundsvall
För att under kort tid ha gjort bestående avtryck – inte bara i Sundsvalls musikhistoria – och för att med barnslig förtjusning ha överskridit konstnärliga gränser, på scen och på skiva.
Bästa utsocknes artist/grupp: Christian Walz
I en tid då entoniga mobilsignaler kan toppa listorna har vår vinnare mest spelat in mest spelade hitlåtar. Priset går till hitmaskinen och ”underbarnet”.
Bästa producent: Flyphonic beat
För bredden och mångsidigheten. För stilsäkerheten och känslan. Ochför att alla produktioner svänger på ett sätt som är karaktäriskt och går att känna igen.
Bästa arrangör av musikevenemang: Domsaga
Nya artister. Ny publik. Nya möjligheter. Vår vinnare har med entusiasm och stor proffsighet etablerat en ny viktig musikalisk plattform för Sundsvalls framtid.
Bästa låt: ”Gabriellas sång” med Helen Sjöholm
För det magiska ögonblick då man som lyssnare upplever att tiden stannar upp, om än bara för ett ögonblick.
Bästa album: Linda Pettersson ”Who are you?”
För att med en efterlängtad debut ha fyllt ett musikalisk tomrum i musikstaden Sundsvall och tagit ett stort steg mot rampljuset.
Bästa nykomling: Leif Karate
För att ha förvaltat det kulturella arvet från Punksvall-epoken och dessutom ha pekat ut riktningen mot en dånande framtid.
Bästa demoartist/grupp: Moribund music
För att alldeles obemärkt ha hottat upp en gammal musikgenre och lyfta den till nya dimensioner med energisk och näst intill irländsk spelglädje.
Juryns hederspris: Anders Melin
Det finns pionjärer. Det finns visionärer. Det finns entreprenörer. Sällan är det en och samma handlingskraftiga person. Hederspriset går till en person som inte bara förändrat musikbranschen i Sundsvall – man kan nog säga att han har skapat den.
Folkets röst bästa show/krogakt: Musikpolisen
Folkets röst bästa artist/grupp: Ignomenees

2006/01/18

Rusar

Men innan dess vill jag bara meddela att konserten i går var klockers! Läs här.

Nu är det möten på möten på möten. Jag väntar mig att befriaren kommer och räddar mig undan dem. ;-)

Fobi

Jag är extremt rädd för ormar. Vansinnigt. Hysteriskt. Det är ingen överdrift. Jag kan inte ens se dem på teve. När jag var liten kunde jag inte ens bläddra i skolboken med övningen att skriva ”orm”. Så fort jag ser en orm upplever jag en doft som är svår att förklara. Det är väl nåt som slår till i hjärnan, nåt som skriker ut ”FARA!!”.

Jag är ofta ute i naturen, och rätt vad det är stöter man ju på dessa varelser. En av dessa gånger hade jag sällskap av familjen. Det var soligt. Jag gick på stigen i godan ro, stampandes så klart för att eventuella ormar ska hinna känna vibrationerna i marken och fly undan. Jag hejdade mig mitt i steg, foten var rakt ovanför en ihoprullad, fet huggorm. Paniken slog till, alla rationella tankar raderades och jag sprang helt plötsligt runt, runt, runt en stor tall, gallskrikande.

Så rädd är jag.

Nu har jag stora problem med teven. Just nu ringlar det en otäck jäkel i rutan, titt som tätt, på reklamkanalerna. Nåt så innerligt avskyvärt! Jag dyker på mitt zappverktyg, håller för ögonen och trycker frenetiskt.

TV3. Den förnöjsamma känslan som ”Sex and the city” framkallar försvinner direkt när kallduschen kommer. Över till femman, snabbt. Vad fan är det där då? Samma jäkla orm! Jag bli galen!!!

Andra bloggar om:

2006/01/17

Trött, förväntansfull

Min hjärna har saggat till sig. Kroppen har förvandlats till bly. Sängen känns lååångt borta... Ska försöka ta mig samman och kliva upp, borsta tänderna, krypa upp och ner under täcket. Måste ta mig samman... *gäspar stoooort*

I morgon spelar Hägga på Tinells i Sundsvall. Ska ta mig dit och lyssna faktiskt. Det kan bli riktigt trevligt.

