Kroppsmålning

Den här fick jag av Maria. Det är INTE hennes rumpa, det är uppenbart om man vet vem Maria är.

Bilden fick mig att undra över hur det står till i världen. Vem i hela friden kommer på att måla arslet som en pumpa? Och varför? Varför? Nästa punkt i protokollet, vem skapade ett kedjebrev av denna bakdel? Hur många runtom i världen har fått mejlet där man uppmanas att skicka det vidare som en del i halloween-kriget, den som träffar flest vinner. Men vem håller räkningen?

Jag låter i alla fall denna godbit träffa er via bloggen. Vinner jag då?

Jo just.

Jag har ju bytt telefon. Änteligen! Jag gillar den. Fast den är stor.

Är du taggad?

Jag fick frågan i går. Frågan är om jag är det. Taggad. Taggsam? Vill jag tagga livet?

Det låter onekligen spännande. Men vill jag ta det nu? Hm. Ja. Kanske. Samordna. Vara den där lilla spindeln i det stora nätet. Fixa och tricksa. Söka.

Vi får se i veckan. Då ska jag möta den stora spindeln.

Om allt …

… går vägen äger jag och sambon ett hus från 1 december. Om inte nån budar över. Om inte de som ska sälja ångrar sig. Om inte nåt annat händer. Då äger vi ett hus. Ett litet ett. Ett med fasad i tegel. Ett med källare som kan göras om till nåt trevligt. Det ligger mitt i byn, med en rätt trevlig tomt.

Om jag flyttar in där. Då kommer jag att börja sjunga högt igen. Då kommer musiken att spelas högt igen. Och jag kommer att sjunga till den. Så där gapigt högt bara för att det är roligt, inte för att det låter nåt vidare. Men bara för att det är så satans roligt att sjunga. (Ja. Det starka ordet är nödvändigt, ursäkta franskan.)

I natt när jag kom hem (har jag förresten sagt att jag inte gillar vintertid? Min kropp säger ”sommartid”) låg jag och funderade över färger och möbler. Vore det inte trevligt med ett kubiskt mönster i röda toner i köket, på väggen mot vardagsrummet? Och vore det inte fantastiskt med en högglansig svart tapet som fond i vardagsrummet? Med ljust grått som bas. Och vore det inte snyggt att måla den gamla kökssoffan svart och sen komplettera med ett nymodigt bord till?

Om det inte vore så många om, om vi bara hade skrivit alla papper, om jag inte satt i storstan utan på mitt bankkontor och dealade med dem ansikte mot ansikte i stället för att sitta med luren i näven. Och om jag fick tag på mäklaren så att jag kunde sälja min lägenhet. Om... Om...

I det lilla, och rätt snygga ordet, ryms både hopp och tvivel. Jag vet inte riktigt vilket av benen jag ska stå på, så just nu svajar jag av och an.

Hopp. Ja, kanske. Eller tvivel. Det kanske inte blir nåt. Eller så blir det det.

Tror

Jag ska försöka ruska liv i hjärncellerna igen. Det finns ju tankar och funderingar där inne som vill ut. Men jag har halkat efter i skrivandet. Jag, som alltid skrivit, har helt plötsligt lagt undan både penna och tangentbord.

Men jag tänker mig att nu kanske det är läge att återvända. Så här ett år senare. Ett år efter väggen, eller vad det nu var som restes i min väg.

Jag ger inga stora löften, men jag tänker i alla fall försöka.

Hejdå hej

I går sa jag hejdå till Bandhagen och hellooooo Aspudden. Flyttade och städade mest hela dagen, känner av bestyren i underarmarna i dag.

Jag har verkligen haft världens flax. Svarade på några annonser när jag fick veta att ettan i Bandis är uthyrd från 1 november. Den första jag svarade på, etta med toalett och kokmöjligheter, fick jag. Killen jag hyr av sa att han fått flera hundra svar, minst. Och efter sållandet bestämde han och frugan att de vill ha en pendlande, nattarbetande norrlänning i uthyrningsdelen. Jag åkte genast hit och tittade och sa ja tack och amen.

Det är inget palats. Men det är egen ingång, en hall med igenspikad dörr till familjens bostad, en liten toalett med dusch (och ett badrumsskåp som MÅSTE vara uppsatt av en karl, i princip en deci från taket och rakt ovanför toalettstolen), ett rum med fönster i västlig riktning, en liten garderob, säng och bord och skön fåtölj. Kylskåp, mikro, vattenkokare och en platta. Visst är det bökigt att inte ha diskho, men så mycket kockar jag inte. Jag klarar mig.

Den största nackdelen är tv-utbudet. Det var fan inga kanaler alls! Så, jag måste skaffa en box. Lite vill jag kunna hänga med i tv-svängen även när jag jobbar.

Aspudden ligger dock närmre stan, mycket också. Jag är över på Söder i ett nafs. Det är väldans trevliga promenadområden och Vinterviken lär ska vara vacker. Dessutom ska jag börja åka tvärbanan till jobbet. Premiär i eftermiddag. Ska bara leta mig fram dit först...

Ah, well. Det är banne mig evigheter sedan jag haft så här mycket tur på en och samma gång. Kanske läge att tippa lotto?

Takida dementerar uppgifter i Expressen

Jag såg mejlet och blev lite full i skratt. Expressen har uppgivit att Takida kan vara aktuella för Melodifestivalen. ”Detta är helt FELAKTIGT och vi vet inte vart den informationen kommer ifrån” skriver bandet i dementin.

Jag log av den här anledningen.

Oops...

Sicken vecka!

Oj oj... Jag tror att det var väldigt länge sedan jag upplevde en så pass omvälvande vecka som jag gjort denna.

Vecka 35 2008.
Måndag. Hej Aftonbladet.
En kråka på kontraktet. Jag är fast anställd nyhetsredigerare från 1 oktober. Superskoj! Förhandlar lön och sånt, vilket jag är värdelös på... Men jag står på mig hyfsat i alla fall, och är väl halvnöjd med resultatet.

Ringandet startar. Meddelar dem som måste meddelas. Pratar om vem som ska ta över mitt jobb på Dagbladet. Om framtiden i stort. Hemfärd med tre timmars sömn i ryggsäcken, men jag kan inte sova. Är alldeles för uppspelt av alla tankar.

Tisdag. Hej Dagbladet. Här är min avskedsansökan.
Tömma hurtsar och lådor på saker som samlat under åtta år. Elvismuggen och ett par svartvita tidningar fick följa med hem, resten tuggades ner i återvinningen. Alla anteckningar. Alla papper från ledningsmöten och budgetsnack. Men det kändes inte det minsta vemodigt. Allt är så väldigt naturligt. Det var på tiden på något vis.

Hem, betala räkningar. Ojsan... Har jag satt in pengar på fel konto? Ojsan ojsan... ”Eh... Ursäkta, men jag tror att du fått en massa lappar som är mina. Kan du vara en ängel och pyttsa tillbaka dem till mig?”. Dumstruten på. Jag ÄR inte så slarvig. Men jag har varit distraherad och aningen trött kanske.

”Hej hyresvärd, kan jag fortsätta hyra din lya? Inte det? Ojsan... Jaha, en bekants pojk ska plugga, jamen det förstår jag. Du visste ju inte, och det gjorde inte jag heller. Nej, det är ju ett tag kvar till sista oktober, jag ska nog hitta nåt.”

Onsdag. Hej Torpshammar.
Sortera i röran efter bodelningen efter svärfar. Sambon sparar A L L T. Verkligen. Jag rensar, ”du får behålla tre av de där, resten går till Erikshjälpen”. Vi är inte färdiga på långa vägar. Besöken hos alla andra klaras av. Nu väntar...

Torsdag. Hej huset!
Enda paret på plats. Huset är fint. Ingen toppenpalats, men fint. Jag känner att jag kan trivas, tänker på att sitta på verandan och titta ut över Ljungan en solig höstkväll. Mmmm... Sambon är inte helt övertygad, garaget är för kort och måste byggas ut för att passa hans behov. Men det finns utrymme för det på gården. Tomten är brant, men har potential. Och vi kan lägga en brygga nere vid vattnet om vi frågar snällt. Tankarna snurrar. Ska vi? Ska vi? Ska vi? Lägger mig på kudden i Sundsvall på kvällen och känner hjärtat bulta vilt efter allt tänkande. Sen sömn.

Fredag. 06.10.
Ah! Försovit mig! Upp. Macka och ett glas vatten. Borsta gaddarna, ner med datorn i väskan. UT! Sen bilfärd med svärmor ner till Stockholm. Fika vid rastplats, avsläppt vid Bromma. Tunnelbana med tidtagning. Gröna linjen 19 borde funka att bo efter, nästan var som helst. In i höghuset i Bandhagen. Sooova... Upp, jobba. Fasiken så skönt. Äntligen avslappnad.

Lördag. Bandhagen.
13.00 sharp vaknar jag, lugn inombords. Jag har sovit och sovit i evigheter känns det som, fast det är egentligen bara mina vanliga åtta timmar. Jag tror att allt kommer att lösa sig. Jag hittar någonting att bo i här nere, jag har ju faktiskt gott om tid på mig. Och kanske blir det så att sambon och jag blir med hus i Torpshammar. Kanske.

Men du... Nästa vecka hoppas jag inte blir fullt lika händelserik...

Huuuuu...

...jedamej!

Har kommit ”hem” från en tripp till Riga. Svisch, svosch. Trevligt, men liten båt och höga vågor på ditvägen. Fick faktiskt krypa till kojs tidigt, skallen pallade inte med att försöka räta ut böljorna.

Men Riga var tjusigt på sitt sätt. Höga spiror och roliga människor. Den där stora marknaden inrymd i zeppelinar-hangarerna var sjukt stor och innehöll en märklig mix av käk och pryttlar. De sju timmarna på land räckte dock inte till några större upptäktsfärder. Snarare en munsbit.

