2006/02/25

And the winner is...

...Kikki Danielsson! Japp. Så är det. I kväll tar Kikki tillbaka schlagerscenen. Den är hennes. Herregud. Hon har ju ingen konkurrens i kvällens startfält. Niclas Wahlgren? Säääävligt... The Elephantz? Oh my gosh... Östen med resten och Magnu Carlsson knatar också vidare, endera direkt eller till andra chansen. Men i övrigt är det ett tråååkigt melodifestivalgäng. Lyssna själv...

Nej, jag ska inte titta. Jag ska på trettioårsbaluns! Skoj!

Andra bloggar om:

2006/02/24

Hearts on fire

Kan lag Annette Norberg tacka Hammerfall för sitt OS-guld?

Jag skrattade mig fördärvad åt videon där Hammerfall och damerna i laget mimade till ”Hearts on fire” på curlingbanan. Kolla in den själva på hemsidan. Allt på grund av att Mats Olsson skrev att curling inte var rock'n'roll direkt.

Jag tycker om gossarna i Hammerfall. De är rätt prestigelösa, trevliga med rätt inställning. Att de ställer upp på sånt här gör att jag tycker ännu mer om dem. Allt för den goda sakens skull.

Honestly – I love you *cough*

Tack Anna Ottosson för din ärlighet. Och grattis till bronset! Jag lyssnade på hennes kommentar alldeles nyss. Frågan var vad hon kände när Anja åkt. Svaret: ”Jag blev glad, ledsen Anja, men så är det. Hon har ju en massa medaljer, jag har ingen. Och vi tävlar ju faktiskt mot varandra.” Jag blev glad över svaret. Inget hycklande.

Men, faktum kvarstår. Ingen av de andra slalomdamerna har samma tåga som Anja. Hon blir förbannad när hon inte vinner, och det är därför hon är så bra. Hon har en drivkraft utöver det normala. Jag skulle inte gilla att spela sällskapsspel med henne...

För övrigt kan jag tipsa om en skiva som jag lyssnar ofta på, trots att det måste vara två år sedan den släpptes och trots att det är mer en killskiva... Cirera ”Honestly – I love you *cough*”. En ung man som sjunger sanningar, en sån kille som är bitter efter uppbrottet från sin fake vegetarian ex-girlfriend. Den är riktigt, riktigt bra. Me like.

Andra bloggar om: , ,

2006/02/23

Elvis has left the building

Jag gillar Elvis. Tycker mycket om. Extremt förtjust. Japp. Så är det.

Just nu sitter jag och tittar på ”Elvis has left the building” med fröken fräken Kim Basinger. En film där Elvis-imitatörer råkar illa ut. En efter en. Jag sitter och småler. Visst, jag kan inte säga att det är strålande film, men den är underhållande. Det vimlar av referenser, skojiga sådana.

En film du INTE ska se är ”Att göra en pudel”. Svensk film. Rullar på en biograf nära dig. Skådespelare som inte kan agera, en story som inte riktigt håller hela vägen. Dessutom en massa människor som inte kan hålla käften. Att sitta och prata vitt och brett under en film på en biograf borde vara straffbart. Spö!

Anyways. Lyssna på Firefox AK. Nice, nice, nice.

2006/02/22

Drivkrafter

Ibland undrar jag vad som driver människor? Hur hjärnorna är funtade som fungerar på så ofantligt olika vis, från person till person.

De ringer ibland, de udda varelserna i vårt samhälle. En del berättar om idéer som ska lösa svälten i världen, om teorier de har på vem som mördade Palme, konspirationer i samhället. En del är aggressiva, andra vill bara prata med en annan människa.

Jag har hört bombhot, om hur himlens portar ska närma sig. Att jag är en satans kärringjävel som inget begriper. Jag har hört trevligare kommentarer också.

Men varenda gång jag får dessa samtal fascineras jag över hur olika individer det finns.

...och ibland, men bara ibland blir jag lite mörkrädd när jag förstår att det finns verkligt skumma varelser mitt ibland oss...

2006/02/21

Stuck in the middle with you

Jag har fastnat för ”Commander in chief”, fyrans serie om USA:s första kvinnliga president som spelas av Geena Davies. Den intresserar mig, främst relationerna. Davies gör som vanligt ett excellent arbete som skådespelare. Jag har inte sett ett endaste avsnitt av ”Vita huset” så jag kan inte jämföra de två serierna, och för mig spelar det inte någon roll om serien, som somliga hävdar, är en kampanj för att lobba för mrs Clinton.

