Kudde

Jag längtar efter den. Vännen som följt mig genom livet. Sedan jag blev stor nog att använda en normalstor kudde har jag hållit fast vid denna enda. Brun i tyget, prydd med vita blommor, fylld av skumbitar. Fyrkantiga. Sådana som mitt goselejon var stoppat med.

Jag förstår att det kan låta lite bisarrt, en aning ohygieniskt. Men den är mig så kär. Tvättmaskin och en runda i torktumlaren håller den frisk och kry.

Tänk så många drömmar den tagit emot. Tårar. Förhoppningar. Ihopbitna skrik av ilska. Ett och annat knytnävsslag. Den är förtrogen med mina innersta tankar. Löser mina problem.

Den är hög men formar sig samtidigt efter mitt huvud, min nacke. Den känner mig. Vet hur jag vill ligga. Ibland bråkar vi. De där sömnlösa nätterna vänds den, knövlas ihop, slätas ut. Vänds igen så att sidan som ligger mot lakanet får svalka varm kind. Vänds igen. Värms upp. Vänds igen tills dess att sömnen infinner sig.

Jag har försökt med andra, men vi kommer aldrig överens. Så jag kommer alltid tillbaka till min gamla, välbekanta vilovän. Min bruna kudde med de vita blommorna.