Sitter i Bandhagen och scrobblar musik i podden. Har städat, packat upp och packat om. Förbereder fyra dagars jobb och resa norrut mot kalas och hjortronmarker. Önskar mig en kabel beemad ner så att jag kan lägga in bilderna från kameran. Från skärgårdseskapaden, båtresan, trevliga sällskapen. Vill lägga in och lägga ut. Och så önskar jag mig ett Photoshop. Fattar inte att jag inte la in programmen efter Den Stora Kraschen, men det är lätt att vara så där vuxet efterklok. Framför allt när man var oklokt oklok från första början.

Sommaren har rusat förbi mig. Jag har snappat upp en dag här och där, men känner mig inte det minsta stressad. Jag har verkligen, verkligen och ärligt, njutit av varje dag. Jag kan inte nog påminna mig om att jag ska vara tacksam över den här chansen att förbättra för mig själv. Jag tror att jag låtit tiden springa ifatt det stressade inre. Hjärtat har hittat rytmen. Eller så är det jag som gjort det.

Och ur högtalarna tränger sig Bowie och LeMarc, Otis har jagats in i något av gigabyternas hörn, Hoffsten kikar fram och där står fanimig herr Presley också.

Jag trivs. Japp. Det gör jag.

Trygghet

Jag har varit i Graninge över helgen. Fint väder och vackert sällskap. Jag njuter verkligen där uppe vid sjön. Jag kan inte förklara känslan med annat än trygghet.

Familjen kom upp på lördagen. Pappa packade in sig i framsätet och stod ut hela vägen, fram och tillbaka. Men han var trött efter äventyret. Mamma med anar jag. Turen tog nästan dubbelt så lång tid jämfört med vad den brukar ta. Broder två körde så pass lugnt att han kunde parera alla gupp, och det är en del sådana i vägarna här i norr.

Med tanke på det sistnämnda, guppen alltså, är det rätt underligt att de tänker på att sänka hastigheterna på Europavägarna till 80 och 100 när det övriga vägnätet tillåter 110 och 90 på riktigt skruttigt underlag. Jag fattar inte diskussionen ärligt talat. Ta bara vägen till Nordanede. En skitväg som inte sett en vägarbetare på många herrans år. Där utfarterna från gårdar och skogsbilvägar ligger tätt. Där kan du gasa i lagliga 90. Och mellan Liden och Indal, där får du köra 110. Det kan du inte om du inte vill studsa ner i diket. Jag lovar...

Pladder, pladder... Jag borde nog sova en stund.

Fast först ska jag bara sända en tanke till en bortgången kollega. 49 år. Märkliga värld.

Igge: Alt+C.

uppåner

Det är en märklig känsla att jobba natt, ta morgontåget hem, gå och lägga sig och sen kliva upp på kvällen. Vilken dag är det? Ingen aning. Var är jag? Sundsvall, eller ..?

Förvirringen är stor varenda gång.

Samtidigt är det skönt att komma hem i stället för att åka från storstan på eftermiddagen. Sova i egna sängen. Möta aftonen i Sundsvall.

Var på bio med Elo. ”Sex and the city” var bättre än väntat. Lite för lång kanske. En tjej bakom grät konstant, en dam framför skrattade hysteriskt åt allt. Även det som inte var skoj.

Och nu har jag msn-at med den äldre brodern, sett på ”Morden i Midsomer” och hinkat isvatten.

Borde jag inte gå och lägga mig? Jag ska göra några ärenden på stan i morgon, mamma fyller år på torsdag, och sen väntar Torpshammar för ett par dagar. Vara sjuksyster. Se om päronen kan piggas upp. Är det någorlunda bra väder kanske jag kan grilla åt dem, annars vete håken...

Ledigheten kommer inte att spenderas som planerat i alla fall. Graninge får vänta. Men ibland måste familjen gå före. Och det här är ett sånt tillfälle.

En av kvinnorna höjde på ögonbrynet åt mig och mina syskon. Hon tyckte det var märkligt att vi, tre vuxna människor, fortfarande följer med våra föräldrar på utflykter och semestrar. Ännu märkligare tyckte hon att det var att vi alltid följt med utan att knota. Inte ens som tonåringar var det något mutter från vår sida. Men jag tror att det i mångt och mycket handlar om att vi delar intressen i familjen. Naturen och upplevelser är något vi gärna delar med varandra.

Jag har aldrig sett det som märkligt.

Förvirrad postning. Jag är rostig. Ringrostig. Och faktiskt, aningen trött. Så. Over and out.

Omen.

Tror du på omen? Varsel? En känsla av att nu händer nåt snart.

Jag har råkat ut för det så många gånger att jag inte längre kan säga emot. När hemska saker händer i min omgivning känner jag det redan innan. En vag oro i kroppen. Sömnlöshet. Vibbarna i luften är obehagliga.

I morse hade jag skallebanken allan. Jag har inte haft någon sådan sen jag gick på tjänstledighet. Jag sov oroligare än vanligt. Drömde konstiga saker. Pirr inombords.

När telefonen ringde visste jag att nåt hänt innan jag ens hörde telefonörens röst.

Nu sitter jag här i storstan och funderar på hur allvarligt läget är. Ska jag försöka fixa ledigt och sen en biljett norrut? SJ har inga lediga platser på nåt av tågen, förutom nattåget. I morgon förmiddag möjligen. Orosmaskarna i magen krälar runt.

Kollade om ambulansen körde med sirener. Det gjorde den inte. Saftblandarna gick däremot. Alltså är det inte en prio ett. Det är bra. Än så länge.

Låt det gå bra. Jag orkar inte med elände. Eländes satans elände.

Kliar

Jag har fått utslag – igen... Av ett par skor – igen... Jag undrar vad de bereder skinn med nuförtiden? Nåt elakt uppenbarligen. Mina fötter ser ut så som mina ben såg ut i vintras. Fulla av vätskande blåsor, ungefär som nässelutslag. Och det kliar nåt vansinnigt.

Ska göra en repa förbi Apoteket, men först ska jag hämta paket på Ica. Skivor i drivor från Ginza! Och sen väntar jag spänt på Traderafynden. I dag har jag scrollat runt på Ebay också... Jisses vad mycket skoj det finns... Konsumera mera. Jag är verkligen en sån där kapitalistisk och materialistisk sak som jag inte direkt önskade mig att bli. Ah, well. Så länge jag har stålars så gör det ju ingen skada. Fast... Jag ska nog låta bli att köpa saker i skinn framgent...

Har jag sagt att jag letar resor till Mexiko för övrigt? Tänkte mig två veckor i november... Lyxliv. Sol. Massor av kultur. Satt i går kväll med datorn i knät och drömde mig bort. Nu återstår två saker. Övertyga sambon om att Mexiko är målet för oss. Och boka resan snabbt. De verkar försvinna oroväckande fort...

Tågplåga

Jag åker tåg. Jag tycker om att resa på rälsen. Men inte i dessa nymodigheter... Urk. Jag blir så yr i bollen på X2000, och än värre är det i dessa dubbeldäckare som sprider sig längs spårnätet.

När jag och Rakel åkte till Västerås förra veckan hamnade vi längst upp. Det var en pina, hela vägen. Nu, från Gävle till Stockholm, sitter jag i undervåningen. Lite bättre, men fortfarande en pina.

Dessutom är jag lite kranky i dag. Har sovit illa, bokade dum tågbiljett tidsmässigt och ska ju jobba i natt. Hinner precis ut till Bandhagen för att lämna väskan, kanske käka lite och dricka lite isvatten, innan det är dags att tunnelbana mig till jobbet. Inte någon sömn alls. Sova på tåget är en ren omöjlighet med tanke på hur vimmelkantig jag är i skallen.

Så. Nu tjurar jag på. Stirrar in i datorskärmen. Allt för att fokusera på något annat än den där världen som vi susar förbi i allt annat än räta vinklar.

Jag vill ha kaffe. Kan inte den där snälla killen i reklamfilmen komma och fråga om han ska handla nåt i bistrovagnen åt mig? Han som samlar bonuspoäng? Han kan få några extra av mig bara för att.

Sweden rock (och saggigt nät)

Rakel och jag anlände i eftermiddags till festivalområdet. Det är soligt, men rätt blåsigt vilket är skönt på dagen men mindre kul på kvällen. Kikade lite på Airbourne, Bonafide och Fatal Smile i afton, nu sitter vi dock i stugan och inväntar sällskapet. Dagen har varit en sån där bonusdag, festivalen börjar egentligen på riktigt först i morgon.

Två lokala band är på plats, Corroded och The Citadel. Det är ju lite extra kul faktiskt! Det väntar en massa roligt de här dagarna, men jag känner redan av det där med trötta ben... Börjar man (det vill säga jag) bli för gammal för töcke hänna saker? Hm.

Har testat det portabla bredbandet och jag vill lova att det är seeeeegt i detta området. Det kan visserligen bero på att nätet stundvis slås ut av överbelastningen, men njae... Det känns aningen stenålder. Tur att presstältet erbjuder snabbare lina...

Nä, nu ska vi tända några värmeljus så att Lasse, Helen och Anders får ett fint mottagande i mörkret.

Lovande prognos!

Nästa vecka är det Sweden rock. Jag flyger ner redan på onsdagen och blir kvar till söndag eftermiddag. Snacka om lyx. Är ju van att åka buss, komma ner halvdöd på torsdagen och åka hem efter sista konserten natten mot söndag.

Well. I år blir det skyhöga vuxenpoäng.

Jag blir i alla fall rätt nöjd när jag läser denna väderprognos.

Det låter som att vädret blir det gamla vanliga på SRF. Bäst att packa solkräm.

Receptet

Det gick sisådär för Charlotte Perrelli. Jag är inte förvånad. Men jag har lösningen på problemet.
Det stavas T-A-K-I-D-A.