Jag bara tycker om den förströelse serien ger mig. En stunds underhållning då jag inte behöver fundera så mycket. Bara se och ta in.

Sånt kan vara nog så viktigt ibland.

Annars grumsar jag lite över att missa en trevlig fest i Östersund nu till helgen. Mina gamla kollegor ska ordna en hårdrocksfest med käk, öl och massvis med bra musik, dessutom en hel del utklädda människor. Men, jag tröstar mig med att R har sitt trettioårsbaluns, så jag har en god anledning att missa partajet.

Men nog är det konstigt att allt trevligt krockar... Annars kan man sitta hemma, helg efter helg efter helg... Närå. Jag är inte sysslolös. Och jag gör trevliga saker.

R funderar för övrigt på om vi ska åka på Sweden rock till sommaren. Jag har så svårt att bestämma mig... Det hör inte till mina vanor, att vara velig. Men i år vet jag bara inte. Jag vet ju att det alltid är roligt där. Jag vet ju att jag kommer att få se massor av bra band. Men ändå. Programmet är inte så lockande hittills. En massa som jag redan upplevt live, en del som jag visserligen gärna ser igen, men ändå... Det skulle vara för Alice skull då. Det är han som kan bli tungan på vågen, droppen i bägaren, magneten som får mig att fatta beslutet. För visst vore det roligt? (Ja... OM jag slipper sova i tält och hittar ett fiffigt sätt att ta mig dit på, gumman har blivit bekväm på gamla dar ;-)

2006/02/19

Tråkigt

Det var inte mycket till underhållning i kväll. Den där MMelodifestivalen var riktigt grå, slätstruken och urvattnad. Lena Ph var och rotade under bältet som vanligt och låtarna var väl sisådär. Ingen som jag direkt fastnade för och känner för att lyssna på over and over and over. Men Linda och Andreas var värdiga vinnare.

Annars var det en trevlig afton i alla fall. Gåbortbjudna som vi var.

Nu ska här slumras.

Förresten. Dagens låt i hemmet. ”Hell is home” med Judas Priset. Jag får inte nog...

Andra bloggar om:

2006/02/18

Plagierad stil

Simone Moreno... Kan man låta mer som Gloria Estefan? Trist låt.

Andreas Johnson lät lite Beatles, han har säkert också chans att traska vidare. Men jag tror nog mest på... Hmmm... Jag måste fundera en stund till...

Andra bloggar om:

Inte illa

Hon är bra fröken Graaf. Jag tror att hon får en del att hålla käft i kväll. Låten är väl inte någon höjdare direkt, men hon gör inte dåligt ifrån sig.

Andra bloggar om:

Tada

Pandang... Eh... No way. De kommer sist.

Andra bloggar om:

Vinnarmaterial?

”Jag ljuger så bra” är Lena Philipson och Nanne Grönwall i samma låt. Linda har vinstchanser i kväll.


Andra bloggar om:

Förklädd?

Har Jim Jidhed klonats tillsammans med John Farnham och Jan Johansen? Det låter så på Magnus Bäcklund. Slätstruken låt som trots det har stora chanser att vinna folkets hjärta.

Andra bloggar om:

Sahlene

Well. Gloria Gaynor var det ja. Kombinerat med Weather girls ”It's raining men”. Men det är en klatchig låt.

Andra bloggar om:

Superdupertrött

Har inte lyckats vrida dygnet på rätt köl. Sover fel timmar, och är rätt groggy.

Tänkte försöka göra trevliga saker i dag. Se på OS (OJ vilken match det var i går för Tre kronors damlag!) och se på Melodifestivalen ingår i planerna. Ett par vänner och sambon ingår också. Middag, mys och prat. Det låter väl lovande?

Vad jag tror inför melodifesten? Jag ska tjuvlyssna på låtarna nu, men så här i förhand ser väl Linda Bengtzing stark ut. Och då har jag inte hört henne. Andreas Johnson kan vara överskattad på grund av sina tidigare hits, men jag är inte alls säker på att han går så långt. Vi får inte glömma trevliga Anna Sahlene heller... Hm. Det är svårt att spekulera!

Elektriska bananer? Eh... Nej... Nej, nej och nej. Låten går på radion nu. My gosh...

Från två kan du lyssna på låtarna själv. Klicka här.

Andra bloggar om:

Återkommer senare med

2006/02/16

Förresten...

