Sågen sågar

Det var länge sedan jag totalt sågade en artist. Väldigt länge sedan. Sist det hände fick jag hatiska brev från mannen det gällde. Riktigt elaka brev. Jag blev smickrad över att han tog sig tid att skriva till en recensent på en liten landsortstidning som knappast påverkar någon skivförsäljning. Så här i efterhand kan han knappast klandra mig alena för att hans skiva floppade.

Jag tycker att min recension var befogad, det tycker jag fortfarande. Jag har inte ändrat åsikt om materialet på skivan. Kommer inte att göra heller. Men ibland är det väldigt svårt att vara koncis på de korta rader som en recension består av. Att ge en komplett analys på kanske tio rader är snudd på omöjligt.

Det är lite av det jag funderar på inför min kommande recension av Richard Herreys soloskiva. Skivan är så dålig att jag blir alldeles matt. Men den här gången försöker jag att tänka ett varv extra. På formuleringar. På vad det är som gör att det är så dåligt.

Jag har diskuterat det här med recensioner med människor som blir recenserade. Ett band fick en fyra av mig för en skiva, men var ändå upprörda över att jag inte nämnt varenda bandmedlem i min text. Jag försökte förklara vilka förutsättningarna är, hur det på en sida ska rymmas kanske tio, elva recensioner, att om jag ska ägna mig åt att rabbla namnen på dem som är inblandade i produktionen så blir det inte mycket över till att skriva om det viktiga: Det vill säga innehållet.

En del har efter årtionden fortfarande inte lärt sig att hantera en dålig recension, negativ kritik. Andra kan inte läsa omdömen, vare sig de är positiva eller negativa. En del går till motattack. På sätt och vis förstår jag dem, men hör det inte till när man blir offentlig att man måste lära sig att hantera kritik?

Andra bloggar om: musik, recensioner