Christer Björkman och hans entourage måste tänka om inför nästa års melodifestivaler. Det fungerar inte längre med den klassiska svenska standardschlagern. Nej, nu måste vi ta in det tunga gardet. De som vet hur man bygger upp en karriär från grunden utan stöd från flådiga bolag. De som kan charma utan att kritikerna förstår ett jota. Ett jordnära hårdrocksband som vet hur man gör för att inte skrämma bort medeleuropéerna.
Personligen ser jag Takida vinna hela konkarongen nästa år. Jajamensan! Med inget mindre än en hederlig powerballad.
Enkelt upplagd, inga krångligheter. Ett lugnt intro där Robert Petterssons röst står i fokus, kanske uppbackad av en försiktig gitarr. Sedan ett parti där ljuset flödar över scenen och kompet pumpar på. (Jag ser framför mig svartvita kläder, vita strålkastarkäglor och kanske såna där snygga mickar från 50-talet) Självklart ska texten handla om kärlek. Och självklart ska slutet vara positivt. De trånande tu får varandra och lever lyckliga livet ut. En rätt klassisk schlagertext, men ändå med powerballadens vanliga twist.
Hårdrock har fungerat förut, men jag vill inte ha det hårda. I stället vill jag gröpa ur det där smetigt söta som finns i balladerna. Det där som sätter unga flickehjärtan (och för den delen gamla) i brand.
Tänk samlingsplattorna med de fantasifulla namnen ”Power ballads”, ”More power ballads” och ”Even more power ballads”. Den musiken går hem i alla delar av Europa. Jag lovar.
Och det gör Takida också. Det har de bevisat om och om igen de senaste två åren.
Ingen trodde på dem, mer än fansen och de själva.
Ändå lyckades de så bra.
Hm.... Man kanske ska slå sig på att göra en rockumentär?

Köpes!

Japp. Nu ska jag slå till. Nu när man slipper programmera om eller vad det nu är de gör, de som köper Iphone från utlandet. Jag kan i stället få köpa min nya leksak i en av Telias butiker senare i år.

Vilken tur att jag haft is i magen och hållit fast vid min gamla W810... Jag har ju faktiskt haft den i snart två år, vilket är en lång tid för mig och en mobiltelefon. Jag gillar ju nyare prylar och det kommer ju alltid en sån himla massa nya leksaker som väcker habegäret till liv.

Men den här gången kan jag med fördel sprida klyschan ”Den som väntar på nåt gott”...

Nu!

Nu kommer det, regnet. Ah...

Jag …

… tycker nog att det är en rätt stark uppställning i schlagern. Svårt att peka ut en vinnare. Jag gillade Norge. Men det är kanske inte en segrarlåt. Charlotte lät inte så bra i de mörkare partierna och låten är rätt, tja slät... Frankrike, kunglig låt men inte en schlagervinnare. Fast jag har fel rätt ofta.

Häromdagen exempelvis. Och det lär jag få gräma mig över ett bra tag. Lägger den missen i bagaget, den där osynliga trunken som jag släpar med mig. Den var tyngre att dra på i går än i dag i alla fall.

J och jag har promenerat runt halva Stockholm i dag. Trött i benen vill jag lova. Vi käkade i Kungshallarna vid sexsnåret, och delade på en kanna öl. 1,8 liter är mycket öl. Så Jörgen fick ta majoriteten... Två glas är mer än nog för mig.

Och nu räknas det ner till rösträkningen! Men bah... Mellanakter. Är det någonsin nåt bra som mellanakt i schlagern? I och för sig gillar jag balkanmusik. *snedtittar en stund*

Nä. Jag tar en zingo i väntan på Charlottes ödesminut.

Kvarstannare

Den här veckan åker jag inte hem på mina lediga dagar. I stället stannar jag kvar i Stockholm och ska således börja njuta av alla de saker som staden har att bjuda. Umgänge i Upplands Väsby. Strosa på Söder. Njuta av god mat på (förhoppningsvis) en uteservering. Utställning (måste kika vad som är på gång just nu).

Det känns mer än bra.

Sedan kommer ett femdagarspass. På det – ledighet med Sweden rock och Rakel och Lasse och Helene och Anders och en hel hoper andra. Sommarens stora startskott. Jag längtar.

Sedan är det ju faktiskt sommar. Midsommar. Varma dagar, ljumma nätter. Sommar. Jag kan inte riktigt tro att det är sant. Lika lite som att jag kan tro på att jag faktiskt är på Aftonbladet.

Hur gick det till, egentligen?

Längtan

Jag trånar. Hela mitt inre pockar av begär. Jag vill ha regn. Ett långt sommarregn. Doft av jord och blommor och blöt asfalt. Ett sånt där regn som skjuts undan av solen. Ett sånt där regn vars enda spår är en renare luft och ett lugnt inre.

Å vad jag vill att det ska regna.

Jobbar

Det har varit en fantastiskt vacker lördag i Stockholm. Eller Bandhagen. Jag kan inte uttala mig om övriga staden, men i min del av världen har det varit ljuvligt. Strålande sol. En glass på parkbänken jämte den med alkisarna som också svalkade sig.

Lugnt. Fridfullt. Avkopplande.

Och så jobb i natt. Fan vad det är roligt att jobba!

Tupp

Är uppe tidigt. Har budat på Traderabiljetter och vann med ett bud på hela 16 kronor! Så nu blir det tåg 08.11. Ja, jag jobbar natt men tänkte att jag borde hinna sova några timmar i eftermiddag. Sova på tåget har visat sig vara omöjligt. Jag kan inte. Så enkelt är det med det.

Så nu ska jag dricka lite kaffe, äta nybakade baguetter och packa klart kappsäcken. I afton, innan jobbet, ska jag troligen hämta portabelt bredbandsmodem från NMT. Fast med senaste nytt och 4G är jag inte lika säker på NMT:s överläge.

Coverdale

Lyssnar på Whitesnakes nya platta ”Good to be bad” och inser att jag längtar efter nationaldagshelgen. Sweden rock festival i Norje. Jösses. Det är bara en månad kvar. Sommarens startskott. Musik och trevligt sällskap. *iiiiiiih!*

Och jag är rätt överraskad över att plattan håller så pass mycket bättre klass än vad jag från början inbillade mig. Jag gillar de bluesiga riffen och David Coverdales röst. Öldrickarmusik. Åka bil i sommarnatten. Myggbett som kliar och kärleken bredvid sig.

Sommar. *iiiiiiih!*

Som jag längtat.

Uppdatering

En liten en får det bli. Jag har skallebank. Mastodontus huvudvärkus.

Anyways. Jag trivs i storstan. Det är fantastiskt roligt att jobba. Att få ha tid till detaljerna. Att få göra femtio rubbar bara för att hitta den som passar bäst. Jag är inte van vid att vara så bortskämd... Och det är så ofantligt skönt att få vara det. Men visst, det blir stressigare framåt småtimmarna, självklart. Långt ifrån db-tempot dock.

Lägenheten är helt okej. Inte något palats, men fin utsikt och skön säng fungerar för mig.

Har precis köpt en tågbiljett på Tradera. Resan hem gick på 87 kronor, resan tillbaka kostar 310. Det är billigt. Och så mycket skönare att åka tåg än buss...

Jag är ju en prylnörd (byter ämne helt raskt här, japp) och igår brände jag lite drygt fem stora sedlar på en leksak och en snygg väska. En Ipod touch 32 gig och en messengerbag till min powerbook. Ah... Tänk att det är så roligt att spendera!

Ah, well. Skallebanken gör det svårt att ta ut svängarna i tankegångarna. Men jag ska nog investera i ett mobilt bredband när jag kommer ner. Kanske kommer bloggandet att ta fart igen då.

Over & out

Glada jag

I morse, och då pratar vi tidigt, vaknade jag av att jag skrattade. Högt. Gapskratt som bubblade hela vägen från magen på det där sättet som gör en alldeles varm inombords. Mycket märkligt.

Men det speglar väl på något vis hur jag mår. Jag är så förbannat glad! Strålande. Makalöst. Sprittande. Fantastiskt.

De här dagarna har varit fullmatade. Jag har tagit in så många nya intryck. Försöker att avprogrammera lilla Bladet för att kunna ta in stora Bladet. Det är rätt stora skillnader om man säger som så. På måndag går jag på första passet. Första passet med nya arbetskamrater, i nya lokaler, med nya regler.

Jag är redo.

Sista natten med gänget?

Så. Tryckerikillarna kom med tårta. Ett mejl från före detta chefskollegan. Tal om att jag inte kommer tillbaka. Tal om att jag måste komma tillbaka. Frågor.

Sista skickningen. Samtal från flera i tryckeriet. Och så sista larmningen.

Men hallå. Jag kommer ju tillbaka om två veckor för Vårmässan.

Lite gulligt ändå.

Nu ska jag sova.

Vi ska åka vid tio i morgon, jag har en del att packa. Tack till Elo som ryckte in och lånade ut sina tvättkunskaper när slarvsambon bokat vår tvättstuga fel vecka. Rätt tid. Helt fel fredag, det vill säga förra fredagen... Well. Allt löser sig och jag är inte bitter, även om jag var rätt trött och surmulen i morse när jag insåg missen.

Fan vad kul det här ska bli! Jag känner luften under vingarna och bara hoppas att mina förväntningar inte kommer på skam.

Stockholm. Vår. Here I come!

Men fatta då!

Herreminjemonalillanufårduväländåtaochgedigduskajuflytta
förstasvängenmedgrejorpålördagochduharjuintebörjat
förberedadigdetminstaän!

Nä. Jag har inte ens tänkt på det. När jag kom hem för fyrtiofem minuter sen såg jag resväskan i hallen och inser att jag måste nog börja plocka fram lite saker. Jösses. Jag jobbar kväll torsdag och fredag och på lördag bär det ju av. Ringde sambon och fick honom att boka en tvättid. Rena kläder är ett måste... Och så är det resten. Jag vet att det finns en säng, en teve och en mindre köksmöbel. That's it. Jag bör väl ha med några attiraljer så att jag klarar kvällen och morgonen, sen kan jag rejsa runt i Sthlm och köpa det som måste köpas...

