Jag var i Stadshusets vackra spegelsal i afton och beskådade ett av mina svenska favoritband. Weeping willows. Magnus Carlsons röst alena är nog för att göra mig lycklig. Men så fick jag också uppleva gåshud i slutet av sista extra extranumret ”Endless night”. Mäh så bra.
Nackdelen med aftonen var att många av dem som var där, närmare 550 personer, uppenbarligen inte brukar gå på konserter. De ägnade sig åt att skrika åt varandra för att sedan gapflabba. Proceduren upprepades irriterande många gånger.
Annars är jag nöjd. Betyget blir en svag fyra av fem möjliga. Det ska till mycket innan de bräcker spelningen i Åre för sju, åtta år sedan. Så är det bara. Intensiteten jag upplevde där kommer jag nog aldrig att få uppleva med WW igen.
2007/09/28
Weeping Willows - In The Ghetto
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
oj så olika man kan se det...
jag var där och tyckte det var väldigt sömnigt. och efter en stund backstage insåg jag att weeping är ett gäng jävligt sömniga killar...
Om jag skulle skriva en riktig recension för tryck hade omdömet blivit aningen annorlunda. Men jag var där privat och lyssnade mer eller mindre bara på Magnus. Hans uttrycksfulla röst lyfter vilket stendött band som helst. De var sömniga och vaknade inte till förrän i extranumren. Men när de andra kvicknade till visade de att den finns där, nerven eller vad den nu ska kallas. Gåshud. När jag får gåshud så är upplevelsen total.
Men jag har hört fler debattera om hur konserten var. Det är rätt många som håller med dig. ;-)
Post a Comment