...de där stjärnorna som gör reklam för hårfärg, (förutom att färgerna är fantastiskt enkla att använda ger de en underbar lyster), har de färgat sitt hår med den färg de gör reklam för? Tillåt mig tvivla... Mrs Solis har väl knappast stått hemma vid spegeln och kletat med färgen hon marknadsför.

Längtan


Längtar efter sommaren nu...

(samtidigt testar jag att ladda upp bilder från mobilen, inspirerad av Linus. Jag måste nog köpa en ny nalle med kamera den här gången också...)

*snokar runt*

Jag pejlar av nätet varenda dag. Kan det möjligen vara så att det finns info nånstans om vilka artister som är på g till Gatufesten?

Det är liksom roligt om man kan få fram nyheterna innan det blir dags för pressmeddelanden och sånt från kontoret. Jag, och för all del de andra murvlarna på min arbetsplats, har lyckats förut. Alanis Morissettes kommande spelning skrev vi om långt innan generalen himself talade om att hon faktiskt skulle komma hit.

I år har de redan meddelat att herr John Fogerty blir dragplåster. Inget ont om honom, men det är väldigt tråkigt att han kommer tillbaka till Sundsvall så snart. Det känns fantasilöst. Trist. Tråkigt. Boooring... Och då tyckte jag om hans senaste konsert.

Jag räknar inte med några fler internationella namn på årets upplaga av Gatufesten, men ett koppel av svenska artister ska presenteras. Jag vill vara först med dem...

Nåt tips kanske?

Andra bloggar om:

2006/02/15

Alice!

Alice Cooper till Sweden rock festival! Kul!

Love in Siberia

Åh huva. Har fått Laban på hjärnan. Jag pratar in om den tecknade vovven utan en av 80-talets artister. Var han inte från Danmark tro, eller har mitt minne korkat ihop? Hm.

Det och alla möjliga italienska diskodängor. Scotch och sånt. Kommer ni ihåg de där lp-skivorna som var fullsmetade med den sortens musik? Maxmix, eller var det Mixmax? Jaja... En av mina kusiner var dj och hade alla de där. Jag tyckte att det var så roligt då, nu lyssnar jag inte aktivt men kan glatt skutta om det råkar vara partaj.

Minns när han spelade Alphavilles ”Forever young” och Foreigners ”I wanna know what love is”. Hur jag ogillade Alphavilles sångare som påminde mig om en otäck kille i skolan och hur pappa snudd på spelade sönder Foreigners singel. Det är evigheter sedan, och ändå kommer jag så väl ihåg det.

Jag har många sådana minnen av musik. Olika låtar och artister triggar olika minnesbilder. Skoldanser. Bilturer i baksätet, där jag halvhängde fram mellan pappas och mammas säten. Sjungande såklart. Svenglish på hög nivå.

När jag blev lite äldre, började på högstadiet, så ringde jag och Henrik varandra och spelade låtar i telefonen. ”Hör den här då! Visst är den bra” eller ”Vet du vad det här är då?”. Lååånga samtal. EMF ”Unbelivable”. Snap. KLF. Guns'n'roses.

Jag spelade in kassettband som jag hade med mig överallt. Olika band för olika tillfällen och stämningar. Band med rock, band med partajlåtar, band med lugna sovalåtar. Sådana band som Ann spelade på sin stereo, en sådan som bytte sida på bandet när den kommit till slutet av de 45 minutrarna på C90-bandets A-sida. ”Regn hos mig” med Orup var en perfekt sova-låt.

Tänk så mycket tommare livet skulle vara utan musiken. Ibland är jag extra tacksam över att jag har min hörsel i behåll.

Andra bloggar om:

2006/02/14

men ibland...

...far djävulen i mig.

Men så är det väl för alla?

Så. Nu var det överstökat. Nu är det dags att vara übergullig under alla hjärtans-dag. Bäst att sova ordentligt...

2006/02/13

2006/02/12

Check it out

*nynnar på Komeda*

Jag och sambon har spanat in hus i dag. Varit på visning. Plockat vuxenpoints med stora händer.

Dessutom har vi varit på barndop där en del av barnen fått mig att seriöst överväga det där med sterilisering... En del barn är inte rara. Jag garanterar

Ja, huset ja. Det är inte stort, men rätt välplanerat. Det är ett tegelhus med 81 kvadrats boyta, och 81 kvadrats biarea (källare med garage och gillestuga och lite sånt). Hm... Men ändå vet jag inte. Vill vi ha det? Ska vi slå till? Vad ska vi göra?