Så här skrev jag om hans demo:
HÄGGA
Demo: ”Bojsenburg”
Betyg: 4

Mikael Häggkvist har lämnat Leif Karate och har spelat in en ytterst charmig liten skiva. Akustiskt, med hans röst och texter i centrum. Han får mina tankar att flyga till USA, till södern. Det är inte så att det är bluegrass, country eller blues han bjuder lyssnaren på, det är snarare en känsla. En vitmålad veranda med gungstol där man kan sitta och gunga, spela banjo och vissla i lugn och ro. Intrycket är också just det där med lugnet. Hägga förmedlar en trygghet i sin musik. Det är lugnt, utan att vara tråkigt och förutsägbart. Han är en sagoberättare, som bjuder på överraskningar i lugnet. Sådana som får en storögt titta upp och spänt vänta på fortsättningen. För det här kommer att få en fortsättning.
Det är inte någon publikfriande musik, men det är en sådan som kan få väldigt hängivna fans. Musik som ger något mer än underhållning för stunden. Musik som skapar beroende.

Tyvärr hittade jag ingen hemsida, så vitt jag förstår har han inte lagt upp nån än... Synd för er som inte hört honom – än.

Andra bloggar om: ,

2006/01/16

Tillägg...

Jag kom ju på en sak till, nu när jag ändå är igång och rabblar en massa. Melinda Wrede, hon med ”Relationsteorin” från början av det nya årtusendet, hade en roll i filmen jag såg i fredags. ”Min frus förste älskare”.

Jag blev glad över återseendet, inte för att hon var extremt övertygande i sin roll utan mer för att jag insåg att hon fortfarande är aktiv. Hon körde en låt och fick mig att inse att skärpan fortfarande finns där.

Sånt är roligt!

Andra bloggar om:

Rockande björnar

Så var då Aftonbladets gala avklarad. Rockbjörnarna har delats ut i afton.

”Pöbeln” har sagt sitt.

And here are the results: *tada*
Årets svenska manliga artist: Darin
Årets svenska kvinnliga artist: Laleh
Årets svenska grupp: Bodies Without Organs
Årets svenska nykomling: Laleh
Årets svenska låt: Timbuktu – ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”
Årets svenska album: Kent – ”Du & Jag Döden”
Årets utländska artist: James Blunt
Årets utländska grupp: Green Day
Årets utländska låt: James Blunt – ”You’e beautiful”
Årets utländska album: Madonna – ”Confessions on a dance floor”

Manliga artist? Manliga? Hallå! Darin och ”manlig” går inte ihop! Men... Okej. Årets pojkartist 2005 var då Darin. Jag förstår flickorna som röstat, även om jag INTE håller med dem.

Det gör jag däremot när det gäller årets kvinnliga och årets svenska nykomling. Mina rop skallar fortfarande ”Laleh åt alla”.

Årets grupp? Äsch. Inte då. Kent med årets album? Eh. Nej och åter nej. Men de trogna fansen röstar alltid på Kent. Därför vinner de alltid när folket får avgöra. Kanske de borde bli aktuella för Melodifestivalen? ;-)

Årets svenska låt? Varför inte? Det är sommaren 2005 ordentligt! Timbuktu regerade. Och live var han en skön upplevelse.

James Blunt är överskattad. Tycker att hans låtar är extremt sönderspelade. Slipper gärna undan en stund. Green Day som årets utländska grupp? Ja, varför inte? Jag skulle inte röstat på dem, men MTV-kidsen har inte helt fel faktiskt.

Årets utländska album är inte heller det nån överraskning. Madonna kan släppa vadsomhelst och vi köper det. Alltid. Men, Madonna är Madonna och ”Confessions on a dance floor” svänger.

Andra bloggar om: ,

2006/01/15

Kommenterar kommentar

Dansbandern Nystås, som skapat sig ett namn genom att skriva krönikor om allt som rör dansbandens värld, kommenterar självklart Torgny Melins, bandet som jag omnämnt här.
Han påstår att männen i Torgny Melins menar allvar med musiken. Jag tvivlar inte heller på det. Men det hindrar ändå inte att jag kommer att dra på smilbanden åt ”Dansbander” under en tid framöver. (Alltså, jag ler åt Torgny Melins, inte åt Nystås som jag respekterar som skribent.)