Ja. Så långt har jag kommit. Nu ska jag se två filmer som jag lovat att recensera. För det har jag ju verkeligen tid med... Pucko jag...

Men. Jag är inte stressad. Inte än. Har fortfarande inte fattat att jag tackat ja, att jag tagit tjänstledigt och således inte ska jobba på lilla bladet igen förrän i början av november. När ska den poletten klinga ner?

Vårregn

Det regnar. Stora, hårda droppar. Men solen skiner. Det blir vår. I år också.

Gårdagens besked känns långt borta. Så underligt. Så märligt och konstigt och overkligt. Hoppas du hittar frid.

Det är som kul ändå

Jo, nog är det det nog. Hockey alltså. Har precis kommit hem från Timrås match mot HV, och jag är nöjd trots förlusten. Bra hockey är alltid bra hockey. Så det så.

Det är däremot inte alla ”proffs” i publiken som sitter och svär och skriker fula saker om motståndarnas spelare. Framför allt är de som sitter där och skriker med små barn i sina knän bra dumma. Så det så.

Varför kan man inte bara uppskatta hockey? Måste man hata också? Eller har jag missat nåt?

Tecken på att våren är nära

1. Jag såg fem motorcyklar, och hörde någon till när jag gått och lagt mig.
2. De säljer mjukglass på torget igen.
3. Jag såg minsann en kille som körde sin Saab med cabben nedfälld.
4. De har börjat sopa av gatorna i stan.
5. Min arbetskompis klagar över pollen.
6. Giffarna har spelat sin första hemmamatch i Allsvenskan. Utomhus.

Nu är det inte långt kvar till sommaren gott folk! Och tänk så jag kommer att njuta av lakritspuckar i sommarvärmen...

Countdown

Fast inte till extinction i alla fall. Bara till nytt jobb i stora staden. Ja, jäsiken... Jag har inte riktigt tänkt på att det är dags snart, men det är ju inte ens två veckor kvar. Jag har inte tänkt på vad jag ska ha med mig, hur jag ska ta mig ner med stora förstapackningen... Inget sånt. Jag har bara varit nöjd över att boendet är löst och att det kommer att bli en skön vår och sommar...

I dag slog dock blixten ner när jag insåg att jag inte ska gå på nästa redaktionsmöte. Jag är ju inte på Dagbladet den 15:e! Mäh... Märkligt, minst sagt.

Jag är dock inte nervös. Ärligt. Bara förväntansfull.

Men guuuud så gott!

Mumsar lakristpuck. Tänk att GB låtit mig vänta så länge på detta underbara återsmakande! Jag älskar den här glassen.

Lyssnar på just nu

Jag har fastnat för The man in black, igen. Johnny Cash, gammalt och nyare. Allt. Men de här tolkningarna han gjorde, hela plattan ”American IV: The man comes around”, är underbar. ”Desperado”, ”Hurt”... Jag blir nästan gråtmild, så bra är det.

Tänk så mycket som är klart!

Klappat! Färdigt! Tipptopp!

Jag har nu kommit överens med ”hyresvärden” i Stockholm. Jag har också bokat stugan för Sweden rock festival. Det enda som inte är fixat är två lediga dagar under nationaldagshelgen, men det löser sig säkerligen också.

Alltså, jag känner mig riktigt nöjd med hur den här dagen inletts. Mycket. Jag bryr mig inte ens om att mitt tidigare inlägg med Johnny Cash-videon inte dyker upp här. Det är liksom inget att hetsa upp sig över.

Och sen lyser ju solen! Vem bryr sig om att jag inte lyckades somna förrän vid halv fem? Det är ju en splendid dag!

(Hm... Jag lovar, jag kommer att landa när jag kliver in på jobbet)

Dagens utsikt

Har kommit hem och sköljt av mig röklukten. Det är mer än trevligt att sitta vid sjön och lyssna på knastret från brasan.

Solen strålade, snön knarrade under fötterna och sällskapet var trevligt. Som jag har njutit.

En stund unnade jag mig att ligga ner på liggunderlaget. Jag har kunnat ligga där och stirra rakt upp i skyn i flera dagar.

Men verkligheten kallar, och faktum är att det var 26 grader kallt i natt, så det var bara att ge upp när solen försvann bakom talltopparna.

Just ja!

Glad påsk!

Påsk

Jajamensan. Jag åker till paradiset i Ångermanland i eftermiddag. Tallnäset. En stor sjö. Trevligt sällskap. Skitsamma vilket väder. Snacka om rekreation. Ah... Jag längtar.

Det var en gång...

... för länge, länge sedan i staden mellan bergen. Där satt en kvinna vid sin dator flera gånger varje dag och spred sin ord på sin blogg. Men så en dag hände något. Ett illasinnat hjärnspöke förtrollade kvinnan och hon drabbades av kramp. Hon orkade inte läsa, inte lyssna eller ta in några nya intryck.

Men kvinnan har en liten röst inom sig, en liten, liten röst med enorma resurser. Varje dag talade den till henne. Tjatade och gnatade. Till och med när hon sov envisades den lilla rösten för att bryta förtrollningen.

Envisheten lönade sig. Musiken hittade tillbaka och böckerna som samlat damm på hyllorna öppnades på nytt. Nu sitter kvinnan vid sin dator och sprider sin ord igen. Och hon är så lycklig.

Kl 03:00

Är precis på väg att glida in i djupare sömn när jag dras tillbaka upp mot vaken yta av musik. Högljudd musik. Där i gränslandet undrar jag över vad det är som spelas i min hjärna, men så höjs volymen ytterligare och nu råder det inga tvivel längre. Min granne är knäpp. Han spelar två låtar på maxvolym. När den andra närmar sig slutet ställer han sig vid sin egen dörr och dunkar i postinkastet. Som en ettrig, illvillig marodör i trotsåldern. Fem minuter står han så. Slammer, slammer, slammer.

Jag kliver upp. Tar sikte på hallen. När han hör min hand på dörrhandtaget slutar han lika plötsligt som han började.

Jäkla idiot.

Mitt i natten.

Jag ska ge igen...

Två månader

I dag är det exakt två månader kvar. Alltså. Jag börjar ju jobba i Stockholm då. Om två månader.

Gah... Det är snart. Och fram till och med i dag hade jag ingen aning om vart jag skulle bo under de 6,5 månaderna som jag ska tillbringa där nere. Men nu, i kväll, löste det sig. Vips! Jag har en etta på tionde våningen i Bandhagen! Rätt grön linje raka spåret till jobbet. Klockers!

Behöver jag säga att jag är nöjd?

Skumt

Varför, varför, varför i hela friden har jag inte investerat nio kronor i en mjölkskummare tidigare? My gosh. Jag kommer inte att kunna leva ut denna underbara Ikea-produkt. Jag är fast. Fast i skummet. Mmmmm....

Jämnt skägg

Oj så nära det var att Takida kammade hem Grammis för bästa hårdrock! Jag fick nästan ta fram förstoringsglaset för att granska målfotot.

Mustasch. Kanonband. Har förtjänat en Grammis. Men synd för Takida... Det hade ju varit roligt faktiskt.

Danko Jones - Cadillac

Bara så att du förstår varför jag är så glad över pressmeddelandet om DJ på Tyrol i april. Kanske inte deras bästa, men jag diggar ändå.

I'm alive and on fire (eh right... Men snart så!)

Förra året avslutades med magsjuka, det nya inleds med dunderförkylningen Allan. Den lilla rösten i mitt huvud envisas med att tjata om jobbet medan jag försöker ducka undan och styra in konversationen på andra ämnen.

Men det är snart april. Denna vecka ska jag löneförhandla och skriva kontrakt. Och i dag trillade det ner ett mejl om att Danko Jones spelar på Tyrol 8 april. Så du ser. Det börjar ta sig det här året också...

Jag har gömt mig ett tag nu. Hukat i min lya och undvikit nya intryck. Bläddrat sporadiskt i tidningarna som prasslande smugits in i mitt brevinkast. Jag har lagt böckerna på hög och skivorna har jag ställt på högkant bakom teven. Facebook? Hm. Njae. Jag har kollat av mejlen men inte engagerat mig i någonting. Jag har följt bloggare, men inte tagit mig tid att tänka igenom inläggen så pass att jag känner att jag kan kommentera dem.

Förhoppningsvis vänder det snart.

Västra igen

Jag önskar alla ett gott slut på 2007 och ett sjutusan till 2008. Jag hoppas och tror att 2008 blir ett bättre år än vad det här har varit... Men vi får väl se.

Jag börjar med att åka till Västra och fira med 12 vuxna och 11 barn. Jag som vill ta det lugnt... Men det blir hur som haver en vit afton. Vill inte ha dryckjom. Det har hängt med i ett antal månader nu, och inte blev driften starkare av att ligga däckad i magsjuka ett par dagar i jul.

Så. Ha en trevlig afton. Akta er för raketer och inte minst fyllbultar som vill tala om hur bra ni är. Det kan vara svårt att komma ur en sådan diskussion...

God jul!

Nu drar jag och sambon västerut för helgen. Jag ska jobba annandagen så jag lär ju återvända aningen tidigare än alla partyprissar, men det är sånt man får ta.

Jag har inte hittat någon stämning än, men jag har ett par dagar på mig.

Så. Sköt om er. Ha en så trevlig julhelg som ni bara förmår. Även ni som inte gillar julen kanske kan ha det bra i ledigheten.

För övrigt är mannen på bilden min pappa, Elo har plåtat.

Solklart

Jamen så klart vann hon. Grattis Amanda, din lycka är gjord tack vare andraplaceringen. Så är det.