Ja, inte vet jag. Jag vet att jag kan rekommendera ”Layer cake” och ”Million dollar baby”. Har sett på film minsann. Ja, och så ”40 year old virgin”. Ibland fungerar den pinsamma humorn även i mina smilgropar. Det är inte ofta, men det händer.

Over and out.


Andra bloggar om: , ,

2006/02/11

Välkommen!

Jo, jag glömde ju bort det. Om du är i Fränsta i morgon kan du ju kika in på bladets öppna hus. Jag lovar att göra din alldeles egna löpsedel om du är snäll... ;-P

Vi inviger ny lokal, 11–15. Fika, frågeslinga och annat pysmys.

Han e inte kung

Lägger ut den nu. Men är inte nöjd. Har filurat och ångrat, skrivit till, tagit bort och ändrat. Började att gå in på de enskilda spåren, insåg att det blev för elakt för att kunna tryckas. Gick tillbaka till ursprunget.

”Here's Johnny!” (Jo jag ÄR pappa upp i dan – ibland...)


RICHARD HERREY
”Jag e kung”
Miramis
Betyg: +
Egentligen vill jag ge Richard Herrey ett överkryssat minus i betyg. Den här skivan skulle aldrig ha kommit i närheten av en butik om det inte vore för att namnet på artisten redan är känt. Det är hans enda styrka, namnet.
Skivan i sig är dåligt genomarbetad, låtarna känns slarvigt ihopskramlade och texterna får Tomas Ledin att resa sig stoltare än tidigare. Det är så mycket trams att man blir alldeles matt. Musiken? Schlagerdansbandmedengnuttagitarrock. En dålig sådan. Det är infantilt till och med! Här har man valt en musikstil och tillämpat den, utan att lägga ner någon eftertanke. Praktexemplaren är ”Jag vill vara din man” och ”Jag e kung”. Inte ens Bert Karlsson skulle släppa ut något dylikt från sitt kära Mariann.
Sånginsatsen ska vi inte prata om tror jag, för jag blir bara upprörd. Jag tänker på alla dem som faktiskt kan bidra med nåt av värde på skivmarknaden, men som inte får chansen, medan en avdankad herre med gyllene skor på sitt samvete genast bereds utrymme. Det är så förbannat orättvist. Då måste jag ändå medge att jag gillade Herreys anno 1984. Anno 2006 kan däremot ingen påstå att Herrey är kung...

Andra bloggar om: , ,

2006/02/10

Yra nyheter

Åhå. En av sommarens höjdpunkter för mig har nyheter på gång. Det är Storsjöyran i Östersund som utlovar musikaliska höjdpunkter.

Följande artister är klara för festligheterna vid vackra Storsjön.

• Jamie Cullum (UK)
• The Cardigans
• Hacienda Brothers (US)
• Paradise Lost (GB)
• Hello Saferide
• Alf
• Eldkvarn
Jenny Wilson
• Max Peezay
• Pascal
Slagsmålsklubben
Firefox AK

Jag tror banne mig att det blir en trevlig Yra även i år! Vilken blandning! Tyngd med Paradise Lost, country av klass med Hacienda Brothers, Cardigans är ju alltid Cardigans (om Ninas stämband håller hela vägen). Alf är nice, fröken Wilson likaså. Grime med Max Peezay från Fjärde världen blir intressant. Antar att han kommer att husera i Zigzag-tältet där gunget brukar vara skönt.

Ja, banne mig, det ser ut att bli sommar i år också.

Andra bloggar om: ,

Soundtrack of the day

Promenad hem från stan. Ipoden gör mig sällskap.

Yvonne – ”Bad dream”
The Soundtrack of our lives – ”Heading for a breakdown”
Guns 'n' roses – ”Welcome to the jungle”
REM – ”Bang and blame”

Låtarna återspeglar mitt humör förvånansvärt bra just i dag. Har min ipod utvecklat ett samförstånd med min hjärna månne?

2006/02/09

När jag tänker efter...

...är det fanimej en bedrift att på en veckas tid marschera raka spåret in på en topplacering på en singellista. Det borde vara värt en bragdmedalj, minst! Ja, ni får faktiskt ursäkta det här tjatet om Takida, men jag kan inte smälta nyheten. Tvåa på singellistan med sin debutsingel! Hallå riksmedia! Ni har en nyhet här! *viftar med alla armar jag kan*

Ja helskotta också. T har rätt. Det är inte ett band, det ÄR en sekt. Men, det är skoj uppenbarligen.

