Hooters!

Det regnar och jag går omkring och känner mig som urcellen Ellen i min poncho. Det regnar och klibbet är borta. Och jag önskar att jag hade en rosa poncho så att jag kunde leva mig in i rollen som Ellen ännu bättre.

Såg The Hooters. De var riktigt bra. Gubbar som älskar att stå på scenen och verkligen levererar är sannerligen en fröjd. ”Boys of summer” var en höjdare, liksom ”And we danced”. Kan rada upp massar av låtar som var bra. Flöjt och dragspel tillsammans med mandolin kryddar till det hela och jag sket fullkomligt i att det regnade där jag stod och försökte anteckna på mitt lilla block. Det hela slutade med att jag dansade i vattnet. Ja, jag. Nykter och allt. It's a world gone mad!

Sedan log jag generat när unge killen kom och frågade hur man gör för att få skriva om musik hos oss. Och hur hade jag gjort för att nå så långt? Jag var ju verkligen på toppen! Va, jobba på nattredaktionen som chef och dessutom få förtroendet att skriva om musik. Hur har jag gjort?

Jag blev helt paff. Och tyst. Och generad. Sedan tänkte jag på hur det kändes när jag fick min första artikel publicerad. Hur stolt jag var. Lite generad, men ändå stolt. Titta här! Det här har jag gjort! Och det är i en tidning!

Den känslan tonar ut med åren. Lunken går. Men så står det en liten kille med stor vilja framför en och längtar efter att göra det jag gör.

Jag fick mig en tankeställare. Upp med näsan ur pappershögen Hallén! Jaga den där känslan. Att vara stolt över vad man gör är en skön känsla ju.