I sanning ett fenomen

Jag måste faktiskt återge min krönika från måndagens blaska. Det är nåt som händer här uppe, Gud vet vart det kommer att sluta någonstans.

*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*

I dag (läs måndag) släpps Takidas första riktiga singel där de backas upp av ett bolag som tror på dem. Jag kan tänka mig att de fem pojkarna i bandet är aningen nervösa. De har ju ingen aning om vad som väntar dem.

För oss här i Medelpad är Takida inga nykomlingar. De är ett uppskattat liveband som sålt förvånansvärt många demos, de har varit det mest önskade bandet på Gatufesten och i Östersund trodde Yran-folket att grabbarna själva satt igång en kampanj, när det i själva verket var fansen som tryckte på.
Jag har skrivit om musik sedan jag började arbeta som journalist. När jag jobbade i Östersund var det på nöjesredaktionen. Här i Sundsvall har jag fått förmånen att kunna fortsätta skriva om konserter och skivor. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit med om något liknande som den här sagan om Takida.
De är utdömda av de flesta som säger sig kunna något om musik. Men de som köper skivorna, det vill säga fansen, visar att förståsigpåarna har fel. Ännu en gång.
Varenda gång Takida spelar live är det tokigt mycket folk framför scenen med tanke på att det är ett demoband. De flesta andra demobanden i de här trakterna jublar om så många som trettio ansluter vid en spelning. Takida kan kallt räkna med att flera hundra, ibland uppåt tusentalet, kommer att sjunga med i alla deras låtar.
Det är det inte många demoband som kan räkna med inte. Det är knappt så att etablerade artister som gästar stan kan räkna med det. Ta valfri konsert på Pipeline och räkna in publiken så kan du snart se att Takida lyckas locka fler åhörare vid snart sett varenda spelning.
Det är underligt. Fascinerande. Och riktigt roligt.
Det kan faktiskt hålla hela vägen. Hela vägen till topplistorna. Det är nu det händer. Och jag tror definitivt att de trogna fansen kommer att göra allt för att hjälpa till.
Jag har lyssnat på ”Losing” och granskat musikvideon. Jag har några enkla konstateranden.
* Takida kommer inte att bli recensenternas nya kelgrisar utan kommer att dömas ut som ett band som följer med i nu-metalen lite för sent. De låter amerikanska, lite som Staind och Creed. Det är inte några fina referenser i musikerkretsar.
* Takida har ett sound som är säljande. De har låtar som fastnar, texter som klistrar sig fast och det är allt de behöver. Om recensenterna inte gillar det, so what. Ta en titt på albumlistan och jämför med dem som hyllats. Hur många av dem hittar du där?
* Musikvideon är kanske inte det starkaste jag skådat, den känns lite blek. Storyn begriper jag, och är det nåt som brukar fungera är det den här sortens tragiska stycken. Tjejerna bara dööööör av kärlek.
Inom ett år kan jag skriva en till krönika där ”fenomenet” Takida vuxit sig större än vad jag kanske begriper just nu (eller så får jag krypa till korset och säga att jag hade fel – men det är sånt som inte händer för jag har aldrig fel…).
Det är NU det händer. Vänta bara…

*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*

Och sen. Vad hände sen, undrar då du. Jo, Takida toppar mest sålda singlar på cdon.com. Alltså, de toppar redan. Efter en ynka dag. Jag förstår inte mer än att Takida måste ha enormt trogna fans.

En arbetskamrat hävdar å det bestämdaste att Takida inte är ett band utan att de är en sekt.

Vi får väl se om övriga landet ansluter.

Andra bloggar om: musik, Takida