En en

Min rumsen är inte rumsren! Min en är en död en. Redan! Rena rama enfalden av mig att köpa en rumsen... Envis som jag är ville jag ha en en, när jag nu inte får plats med en julgran. Så där står nu min fina en, alldeles torr och knastrande. Den skräpar ner! Men den får stå kvar. En stund till.

Idolize

Hopptrallalla, så var det Idol-final då. Vinnare? Jag tror Marie. Hoppas Marie. Fast jag tycker bäst om Amanda. En udda fågel som kan göra nåt annorlunda, dock icke med den där avskyvärda låten. Vinner Amanda tvingas hon dra runt med den där och säkerligen ett koppel till lika hemska låtar. Det vill jag icke. Icke.

Men, det där är å andra sidan inte någon viktig sak i dagens samhälle. Idol alltså.

Så jag såg Jan Guillou i På spåret i stället. Mycket trevligt, även om jag satt och ropade ”UMEÅ, era nötter” i min ensamhet.

Och nu är det nån Abba-grej på ettan. Jag gillar inte Abba. Har aldrig gjort. Alltså, de är värda respekt men jag gillar dem inte. Med det menar jag inte att jag tycker att de är dåliga. Det är de inte. Men jag tycker inte om dem. Ungefär som med Kent. Fast vet du, i går kom jag på mig själv med att vicka på foten åt den där nya Kent-singeln. Det är oroväckande. Kanske kommer jag att ändra uppfattning om Kent. Så där som jag brukar göra ibland när jag får anledning att omvärdera en artists alster. Som med Eldkvarn. Tyckte inte om dem. Inte alls. Fick klåda av deras version av ”Kärlekens tunga”. Men en dag hände det. Jag hörde nåt annat. Lyssnade. Tog upp några gamla plattor. Lyssnade på hela Eldkvarn-katalogen och insåg att jag haft fel förut, när jag sa att jag inte tyckte om dem.

Konstigt det där. Men jag är inte den som tjuras på i onödan. Vill jag ändra mig så fine. Kör i vind! Men får ändra sig.

Har lyssnat på Karlavagnen den här veckan också. Det är så roligt med folk ibland. Riktiga människor i stugorna. Ibland blir jag, precis som på jobbet, orolig över statusen i stugorna, men samtidigt uppskattar jag att höra resonemangen.
Som i EU-frågan.
Inringare 1:”Ja tyck int om ä.”
Radiopratare: ”Varför inte det då?”
Inringare 1: ”Nä jag tyck int om ä, de ä int nå bra mä att ha dom dära i Bryssel som bästäm en massa om oss”.
Radiopratare: ”Tänkte du på nåt särskilt då?”
Inringare 1: ”Nä, mä hä ä int bra”

Inringare 2: ”De e ju sååååå bra med EU!”
Radiopratare: ”Varför då?”
Inringare 2: ”Ja de e ju så fiiiint med samverkan och sånt där”
Radiopratare: ”Tänkte du på nåt särskilt?”
Inringare 2: ”Ja miljön och så, sen så är det så lätt att resa och så från Ståckhålm till kontinenten”

Eller han som ringde in i programmet om hur man får pengarna att räcka, han som höll föredrag om att de fattiga bara måste börja tänka annorlunda, att de ska gå på biblioteket och låna en bok av valfri idrottsledare så kommer de att tänka positivt och löööösa problemen.

Okej. Alla utvecklar inte resonemangen, de får inte chansen, det är ju trots allt ett radioprogram som har en viss tid i etern att fylla. Men ibland undrar man ju. Tycker du något, varför tycker du det? Som i EU-frågan. Är du emot eller för bara för att du är emot eller för? Vad är dina skäl till ditt ställningstagande? Det är lätt att säga ”nej” och ”ja”, men vad är det som gör att du svarar som du gör? Ibland tror jag inte att man tänker efter på sina skäl innan man tar ställning.

Flummomona. Vad tycker jag då? Att Marie ska vinna Idol, att det är okej att ändra uppfattning bara man vet varför man gör det. Eller nåt sånt flummigt.

Morbid angel

Hm. Det var då väldans vad mycket död det var här då helt plötsligt. Oroväckande? Mnjao. Kanske det kanske.

Men, killen som jag skrev om i tidigare inlägg, skulle faktiskt ligga risigt till om han var mitt ex. Jag skulle nog, rent känslomässigt, inte kunna döda någon om det inte var i självförsvar.

Och det förrförra inlägget kom sig av en direkt fråga när jag såg på ”Motorjournalen” på Kanal 9. Jag har googlat. Och förklaringen verkar vara sådan att om man inte stängt dörren riktigt så riskerar man att sugas ut av lufttrycket om dörren åker upp... Eller nåt sånt. Jag gillade dock epitetet ”flickfångardörrar” bättre... Lite mer positivt, om man nu inte tänker sig att kidnappa flickor mot deras vilja.

Mnjao. Jag är nog lite för trött för det här trots allt.

Döda

Om den här killen varit mitt ex hade han inte levt i dag.

Fråga

Varför heter det självmordsdörrar? Alltså, när bildörrarna öppnas åt fel håll, med gångjärnen i mittstolpen i stället för i framstolpen.

Mini

Lägg huvudet på sniskan och spana in min rumsen. Tänka sig att jag fick plats med ett julgranssubstitut i lilla lyan.

Uppdatering. Sambon är just nu och tittar på dyra högtalare. Någonting säger mig att rumsenen åker ut... Där den står kommer det att placeras en enorm klumpeduns... Visserligen uppskattar jag bra ljud, men varför måste allt vara så stort när det gäller bra högtalare? Och varför är de alltid så fula? Och när kan jag få trådlös överföring på ett bra sätt så att jag slipper sladdar efter golvet?

I-land, I-land, I-land. Jag vet...

Misstag i köket

Jag har då sannerligen tappat greppet när jag misslyckas med min favoritkaka. Jag fattar inte hur det gick till... Men helt plötsligt var formen för liten för smeten. Och tja... Då rinner det över kanterna. Får snygga till kakan när den är färdiggräddad, men det svider lite i hjärteroten över detta kapitala misslyckande. Jag är annars bra på att baka och laga mat. Det är ju en trivsam sysselsättning som andra kan få njuta av. Men denna kaka... Kanske fåglarna vill smaka mumsig saffranskaka?

Inkompetent tekniknörd...

Jag får ju inte till nåt jag. Har jag tappat greppet helt om tekniken? Va?

1. Försökte mig på att bränna film som jag ska titta på i dvd-spelaren. Följde varenda jävla tips jag kunde hitta på nätet, men icke då...

2. Vill lyssna på Last FM via min airport. Det blir ju så mycket trevligare när det spelas musik i rätta högtalarna i stället för i skiten som sitter i burken. Men icke då... Ska jag tordas ge mig på det som jag ville undvika när jag köpte mac, det vill säga bygga egna scripts? Har hittat en del matnyttigt på underbara internet, men nu sitter jag här och är rädd för att fucka upp min dator...

Gah...

För övrigt tänker jag på alla dem som inte gillar julen av olika skäl. Det kan inte vara lätt att vara uppe i folk som är som jag, det vill säga helt galna i julhelgen. Musiken från 50-talet går varm hemma hos mig i dag när jag hänger upp adventsstjärnor och plockar med tomtar. Det är harmoni för mig. För andra är det tortyr. Tänk om jag kunde få smitta av mig lite, tvätta bort sånt som förpestar julhelgen för andra.

Men. Jag är ju en inkompetent tekniknörd så det kan jag tyvärr inte kirra, det heller... (Har du några tips på hur jag löser mina två trubbel, de av teknisk karaktär vill säga, är jag evinnerligt tacksam)

Hutter

Egentligen sökte jag efter Dean Martins version, men den här var ju utsökt! Och nu byltar jag på mig och ger mig ut i vad som verkar vara Sundsvalls första köldknäpp denna vinter. Enjoy.

Bad mood?

När helst jag är lite nerstämd och känner att jag kan åtgärda det plockar jag fram Elvis ”Are you lonesome tonight” där han skrattar som en tokig. Det är underbart! Jag ler bara jag tänker på den. Du kan höra varför han skrattar... Han sjunger ”do you gaze at your balded head and wish you had hair” och sedan bryter han mer eller mindre ihop när han inser att han sjungit ”tokversionen” som han och polarna skojat till. Att körtjejen piper iväg i högan sky hjälper säkert också till.

Bilderna till det här klippet är väl så där, men strunta i dem, lyssna i stället. Jag lovar att du ler...

Okej...

Det här älskar jag. 68 comeback special, läderkläder och bus på scenen. Dessutom min Elvis-favorit i juletider. ”Santa Claus is back in town”...

Status

Okej. Jag är hemma resten av veckan. Varför? Tja... Låt mig säga så här: Det borde låta gogong-gogong-gogong (tänk Patrik Swayze i ”Dirty dancing”). Men det gör det inte. Det låter gogogong-gogogong-gogogong. Mitt hjärta slår dubbla slag och har så gjort ett bra tag.

Jag har känt att det varit nåt fel ett tag nu, men när jag fick smärtor i bröstet var gränsen nådd. Det fladdrade och krampade om vart annat. När attackerna övergick i ett konstant tillstånd såg jag till att tjata till mig en läkartid. Jag är inte en sådan som går till läkaren förrän det är akut kris. Den här gången fick jag tvinga mig till en tid, det finns bara akuttider och de var uppbokade för flera dagar. Tonen i luren sade mig att de trodde att jag var en av alla hypokondriker...

De hade fel, jag rätt.

Man brukar inte känna att hjärtat slår dubbla slag, men eftersom jag gått så pass länge hade uppenbarligen någon slags gräns passerats. Läkaren som jag träffade konstaterade krasst att jag bör se över min situation om jag inte vill trilla av pinn i en hjärnblödning.

Har jobbat i dag. Inte så bra, men nöden hade ingen annan lag i dag då flera andra låg i värre krämpor än mina. Det gjorde ont vid ett par tillfällen och efter samtal med chefen har vi åtminstone utarbetat steg ett i planen. Om inte det fungerar får vi utröna hur steg två kan se ut.