Jag har också tjuvlyssnat på ett par spår till från skivan, och som gammal dansbanegäst (det var evigheter sedan, och det fanns inte mycket annat att roa sig med på byn om man nu inte ville supa sig drängfull) kan jag villigt erkänna att ”Yours to keep” har stor potential.

Men, om nu herrarna i Torgny Melins menar allvar med den här plattan. Var ska de ta vägen härnäst? Ska de återgå till sin gamla repertoar när nästa skiva närmar sig? Eller ska de leta reda på nåt annat band och skapa nya hits av gammal skåpmat?

Andra bloggar om: ,

Skum helg

Den här helgen har varit minst sagt annorlunda. Lång och olik de flesta andra helger på sistone.

Begravningen i fredags, umgänget med ledsna pojkar, middag och bio och samkväm med EL. Lördagen med låååångsovning, stökning, middag och bio och samkväm, tv-tittning (underbara serien om Nisse Hult – missa inte den nästa lördag). Söndag med stress och jäkt, iväg till svärfars bostad för att börja packa ner ett helt liv i kartonger. Packa, bära, packa, bära. Sedan tåg tillbaka hem.

Det har varit en lång helg. Minst sagt.

Har svårt att släppa begravningen. Det dyker upp bilder och röster i tankarna. Och jag tycker så otroligt synd om de närmast sörjande.

Andra bloggar om: ,

2006/01/14

A night at the movies

Jag har tillbringat två kvällar i rad på bio. I går var det ”Min frus förste älskare” och i kväll ”Narnia: Häxan och lejonet”.

Att se film på bio kan vara både underbart och irriterande på samma gång. Film i stort format med bra ljud och sköna stolar är underhållande, speciellt om filmen är bra. Men med fel sällskap kan det bli mycket irriterande. I kväll hade jag en tjomme bakom mig som smaskade nåt alldeles enormt. Vansinnigt mycket! Det var snudd på att han överröstade filmen...

Gårdagens film var så där. Marika Lagercrantz och Philip Zandén spelade två människor som möts igen 25 år efter att de avslutat sin relation. Självklart slår det gnistor och förvecklingarna har bara inletts. Betyget är inte mer än en tvåa. Max. En svag tvåa således. Det som förvånade mig mest under filmen var att de som såg filmen inte verkade se vartåt handlingen barkade. Jag och EL satt och viskade lite försiktigt emellanåt, då ljudnivån blev lite högre så att vi inte störde nån... ”Nu händer det!” Eller ”det där var ju inte det minsta oväntat, vad var det vi sa”. Men de andra gjorde högljudda ”Ahaaaaa!” eller ”Nejmen oh!!”. Som om det vore omöjligt att lista ut vad som skulle hända, när det i själva verket stod helt klart. Har man sett knappa tio filmer borde man lätt kunna följa mönstret.

Dagens film var en sån där som jag inte visst om jag skulle våga se. C.S. Lewis är en viktig del av min barndom. Hans böcker var så fantasikittlande och lärde mig mycket om att skapa historier. Jag älskade hela boksviten om Narnia och såg alla filmatiseringar som gjordes.

Jag hyrde faktiskt hem BBC:s version från slutet av 80-talet och början av 90-talet i våras. Tre dvd-filmer med alla böckerna i filmformat. Inte så snyggt gjort, men väldigt sann mot böckerna.

Det tycker jag att Disneys version också är. Jag saknar ingenting, och allt är väldigt proffsigt och snyggt gjort. Det enda jag önskar är att jag vore tio år igen och för första gången möter C.S. Lewis magiska värld.

Andra bloggar om: , ,

2006/01/13

Farväl

Då så. Nu var den biten avklarad. Bortstökad. Lagd till handlingarna.

Jag verkligen ogillar begravningar. Dagens var inget undantag. Samtidigt är jag glad att jag gick. Att jag sa farväl.

Pojkarna tar en gravöl tillsammans i kväll. Jag ska gå på bio med en annan vän. Komma på andra tankar.

Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska kontakta hans sambo om ett par veckor. Se om jag kan göra något för henne. Det gör mig så ont för hans familj. Alla dessa känslor. Skuld och sorg och saknad på en och samma gång.

Återkommer.

2006/01/12

Ingen casual friday

I morgon är det begravning. Är det nåt jag ogillar så är det begravningar. Och är det nåt jag ränner runt på så är det just begravningar.

Just nu lyssnar jag på talbok. Stieg Larsson strålande ”Män som hatar kvinnor”. Jag är inne på skiva 10 av 16, lotsad genom storyn av Reine Brynolfsson. Jag njuter varenda sekund.

Rekommenderar å det varmaste.

//M

Passus. Superswede, ett lokalt band från stan med skivkontrakt, har ju blivit av med sin sångare. Han har valt att gå till Rednex. ”Cotton eye Joe” ni vet. *skakar på huvudet* Well... Eh... Well... Ibland begriper jag ingenting.

Andra bloggar om: , ,

Lägg på!

Alltså. I dag har de varit bedrövliga. De terroriserar mig!

Jag talar om telefonförsäljarna. Sedan vi flyttade till stan har telefonen ringt som besatt, allt som oftast har telefonören varit försäljare av något slag. Trosor, kalsonger, strumpor, vitaminer, bantningspiller, försäkringar, sjutusen olika telefon/internetabonnemang, tiggerier till fonder och så gårdagens kille som ville hjälpa mig med mina pensionspengar....

I dag ringde tre styckna inom loppet av en halvtimme. TRE på 30 minuter!

Jag ska NIX:a mitt abonnemang. Ordentligt också.

Andra bloggar om:

2006/01/11

Day off

Naaaajs. Jag är ledig i dag. Lovely.

Så vad gör jag då för att använda den här dagen på bästa sätt?

Dricker kaffe, ser på tevens underbara dagutbud, dricker lite mer kaffe, surfar runt och läser bloggar (har jag nämnt att jag blivit beroende av att läsa bloggar?), kokar lite kaffe medan datorn laddar batterier och intelligenta ordlekar rullar på teven.

En kopp kaffe till månne?

Nej, jag bara måste lyssna lite till på ”Dansbander”.

*skrattar hjärligt en bra stund*

Så. Nu kan jag dricka en kopp kaffe till.

2006/01/10

Hey boy!

Ja jösses ja... Att dansband tolkar kända låtar är ingen hemlighet. De toppsäljande singlarna förvanskas, kammas till, ges emellanåt svensk text, och får sedan lurviga ben att svänga runt på dansgolven.

Som sagt. Inget konstigt.

Men nu du... Veckans i särklass mest spelade på redaktionen är Torgny Melins tolkningar av Teddybears låtar. Det är bara så underbart skrattframkallande.

”'Cause I'm a dansbander yes I am...”


Jag kan höra skvalpet av vågor från Finlandsfärjan i bakgrunden... Och så skrattar jag lite till.

*blir irriterad* Jag försöker envist att komma ihåg vad det där andra dansbandet heter, de som bland annat gjorde om AC/DC:s ”Highway to hell” på plattan ”Highway to Hälsingland”. Lars Nordströms? Näe... *söker* LEIF NORBERGS ORKESTER! Sååå var det ja!

Ofta, eller jag lyssnar inte så ofta på dansband men när jag väl gör det, så tar det en stund innan jag inser vilken låt det är som bandet spelar. Det är så glatt och trevligt, alternativt smörigt och segasamt, men ändå i trampvänligt tempo, och texten sjungs på ett helt verklighetsfrämmande vis. De kan sjunga nationalsången utan att jag fattar det från första början. Hjärnan tar tid på sig att koppla samman orden med takten och den omarbetade melodin. Precis så var det med Torgny Melins. Men det är fortfarande underhållande. Jag tänker dock inte sträcka mig så långt att jag köper plattan. Not yet... ;-)

Andra bloggar om: , ,

Sundsvall music awards

Åh... Det är snart dags för det vartannat år återkommande arrangemanget som jag tycker så bra om! Det är den lokala Grammisgalan där det Sundsvalls musikliv står i centrum för en kväll. Det delas ut priser i olika kategorier och det är faktiskt både lite glitter och glamour under aftonen.

