The surreal life of Monaihallen

Om jag satte mig ner och skrev ner detaljerna om de senaste dagarna skulle du knappast tro mig. Om jag gjorde en film om händelserna och meddelade att den är baserad på en verklig händelse, skulle du ruska på huvudet och säga att jag har alltför livlig fantasi och att jag troligen sneglat lite för mycket på filmen med Nicole Kidman (heter den ”Bangkok Hilton”?).

Ja. Det började egentligen i lördags. På många olika vis. Det är en sådan där film där man får följa två huvudrollsinnehavare parallellt. Exakt samma tidpunkter, men olika händelser. Jag fick ett mejl som jag först inte ville öppna, men när jag väl gjort det kändes det lite bättre. Läste. Besvarade. Läste igen. Formulerade om. Skickade. Fick svar som besvarades, och så vidare. Men hela dagen var så där märklig. En väntan på något som man anar ska komma. Jag trodde det var en uppladdning inför extra mycket på jobbet, men jag kunde då aldrig föreställa mig det som komma skulle...

I en annan del av världen missade någon ett plan. Började driva runt på gatorna. Togs om hand. Jag går inte in på några närmare detaljer, personen är ju trots allt en människa av kött och blod med ett eget liv som jag försöker att respektera.

Sedan möts de två karaktärerna via en skrapig telefonlina. Ett nödrop kan du nog kalla det. Jag har tillbringat timmar med telefonluren tryckt mot örat. Lyssnat på förklaringar. Försökt förstå människor som pratar andra språk. Lagt ett pussel av detaljerna som jag snappat upp. Ordnat nya biljetter. Sett till att någon på plats kan hjälpa. Lyssnat på nya detaljer. Häpnat. Tappat hakan. Skrattat hysteriskt nervöst i en sekund, för att sedan inse den djupa tragiken. Samlat mig. Tagit nya tag. Samtidigt som jag och mina arbetskamrater försökt att göra två tidningar om dagen på tre och en halv person. Jösses Amalia... Takten vi har hållit borde vara medaljvinnande i ett VM i snabb redigering.

I går möttes de två huvudrollsinnehavarna öga mot öga på en flygplats någonstans i Sverige. En av oss lättad över att fas ett är avklarad. En av oss lättad över att vara hemma och vara vid liv.

Skjutsade till någon som kan bistå med mer hjälp. Löften utbyttes. Nu återstår att se om båda parter kan hålla dessa.

Gud så märkligt det här blev då. Det är så många detaljer i det här som är ofattbart sjuka. Märkliga. Skruvade. Makalösa. Men jag känner inte att jag kan skriva om dem. Inte riktigt än.

Återkommer i ärendet.