Längtar till april då jag får lämna rodret till andra och styra mot sydligare trakter... Inget ansvar. Massor av konserter. Fika på stan med vänner från förr.

Sweden rock festival 2008

Första släppet till SRF. Jag är väl sådär lagom nöjd. Men det tillkommer ju alltid nåt skoj.
Judas är alltid roliga att se, Saxon likaså. Men jag har ju sett dem några gånger nu...

JUDAS PRIEST (UK)
ASTRAL DOORS (S)
AT THE GATES (S)
AVATAR (S)
AXEWITCH (S)
BLUE ÖYSTER CULT (US)
BONAFIDE (S)
CARCASS (UK/S)
COHEED & CAMBRIA (US)
DARE (UK)
DERRINGER BAND (US)
ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA (UK)
GOTTHARD (CH)
HAVANA BLACK (FIN)
THE HENSLEY LAWTON BAND (UK)
LIZZY BORDEN (US)
MINISTRY (US)
MUSTASCH (S)
NEGATIVE (FIN)
SABATON (S)
SAXON (UK)
SHAKIN´ STREET (F)
TESLA (US)
THE BLUES BAND (UK)
ULI JON ROTH (D)
VOLBEAT (DK)

Samvetsfråga

Om du har bokat en tvättid och kommer ner i rätt tid och ser att någon annan tvättar, vad gör du? Jag tittade, konstaterade att det var 20 minuter kvar innan maskinerna skulle vara klara. Vände, gick upp och väntade ut tiden. Tänkte att det är okej, jag har ju ändå hela eftermiddagen på mig så jag hinner. Gick ner igen efter en halvtimme. Maskinerna klara, men inte en tvättande ande inom synhåll. Vad gör du då? Jag vände igen, väntade ytterligare en halvtimme. Samma procedur. Ingen tvättande ande i närheten. Maskinerna fyllda av killkläder.

Det har nu gått två timmar och maskinerna är fortfarande fulla av tvättande andens pryttlar. Så. Vad göra? Hiva ut skiten eller avvakta? Vems kläderna är har jag ingen aning om. Det stod nämligen tämligen inget namn på tvättlistan...

Och YES. Jag förstår hur det kan komma sig att folk börjar bråka i tvättstugan. Fullt och fast... Drummel....

Harmoni

Har ägnat två timmar av min kväll åt att se denna underbara film. Jag har inte sett den på evigheter. Ah... Så underbar...

....

Äsch.

Usch.

Fan.

Oooorkar inte...

Inte detta också...

When does it end?

Does it ever end, och på vilket jävla sätt då om jag får fråga?

Färsking

Ja. Jag är en nykomling på Facebook-banan. Har inte haft tid att sätta mig in i allt, men det blir på lördag då jag är gräsänka, eller vad man nu kan säga, när sambon drar iväg på kalas. Jag jobbar söndag så det blir till att stanna hemma.

En sak som retar mig en del är att sök-funktionen väldigt ofta är ur funktion när jag försöker använda den... Å andra sidan har jag inte riktigt funderat ut vilka jag ska leta reda på. Men det kanske tar sig till på lördag...

Äh va fan...

Jag är nu officiellt en FB-junkie...

On my stereo

Christian Kjellvanders nya är så ljuvlig. Det är kärlek! Stooor kärlek. Jag har hittat mitt livs ledmotiv för ett par år framöver. Och jag vill ha hans röst nära, nära. I öronen, i huvudet, i hjärtat. I benen när jag går. I fingrarna när jag skriver. I tankarna när jag samtalar. Jämt och ständigt. Tja... Fast kanske inte när jag vill partaja...

The Hives nya är ojämn. Några av spåren är som vanligt storartade. Jag gillar singeln. Mycket! Men jag är aningen besviken på helheten. Hade väntat mig fler stordåd i antijantelagens anda. Några av låtarna får mig dock att studsa jämfota i mina fiktiva kickerkängor. Jag hör hur min låtsade nyckelkedja studsar mot de slitna jeansen och hur hatten på huvudet guppar i takt med mina hopp. Så helt dåligt är det ju verkeligen inte.

Britney Spears nya överraskar mig. Vansinnigt mycket! Det är det bästa hon någonsin gjort. Kanske är det inte så dåligt för oss som lyssnar att hon mår dåligt, om hennes musikaliska resultat blir på det här viset. För detta är en partyplatta av stora mått. Dedadedansa natten lång! Jag som aldrig gillat nåt av det hon gjort tidigare... Gissa om jag är förvånad över min egen reaktion...

Ja huga så hemskt....

Lyssnade på den här i helgen, vi pratade lite om fler av dessa otäcka dåden. Och så inträffar det en massaker i Finland.

Håller andan

Pustar ut... Såg rubriken på textteve. En trojan som attackerar Mac... Huvaligen. Jag som varit förskonad så länge, tänkte jag och gick sedan ut på nyteknik.se för att läsa mer. Men jag kan vara rätt lugn. Tänker inte surfa på porrsidor. Och jag tänker inte klicka på nåt för att ladda ner nya filer till Quicktime-filmer. Så, nattsömnen är räddad.

Tittare

Tittarfrågor:

– Vilket slags djur träffade Rödluvan på i skogen?
– Eh... En räv?

– Hur många vindruvor går på ett dussin?
– Eh... 24?

Alltså. Det måste ju vara så att de som ringer in till fyrans pusselprogram blir superstressade när de kommer fram. För om de tänker efter en stund borde de inse vad de rätta svaren är. Väl?

Länk

Lägger ut en länk, inte dagsfärsk men ändå intressant. Om myspace och facebook och mediejättar.

En helg i sängen

Jösses. Det räckte med några timmar på 30+ för att jag skulle krokna. Feber och hosta och trött... Jag har legat hela helgen. Masade mig upp för ett par timmar sedan, men känner redan för att krypa tillbaka under täcket.

Har massor av tankegångar, men inte en enda har jag kunnat utveckla. Mer än denna: Ibland ogillar jag verkligen att vi inte kommer ut på söndagar. Framför allt sådana här gånger när jag vet att vi har bättre bilder än konkurrenten. Men nä då. De kan komma fram trea på platsen och ändå vara först ut. Det är så trist... Samtidigt är det skönt att inte behöva jobba lördagar...

Ä. Nu ska jag sova en stund till.

Syre

Status: Förkyld. Jobbar. Nyss hemkommen från Ullared. Trött. Börjar oroa mig över att jag inte har någonstans att bo i Sthlm, inte än i alla fall. Längtar till helgen, vill vara ledig.

Har shoppat en massa julklappar. Har ätit god mat och umgåtts med trevliga människor. Tyvärr har det gått ut över sömnen, så jag är fortfarande sliten. Och allt detta har också gjort att jag ännu inte tagit ställning till Facebook, även om jag läst alla argument...

Nu ska här drickas lite kaffe, sen ska det bli långpromenad innan jobbet så att hjärnan hinner bli lite syresatt.

Ge mig tre anledningar!

Okej... Nu har jag fått ytterligare inviter till Facebook. Alla gör det uppenbarligen, facebookar dagarna i ända. Till och med de som jag inte trodde skulle falla för frestelsen.

Jag har hela tiden hållit mig kallsinnig. Vill inte in i ännu ett community, jag vet hur lätt det är att lägga ner alltför mycket dyrbar tid på dylika platser. Men så börjar folk att påpeka att ”jamen då kan du vara med i Dagbladets klubb där! Vi är rätt många nu” och andra kommer med kameror och skrattar sedan ”den här måste jag lägga ut på Facebook”.

Så. Ge mig tre vettiga anledningar till att gå med i Facebook. Och jag har redan hört att ”alla är där” och ”du kan hålla kontakten med vänner”. Jag träffar ändå på dem och håller redan kontakten så det är i skäl nog för mig... Kom igen. Övertyga mig!

Annat

Jag tänkte lägga till lite fler bloggar i länklistan, men insåg att de flesta som jag följer inte har uppdaterat på flera månader. Det är minst tio styckna av dem som ligger i ide. Varför? Har orken tagit slut? Eller är det ”nyhetens behag” som lagt sig? Märkligt är det då. Så jag har puttat in några styckna som uppdaterar. Inte många, men några.

Sedan så har jag bläddrat igenom första numret av Sundsvalls nyheter. Den nya gratistidningen som ska komma ut en gång i veckan, lördagar, och delas ut med direktreklamen. Jag hade inga förväntningar mer än att jag antog att det skulle vara många annonser, vilket det var. Formmässigt känns den lite tam och grå, texttung på sina ställen. Innehållsmässigt var det inte mycket heller. En handfull nyheter, lite sport och lite nöje. En del byråmaterial. Men vi får väl se. Har frågat ut sambon som ”vanlig läsare” och han var inte heller så imponerad.

Glad

Fick en extern hårddisk av min kära familj. En snygg My book på 500 gig. Svart med härligt neongrön lysande cirkel. Tack! Nu ska jag säkerhetskopiera. UTAN skivor. Fast... Antar att jag fortfarande bränner ner en del. Livrem och hängslen...

Måste dessutom ta itu med att skaffa mig en kamera. Eller en ny mobil med bättre kamera... Eller kanske båda delarna...

Svisch-svosch så har 70 gig lyfts över från kära Powerbook till My book. Kärlek... Och frid i sinnet.

Hipp hurra

Fyller år i dag. Har plockat ut komp från förra veckan och tänkte mig en sovmorgon. Redan i går kväll anade jag vad som skulle komma. Den stora huvudvärken. Så det blev varken sovmorgon eller middag hos mamma. Har inte tagit mig ut ur huset över huvud taget.

Nu, halv nio på kvällen efter ett dygn med skallebank som vägrar ge sig, är jag i upprätt läge och suktar efter något att äta. Hungrig. Ett gott tecken.