Andra bloggar om: , ,

Sågen sågar

Det var länge sedan jag totalt sågade en artist. Väldigt länge sedan. Sist det hände fick jag hatiska brev från mannen det gällde. Riktigt elaka brev. Jag blev smickrad över att han tog sig tid att skriva till en recensent på en liten landsortstidning som knappast påverkar någon skivförsäljning. Så här i efterhand kan han knappast klandra mig alena för att hans skiva floppade.

Jag tycker att min recension var befogad, det tycker jag fortfarande. Jag har inte ändrat åsikt om materialet på skivan. Kommer inte att göra heller. Men ibland är det väldigt svårt att vara koncis på de korta rader som en recension består av. Att ge en komplett analys på kanske tio rader är snudd på omöjligt.

Det är lite av det jag funderar på inför min kommande recension av Richard Herreys soloskiva. Skivan är så dålig att jag blir alldeles matt. Men den här gången försöker jag att tänka ett varv extra. På formuleringar. På vad det är som gör att det är så dåligt.

Jag har diskuterat det här med recensioner med människor som blir recenserade. Ett band fick en fyra av mig för en skiva, men var ändå upprörda över att jag inte nämnt varenda bandmedlem i min text. Jag försökte förklara vilka förutsättningarna är, hur det på en sida ska rymmas kanske tio, elva recensioner, att om jag ska ägna mig åt att rabbla namnen på dem som är inblandade i produktionen så blir det inte mycket över till att skriva om det viktiga: Det vill säga innehållet.

En del har efter årtionden fortfarande inte lärt sig att hantera en dålig recension, negativ kritik. Andra kan inte läsa omdömen, vare sig de är positiva eller negativa. En del går till motattack. På sätt och vis förstår jag dem, men hör det inte till när man blir offentlig att man måste lära sig att hantera kritik?

Andra bloggar om: ,

Oj oj...

Takida har gått direkt in på singellistans andra plats med låten ”Losing”. Oj oj oj.... Jag bugar och bockar och gratulerar gossarna. Det är nu det händer. Håll i er!

2006/02/07

One down

”En avsminkad Charlotte Perelli ser ut som Peter Criss”

Jag skrattade i alla fall en gång under Schyfferts nya program i Kanal 5.

If I can dream

Det är mycket oro i världen. Jag blir bekymrad. Det finns så mycket hat på så många fronter, och så enormt mycket okunskap.

I går såg jag familjen Presleys dokumentär om Elvis. Jag har inte sett den tidigare, men hade bandat båda avsnitten som sändes på SVT. Det var en hyfsat bra dokumentär, bjöd på bitar som inte visats tidigare. Framför allt uppskattade jag delarna där dottern Lisa Marie berättade det hon mindes. Det gav en dimension. Dessutom uppskattar jag att både Pricilla och Lisa Marie var öppna angående hans missbruk som eskalerade under 70-talet.

Att det var Tom Parker, hans manager, som styrde med järnhand är känt sedan tidigare, men jag har inte hört den närmsta kretsen uttala sig i så skarpa ordalag som de gjorde i dokumentären. Att Elvis kände sig extremt tyngd under pressen, att han sörjde över att inte kunna få uttrycka det han ville.

De valde att spela en låt från ”68' comeback special”, en makalöst bra konsert om någon nu fråga mig, som fick mig att genast återvända till dagens värld. Den där eländet brakat loss ordentligt. Jag anar dock att det vi ser just nu bara är uppvärmningen.

Texten till låten går så här:

There must be lights burning brighter somewhere
Got to be birds flying higher in a sky more blue
If I can dream of a better land
Where all my brothers walk hand in hand
Tell me why, oh why, oh why can't my dream come true
Oh why

There must be peace and understanding sometime
Strong winds of promise that will blow away
Every doubt and fear
If I can dream of a warmer sun
Where hope keeps shining for everyone
Tell me why, oh why, oh why won't that sun appear

We're lost in a cloud
With too much rain
We're trapped in a world
That's troubled with pain
But as long as a man
Has the strength to dream
He can redeem his soul and fly

Deep in my heart there's a tremblin' question
Still I am sure that the answer the answer's gonna come somehow
Out there in the dark, there's a beckoning candle
And while I can think, while I can talk
While I can stand, while I can walk
While I can dream, please let my dream
Come true...right now

Det har inte hänt så mycket på snart 40 år när det gäller människors drömmar. Jag kan fortfarande instämma i ”If I can dream”.