Kolla in länken och se vilka som är nominerade.

Jag ska dit och bevaka det hela. Det har jag fått göra varenda gång hittills och det är något jag verkligen uppskattar. Thank's boss B!

Sundsvall är en mittemellan-stad då det gäller musik. Det finns många bra band och producenter som anlitas av riksartister. Några band och personer har lyckats riktigt bra, andra kämpar på.

Lars Bygdén är en av de senare. Han har sjungit i bandet Thousand dollar playboys och släppte ifjol sin solodebut. Det är en skiva jag varmt rekommenderar till alla och envar. Varm musik, varm stämma, sångtexter med mening och innehåll.

Ur livesynpunkt är staden inne i en rejäl formsvacka. Det mumlas i vrårna om att Debaser är på väg att etablera sig här, och det är något jag minst sagt skulle uppskatta om det visar sig bli sanning.

Nu ska här käkas macka och drickas te innan det är dags för jobb och – surprise! – möte...
//M


PS. Lars Bygdén är minsann nominerad i till ett alternativt pris i Manifest 2006. Kategorin är Visa/singer-songwriter och han nomineras för plattan ”Trading happiness for songs”. De andra nominerade är Frida Hyvönen, Hello Saferide, Christian Kjellvander och Billie the vision and the dancers. Hur bra är inte den konkurrensen då? Frida, Hello Saferide och Christian är favoriter här, och jag kan bara inte välja...


Andra bloggar om: , , , ,

Hur kommer det sig...

...att när man promenerar hemöver bubblar hjärnan av tankar och idéer, men när man kommer hem så är det helt tomt. När händerna närmar sig tangentbordet blir det soperent i hjärnans vindlingar. Alla tankar leker kurragömma och är omöjliga att hitta.

I'll be back.

2006/01/07

Dagens ord

Ratingen

Detta ord är perfekt för den som vill svära men inte använda de vanliga orden som jävlar, helvete, satan eller förbannat.

Ordet är vanligt förekommande i byn Hjältanstorp, söder om Munkbysjön men norr om Saxen. Hjältanstorp ligger strax söder om Sveriges geografiska mittpunkt, Flataklocken.

Jag har en rolig historia om denna plats faktiskt. Eller platsen är det väl kanske inte, men det handlar lite om platsen.

Så. Nu ska jag komma till saken. Munkbysjön kallas för Flata bland ortsborna. Det har väl nåt med själva Flataklocken att göra antar jag, men jag vet inte säkert. Anyways. För några år sedan hade de ett motionslopp där för kvinnor, ungefär som Vårruset.
Rubriken sattes, och det blev nåt med namnet ”Flataruset”. Min kollega blev knäpptyst, samlade sig och sa:
”Men...men...men... Så kan det väl inte heta? Du måste ha skrivit fel.”
Jag: ”Eh... Vaddå?”
Han: ”Jamen! Flataruset!!!”
Jag: ”Och? Det heter ju så.”
Han: ”Jamen! Det kan det inte heta! Eller menar du att det bara är lesbiska kvinnor som deltar i det där loppet?!”
Jag: ”He... Det hade jag inte ens reflekterat över!!!”
///M

Året om

J har skottat av balkongen i dag. Tjocka bitar följde med över kanten, ner på gräsmattan. Sådana som jag som liten minns att jag använde för att bygga snöborgar. Kompakta stycken snö.

Det kom en stor dämp strax innan jul. Löst puder som singlade ner över Sundsvall. Efter snön kom kylan. Minusgrader som jagat samman det lösa pudret till kompakt snöyta.

Jag trivs med kylan och snöns knarrande under skorna. Det är rofyllt på något vis.

I nyår flydde jag och J undan med mina bröder till en liten bovall norr om hembyn. Strömlöst land. Vi åkte skoter upp dit, kälkarna var lastade med värmeljus, ved, marschaller, fyrverkerier, öl och mat. Varma sovsäckar och liggunderlag upptog nästan en hel kälke.