21.00

Kanal5, klockan 21.00. ”CSI” med Peter Stormare. Måste se.

Björnfrossa

Jaha. Så var debatten igång. Eller debatt. Det är mest av allt attack. Döda björnarna. Utrota dem. De förtjänar inte att vara i skogarna.

Suuuuuuuck...

Jag tror att jag blir tokig på sånt här. Hat. Hat. Hat.

Att det ska vara så svårt att nå insikt om rovdjuren. Att skaffa kunskaper som gör att man förstår djuren. Att man förstår vad som kan hända, hur man undviker att försätta sig i situationer som kan bli farliga och hur man tar sig ur dem om man ändå står där öga mot öga som inkräktare i björnens hemmiljö.

Björnattacken på de två jägarna i går kom väldigt lämpligt. Perfekt läge för jakthetsare som kräver att få skjuta fler björnar. Jag tänker så klart på diskussionen som välde fram när jägaren föll offer för björn i Valsjöbyn. Den som så när avstannat.

Nu hälls vatten på kvarnen, i strida strömmar.

Enligt senaste rapporteringen i ”Mittnytt” klev de två jägarna in i skogen då de hörde grannlagets hund skälla, de trodde att de skulle kunna filma en hund med ståndskall på en älg. Det de klev in i var en hund som följdes av en björn, en förbannad sådan som vaktade den mat som låg och ruttnade intill. Ett älgkadaver som den ville mumsa i sig inför vinterns dvala.

De tar större risker än oss vanliga skogsbesökare. De släpper hundar lösa, hundar som kan locka med sig en ilsken björn. De smyger tysta för att inte skrämma bort älgarna, det tilltänkta bytet. Det förstår jag. Det jag inte förstår är varför de inte kollar av läget, söker spår för att se om det möjligen finns en björn i närheten.

Björnar lämnar tydliga spår. Fina rusor och ramavtryck, tilltufsade myrstackar och upprepade träd. Jag har själv spårat. Jag ser mig för när jag går i skogen. Jag har stött upp arga älgkor med kalvar och tvingats ta mig ur situationen, jag har spejat på lodjur med ungar och följt björnspår i myrens utkant.

Än har jag inte mött en jägare som accepterar rovdjur, i alla fall de två största vargen och björnen. Konkurrensen om älgen är hård. Jag kan förstå dem som har björnarna på gården, de som inte törs kliva ut på farstukvisten utan att slamra med plåthinkar eller annat. De som får sina soptunnor länsade. Dem förstår jag. Där är skyddsjakt ett alternativ. Skyddsjakt eller omplacering. Men när det pratas om att ta ner björnstammen till ett par hundra individer blir jag rent ut sagt förbannad. Vem har sagt att jägarna ska ha ensamrätt till skogarna? Va?

Andra bloggar om: Björn

Nämen

Fick precis ett mejl från Luger där Hellacopters meddelar att de lägger ner verksamheten.

Efter snart 13 år som The Hellacopters är vi nu tvungna att meddela att vi lägger ner. Anledningarna som lett fram till detta svåra och slutgiltiga beslut är både många och allt för personliga för att gå in på.

Att spela i ett band med allt vad det innebär är ofta så långt ifrån en picnic man kan komma. Men tack vare alla Er som har hängt med oss på svettiga klubbar, regniga festivaler eller hemma i stereon under alla dessa år så har det varit en minst sagt fantastisk resa. Ert stöd är oförglömligt.

Vi känner att vi vill säga Hej Då med dunder och brak, därför siktar vi på en avskedsturné genom Europa och Skandinavien framåt våren. Vi har nyligen mixat färdigt vårt sjunde och sista studio album och kommer enligt tidigare planer att släppa plattan nån gång tidigt nästa år.

Ni blir alltså inte av med oss riktigt än. Tack!

-The Hellacopters

Jag protesterar! Jag gillar Hellacopters! Vill ha mer av Hellacopters!

Andra bloggar om: Hellacopters lägger ner

Lägger sig

Japp. Snön börjar att klistra sig fast mot taken. Me like. Men så är jag lite tokig också.

Julvibbar

Det snöar!

The surreal life of Monaihallen

Om jag satte mig ner och skrev ner detaljerna om de senaste dagarna skulle du knappast tro mig. Om jag gjorde en film om händelserna och meddelade att den är baserad på en verklig händelse, skulle du ruska på huvudet och säga att jag har alltför livlig fantasi och att jag troligen sneglat lite för mycket på filmen med Nicole Kidman (heter den ”Bangkok Hilton”?).

Ja. Det började egentligen i lördags. På många olika vis. Det är en sådan där film där man får följa två huvudrollsinnehavare parallellt. Exakt samma tidpunkter, men olika händelser. Jag fick ett mejl som jag först inte ville öppna, men när jag väl gjort det kändes det lite bättre. Läste. Besvarade. Läste igen. Formulerade om. Skickade. Fick svar som besvarades, och så vidare. Men hela dagen var så där märklig. En väntan på något som man anar ska komma. Jag trodde det var en uppladdning inför extra mycket på jobbet, men jag kunde då aldrig föreställa mig det som komma skulle...

I en annan del av världen missade någon ett plan. Började driva runt på gatorna. Togs om hand. Jag går inte in på några närmare detaljer, personen är ju trots allt en människa av kött och blod med ett eget liv som jag försöker att respektera.

Sedan möts de två karaktärerna via en skrapig telefonlina. Ett nödrop kan du nog kalla det. Jag har tillbringat timmar med telefonluren tryckt mot örat. Lyssnat på förklaringar. Försökt förstå människor som pratar andra språk. Lagt ett pussel av detaljerna som jag snappat upp. Ordnat nya biljetter. Sett till att någon på plats kan hjälpa. Lyssnat på nya detaljer. Häpnat. Tappat hakan. Skrattat hysteriskt nervöst i en sekund, för att sedan inse den djupa tragiken. Samlat mig. Tagit nya tag. Samtidigt som jag och mina arbetskamrater försökt att göra två tidningar om dagen på tre och en halv person. Jösses Amalia... Takten vi har hållit borde vara medaljvinnande i ett VM i snabb redigering.

I går möttes de två huvudrollsinnehavarna öga mot öga på en flygplats någonstans i Sverige. En av oss lättad över att fas ett är avklarad. En av oss lättad över att vara hemma och vara vid liv.

Skjutsade till någon som kan bistå med mer hjälp. Löften utbyttes. Nu återstår att se om båda parter kan hålla dessa.

Gud så märkligt det här blev då. Det är så många detaljer i det här som är ofattbart sjuka. Märkliga. Skruvade. Makalösa. Men jag känner inte att jag kan skriva om dem. Inte riktigt än.

Återkommer i ärendet.

Göralös?

Jag har snöat in på pärlor. Har fyllt upp två stora sortimentlådor med allsköns sorter och färger. Handlat små pryttlar och verktyg. I fjol virkade jag armband och halsband. Har inte använt nåt av dem en enda gång. De ligger på hög i hobbylådan och tja ... väntar på att kastas antar jag.

I år letar jag mönster på nätet. Mönster till djur som jag kan bygga upp med pärlor. Till min stora förtjusning hittade jag mönster till 3D-versioner också, men jag har inlett med lite enklare varianter. Så nu sitter jag vid bordet och pysslar när jag kommer hem på nätterna. Hjärntvättad. Avprogrammerad. Inställd på att varva ner. Det fungerar sisådär. I stället för att bli trött slutar det med att jag envetet stirrar på mönster, räknar pärlor, mäter silvertrådar. I går satt jag så till klockan 03.06.

Vad det blir? Titta här nedan så ser du. Vad jag ska med dem till? Eh... Ingen aning. Antar att de kommer att samlas på samma ställe som de virkade smyckena.



Hm... Den nedersta varelsen är den första i raddan. Det syns att jag inte riktigt fått kläm på att man måste dra åt silvertråden hårt för att få pärlorna att ligga snyggt.

Weeping Willows - In The Ghetto

Jag var i Stadshusets vackra spegelsal i afton och beskådade ett av mina svenska favoritband. Weeping willows. Magnus Carlsons röst alena är nog för att göra mig lycklig. Men så fick jag också uppleva gåshud i slutet av sista extra extranumret ”Endless night”. Mäh så bra.

Nackdelen med aftonen var att många av dem som var där, närmare 550 personer, uppenbarligen inte brukar gå på konserter. De ägnade sig åt att skrika åt varandra för att sedan gapflabba. Proceduren upprepades irriterande många gånger.

Annars är jag nöjd. Betyget blir en svag fyra av fem möjliga. Det ska till mycket innan de bräcker spelningen i Åre för sju, åtta år sedan. Så är det bara. Intensiteten jag upplevde där kommer jag nog aldrig att få uppleva med WW igen.

Paus

Har ingen inspiration. Det råder stiltje i tankesmedjan. Så jag fortsätter att pausa.

Skrattattack

Okej. Det kanske är jag som den underliga och han som är normal, men jag skrattade som en tokig åt ett gäng av bilderna på hans sajt... Och de är inte tagna för att få folk att garva, jag intygar.

Kolla på bröllopsbilderna. Alltså. Att manipulera bilder har jag inte så mycket emot, men att lägga in brud och brudgum i träd, bilar, solglasögon, flaggor och allsköns föremål känns väldigt märkligt. Och titta på porträttet av det gamla paret, mannen i bar överkropp... Jag dööööör av skratt varje gång jag tittar. Tänk att komma hem till mormor och morfar och se den bilden på väggen över soffan i finrummet...

Jag undrar lite över vad tanken är bakom bilderna? Jag kan också manipulera bilder, men det innebär inte att jag gör allt som man kan bara för att jag kan det. Jag säger inte att alla hans bilder är på det viset, det finns vackra exempel också, men de där övermanipulerade bilderna blir bara för mycket... Sorry.