Andra bloggar om: ,

2006/02/03

Sweden rock

By the way. Jag är fortfarande inte helt övertygad om att åka på Sweden Rock Festival i år. Det är första gången på många år som jag inte är helt inställd på det. Och då är det ju redan februari och sommarens planer brukar var påbörjade.

Whitesnake och Deep Purple som headliner. Jahapp... Visst, jag begriper Deep Purples storhet. De är en viktig del av musikhistorien, ett band som banat väg för mycket av dagens rock tillsammans med Zeppelin och Sabbath. Men... Det känns inte som om det är värt att kuska hela vägen för gubbarna i Purple... Och Whitesnake såg jag senast 2003, primadonnan Coverdale vad som sig bör en ja... primadonna. En skönsjungande sådan visserligen. Men de har inte gjort en massa nytt sedan dess som jag vill höra live.

Men... Det är ju som så, när man väl är på plats springer man ändå runt och lyssnar på allt möjligt. Lite här och lite där, och så lite till där. Och det är ju alltid lika roligt. Om det inte regnar då.

Klara band so far:
WHITESNAKE (UK) - Headliner
DEEP PURPLE (UK) - Headliner
JOURNEY (US)
VENOM (UK)
CELTIC FROST (CH)
W.A.S.P. (US)
GAMMA RAY (D)
KROKUS (CH)
JEFF HEALEY BAND (CAN)
STRYPER (US)
CACTUS (US)
GEORGE THOROGOOD & The Destroyers (US)
THE SENSATIONAL ALEX HARVEY BAND(UK)
ANVIL(CAN)
CATHEDRAL (UK)
MOLLY HATCHET (US)
DORO (D)
THE SWEET (UK)
EASY ACTION (S)
NEVERMORE (US)
METAL CHURCH (US)
FROM BEHIND (S/UK/US)
BLITZKRIEG(UK)
LORD BELIAL (S)
EVERGREY (S)
FIREWIND (GR/S)
JADED HEART (D)
RAISE HELL (S)
THE STORYTELLER (S)

Andra bloggar om: ,

Mozarteffekten

Jag sitter och ser på teve. Sveriges television visar ett program som heter ”Mozarteffekten”. Musiken har analyserats, jämförts med andra klassiska kompositörers, och slutsatsen är ett gyllene snitt. Mozarts stycken innehåller både agerande och lugn.

Sedan har de tittat på vad musiken kan göra för människor, friska som sjuka, barn som gamla. Det är faktiskt riktigt spännande. Jag har fastnat.

En sak som slår mig är det om inlärning och musik. Enligt det här programmet består Mozarts musik av många höga toner, ovanligt många. Dessa höga toner påverkar hjärnan, bland annat i inlärningscentrat. När jag pluggade fick jag bäst resultat när jag lyssnade på musik, och faktiskt var det Mozart jag valde i första hand. Den kopplingen har jag dock aldrig hört talas om förrän nu.

Så fort det närmade sig prov satt jag och tokläste, strök under och antecknade samtidigt som Mozarts stycken spelades i bakgrunden. Det gav mig ro, min koncentration stärktes. Underligt egentligen.


Andra bloggar om:

2006/02/02

Got me under pressure

Japp. Det är en sån däringa period igen då det är mycket. Mycket.

Och mer blir det. Richard Herrey, ”Diggi-loo, diggi-ley alla tittar på mig”, ska släppa skiva. Ett soloalbum där lillebror Louis körar. 9/2 i en butik nära dig.

Jag vet inte vad jag ska tycka. Eller, jag kan ju inte tycka så mycket än eftersom att jag inte har hört nåt från skivan ännu. Jag kan tycka om det faktum att han ska släppa en skiva dock. Det jag undrar mest är: Finns det anledning att bli nervös? Kanske lite rädd?

Jag kan meddela att jag såg alla bröderna Herrey, live i Åre för bra precis exakt två år sedan. I mitt sällskap fanns två flickor till, en yngre och en i min ålder. Den i min ålder gick i spinn över det framträdandet. Förinspelad musik och tre medelålders karlar som synkade steg på exakt samma vis som när det begav sig 1984. Hon blev bananas. Jag log, fram tills dess att hon ville få autografer i restaurangen. Då blev det otäckt.

Framträdandet var inte mycket att jubla över. Nostalgikickar, javisst. Men vi har blivit äldre. Förhoppningsvis förståndigare.

Låten oss bedja att mellanbroder Herrey också har blivit det.

Andra bloggar om: ,