Got me under pressure

Japp. Det är en sån däringa period igen då det är mycket. Mycket.

Och mer blir det. Richard Herrey, ”Diggi-loo, diggi-ley alla tittar på mig”, ska släppa skiva. Ett soloalbum där lillebror Louis körar. 9/2 i en butik nära dig.

Jag vet inte vad jag ska tycka. Eller, jag kan ju inte tycka så mycket än eftersom att jag inte har hört nåt från skivan ännu. Jag kan tycka om det faktum att han ska släppa en skiva dock. Det jag undrar mest är: Finns det anledning att bli nervös? Kanske lite rädd?

Jag kan meddela att jag såg alla bröderna Herrey, live i Åre för bra precis exakt två år sedan. I mitt sällskap fanns två flickor till, en yngre och en i min ålder. Den i min ålder gick i spinn över det framträdandet. Förinspelad musik och tre medelålders karlar som synkade steg på exakt samma vis som när det begav sig 1984. Hon blev bananas. Jag log, fram tills dess att hon ville få autografer i restaurangen. Då blev det otäckt.

Framträdandet var inte mycket att jubla över. Nostalgikickar, javisst. Men vi har blivit äldre. Förhoppningsvis förståndigare.

Låten oss bedja att mellanbroder Herrey också har blivit det.

Andra bloggar om: musik, Richard Herrey