Vi eldade, pappa och mamma kom upp och lagade kolbullar som vi åt med nykokt lingonsylt. Värmen steg. Överallt stod tända ljus. Vid farstukvisten flammade marschallerna. Utifrån såg det så underbart idylliskt ut. Ljuvligt stillsamt.

Snön som omgav oss hjälpte till med att öka på stämningen.

Jag är en lyckligt lottad människa som bor i ett land där man förutom fred och frihet kan njuta av fyra årstider. Naturens skiftningar. Fyra perioder som går in i varandra.

Jag njuter av varenda en av dem. Våren, sommaren, hösten, vintern.

Under vintern tänker jag att vintern är min favorit! När takdroppet och fågelkvittret tilltar vänder jag ansiktet mot solen och känner att våren, våren är nog den period jag gillar allra mest. Sedan, då de ljusa sommarnätternas värme smeker bara axlar, kan jag för mitt liv inte förstå hur vintern och våren kunde vara favoriter. När så löven singlar till backen och luften fylls av multnande dofter, går jag där på gräsmattan och sparkar i lövhögarna som ett lyckligt barn och bara njuter.

Sedan börjar det om. Och det gör även mina tankar om årstiderna.

2006/01/05

En tuff natt

Om du bor i ett hus som är uppdelat i olika bostäder kanske du känner igen problemet.

Jag är inte den som klagar. Inte så ofta i alla fall. Jag kan ta en hel del musikspelande och andra ljudbilder, rätt så mycket dessutom.

Men i natt. Huuu... Jag höll på att få sammanbrott på grannarna. I en lägenhet satt ett helt koppel av tonåriga pojkar och brölade. I en annan lägenhet satt någon och spelade piano. KLOCKAN TVÅ PÅ NATTEN...

Tonårspojkarna har jag viss förståelse för. Jag kommer minsann ihåg hur det var själv, och minns att R:s grannar klagade rätt så friskt på våra tonåriga gettogethers... Men den vuxna människan som väljer att spela piano mitt i natten... Oh my gosh så irriterande.

När jag liks är igång med klagandet. Jag har svårt för att höra Ulf Lundells ”Öppna landskap” och Dire Straits ”Money for nothing” efter att grannar spelat sönder dem ytterligare. Upprepade spelningar av samma låt under flera dygn kan knäcka även den uthålligaste grannen...

Nu klurar jag själv på vad jag ska spela för dem. Om och om och om igen...

Too small

Storleken har visst betydelse. I alla fall när det gäller bloggar. Min är uppenbarligen för liten för att jag ska kunna lägga till en sitemeter... Jaja... Jag får göra nya försök när jag fyllt upp utrymmet lite till.

*en publicering senare*

Se där. I'm big enough! Finally!

tittut

*harkel*

Jag är ingen talare, men...

Eh.

Jag är ju ingen bloggare heller, men...

Var börjar man egentligen? Förlåt mig. Glöm ”man”:et i den frågan.

Jag omformulerar mig.

Var börjar jag någonstans?

Ska jag dra mitt livs historia? Eller ska jag berätta om mina dagar? Eller ska jag berätta om mina drömmar? Min ljusa framtid?

Eller ska jag bara vara tyst? Lägga ner innan jag börjat?

Okej. Jag gör så här. Jag börjar om. Glöm det där andra. Jag tar det från början.

Hej!
Du har nu hittat in till min alldeles färska, nya lilla bloggyta. Min vrå i den oändliga webbsfären. Här tänker jag mig att jag ska kunna lufta allt möjligt. Omöjligt också. Jag har massor av ord som vill krypa fram, bubbla upp till ytan, rytas ut över världshaven.

Jag har dock en del som håller mig tillbaka. Eller. Massor som håller mig tillbaka. Först och främst är det min försiktighet. Jag törs inte riktigt, vet inte vad jag vågar dela med mig av. Hm.

Sen är det alla dem runt omkring mig. De har inte direkt bett om att få bli utlämnade. Uthängda. Utpekade.

Men jag tänker försöka ändå. Någonstans. Börja i ena änden. Nysta mig framåt. När tråden trasslar till sig får jag väl se till att reda ut det då, där på plats. Ta hänsyn eftersom.

*sänker rösten och viskar* Å andra sidan är det ingen som vet om att jag skriver här ännu...