Rastlös

• Tvättat. Check.
• Städat. Check..
• Lyssnat på demos och skrivit om dem. Check.
• Druckit kaffe femtioelva gånger. Check.
• Glott på teven. Check.
• Ringt samtal. Check.

Jamen vad ska jag göra nu då? Guuuu så uttråkad jag är då...

Ny smak

Har köpt en dosa av Moccas nya smak granatäpple. Doften och smaken påminner så strakt om något jag åt som barn, nåt godis eller ett tuggummi, men jag kan inte riktigt placera det än.

Men, jag tror inte att jag kommer att bli någon storkonsument. Jag håller mig till mint och eucalyptus. Det passar ju så bra till kaffet. ;-)

Dammsuger x 2

Jag ska dammsuga lyan, men just nu har jag så himla trevligt med Youtube. En sådan guldgruva. Kan titta på musikklipp dygnet runt och ändå hitta nya saker som förtjust får mig att klappa händerna och tindra med ögonen.

Kan meddela att det var verkligt trevligt i Ånge i lördags. En lååång natt med trevliga människor.

Finnar och ungar!

När jag var liten åkte jag Valiant med pappa och hängde mellan framsätena och sjöng med i Hurriganes alla låtar! ”Get on” och ”Roadrunner” var favoriterna. Och än i dag blir jag lycklig av att höra denna finska supergrupp! Raka rör och hemkört, äkta raggarmusik. Ah... Ljuva 70-tal...

Hur?

Ja så här gjorde de duetten möjlig.

Slaptones

En liten rökare att förgylla kvällen med!

”Kräka”

Nu ska vi packa ihop lite pryttlar och dra till Ånge för kräftknytkalas. 14 anmälda, några bekanta några obekanta. Packar extra tjock tröja och ett par varma strumpor, det lär dra kallt på verandan i dag. Regnet strilar ner i strida strömmar. Riktigt gråmulet och höstlikt.

Jag har meddelat mitt beslut om Sthlm också. Jag åker ner nästa år. Sex månader på en annan arbetsplats. Pirrigt... Nu ska jag försöka hitta nåt att bo i, planera sommarschema och leta vikarier för nuvarande arbetsplatsen. Jag hoppas att allt löser sig. Men det har ju en tendens att alltid reda ut sig, märkligt nog.

* ”Kräka” betyder djur, och en del kallar kräftor för just kräka. Även om jag mer förknippar uttrycket med djur som står i la'går'n.

Lowest form of life...

En riktigt dålig dag på jobbet. Nicklas har fått en intervju med Lou Reed. Giganten. Legenden. Mannen som ger New York ett ansikte. Det borde vara en bra dag på jobbet. Det är bara det att Lou Reed hatar journalister. (Då kan man ju undra varför han ställer upp på en intervju, eller hur?)

Nicklas har fått en halvtimme med en levande legend som hatar journalister. Han är nervös. Mycket. Ställer sina frågor. Blir avbruten. Får konstiga kommentarer bollade till sig som han har svårt att möta.

”Vem intervjuade du sist?”

”Eh...”

”Kommer du inte ihåg?” (höjt ögonbryn och den där blicken, den där blicken...)

”Det var... Eh. En stor...”

”Så stor och du kommer inte ihåg?” (höjt ögonbryn och den där blicken, den där blicken. Igen...)

”Det var... Mary Quant!” (triumf! Jag minns!)

”Mary Quant?! Mode?” (höjt ögonbryn och den där blicken, den där blicken. Ännu en gång...)

”Eh... Yes...”

Och så försöker han styra in intervjun på fördomar, men han hinner inte formulera frågan förrän Lou Reed, giganten, säger att han inte har några fördomar men att han hatar journalister. De är ”the lowest form of life”. Framför allt de engelska. Och det är inte en fördom eftersom det är en sanning.

Okej. Vad säger man då? ”Eh. Yes. So...” Jag har inga fler frågor mr Reed. Leende till svar, ”Oh Nicklas...”.

Dokumentären är tio minuter och reportern berättar om hur han försökte att få tiden att gå så fort som möjligt. Den värsta dagen på jobbet någonsin.

Det är så hemskt när man kommer av sig så där. En del intervjuobjekt försöker rucka på reportern, skapa ostadig grund att stå på. Tappar man balansen är det kört. Toksvårt att hitta tillbaka. I've been there... En svensk herre, artist, och jag var grönare än grön. Var väl förberedd som tur var, vilket gjorde att jag faktiskt tog mig tillbaka in i intervjun igen. Han försökte slå hål på mina kunskaper, dem som han trodde att jag inte hade. Det lyste ”Unga dam, vad kan du om musik egentligen?” om honom. Han slungade ut saker från förr, men jag kunde hans musikaliska historia. Efter en halvtimme tror jag till och med att han fått en gnutta respekt för mig.

Mötte en till sådan där person i veckan. ”Unga tjejer kan ju inte musikhistoria! De snackar om gubbrock och vet inte vad det betyder ens.” Alla över samma jävla kam. Sådana gånger får jag bita mig i läppen för att inte börja rabbla år, artister, skivor, samarbeten och detaljer. ”Jag vet vem du är och vad du kan” typ...

Åter till dokumentären. Går den i repris, så se den. ”Lou Reed – Lowest form of life” i SVT, tio minuter lång och underhållande.

Sucker

Jag som inte tänkte följa fler teveserier såg i går två avsnitt av ”Heroes”. Och my så jag fastnade. Måste införskaffa på dvd. Hata reklamavbrott... Det till och med kliar lite i fingrarna, ladda ner kanske? Men nä. Vill ha en box.

Var på bio med tre vänner. Vi bokade så klart biljetter till chickfilmen ”Underbar och älskad av alla”. In på bion, rätt salong, rätt platser. Snart insåg vi att det inte var rätt film. I stället blev det ”Simpsons”. Jag och R stannade kvar, de andra två letade reda på den andra salongen och såg den film som det var tänkt att vi skulle titta på. Jag ångrar inte att jag stannade kvar. Yeez så jag skrattade. Se ”Simpsons” om du inte redan gjort det.

Hur kunde det gå så fel då? Vi gick in på Bokia och köpte biljetter, killen i kassan önskade oss en trevlig kväll och vi travade i väg för att käka och prata. Senare uppdagades att vi fått biljetter till fredag, inte torsdag. Killen i kassan var med andra ord rätt dagvill...

Spännande uppdatering

Manusförfattarna bad mig tillägga att det nu är höst i Sundsvall. Jag har nämligen börjat använda strumpor igen efter en lång barfotasäsong.

Så.

Klart.

Mitt liv i ”Glamour”

Tänk om mitt liv vore som en säsong av ”Glamour”. Så många spännande episoder jag skulle ha att berätta om och tänk så många som skulle logga in bara för att se vad som händer i mitt liv just precis nu.

Jag skulle då vara dottern. Den glamourösa. Jamen självklart! Och jag skulle vara förlovad med en man (det är min tredje förlovning, eller fjärde, men jag har inte varit gift ännu) som jag älskar över allt annat. Tror jag. Men jag misstänker att min trolovade har en fling med min morsa, ja de har ett förflutet tillsammans och jag tror att det finns något där fortfarande. Än så länge är det bara misstankar, men jag ska nog komma på nåt sätt att komma underfund med hur det står till.

Att jag misstänker det här är inte så underligt. Min förre fästman har nämligen barn med min mamma, de hade en het affär bakom min rygg och jag har nyligen förlåtit kära mor för det lidande hon utsatt mig för.

Min pappa är pappa till han som är pappa till min lillebror. Det är kanske lite komplicerat men vi har rett ut det där och julaftnarna är alltid roliga i vårt hem. Pappa, ja min pappa inte brorsans pappa (som är min halvbror), försöker att bli tillsammans med mamma igen, men det har flutit mycket vatten under broarna så jag tror inte att det kommer att gå vägen. Dessutom är han lite väl gammal för henne, tycker du inte?

Halvbrorsan, ja helbrorsans pappa, har precis fått tillbaka sin förra fru. Alla trodde att hon var död, men vi var bara lurade. Hon levde hela tiden, fick en snyggare näsa och lite större rattar, innan hon tog sig hem från slottet där hon var fången av en galen beundrare. Det blev ett himla hallaballo, han var ju tvungen att välja vilken av fruarna han skulle ha. Mamma eller den gamla flamman. Ja, mamma var tillsammans med min halvbrorsa. Men rätt nyligt så visade det sig att min pappa och hans pappa inte var samma person, så egentligen är han inte min halvbrorsa. Rätt skönt faktiskt. Han är rätt snygg och jag blev lite intresserad ett tag, men tyckte att det blev lite väl komplicerat...

I alla fall så är jag kär i min kille. Jag ska bara komma på ett sätt att se om han är kär i mig eller om han är tänd på mamma.

Fast... Jag är rätt så nöjd med mitt liv som det är. Vem orkar med dessa intriger? Och vem i hela världen skriver manus? Och hur gör de för att hålla reda på alla tåtar? Vem som är ihop med vem, vem som varit med vem, vem som har barn med vem och vem som ska få barn med vem... Jag fattar inte. Och att de kan komma på nya invecklade intriger för att hålla liv i liket i årtionde efter årtionde.... My o my.

Jag kan meddela att jag slår igång teven på förmiddagen innan jag pyser till jobbet och då går det inte särskilt många program att zappa mellan. Jag hänger oroväckande väl med i både ”Glamour” och ”Hem till gården”. Fast, jag tror jag föredrar det. TIdigare var det ”Sjunde himlen” eller vad den heter, den med religiösa familjen med hundra barn och goda gärningar att uträtta varje dag... En moralkaka för mycket till kaffet...

Sängläge

36 timmar senare tar jag mig äntligen upp. Mörbultad. Öm i huvudet. Torr i halsen. Kurrig i magen. Jag vinklar upp persiennerna och ser ljuset. Låter musiken flöda.

Jag har överlevt ännu en migränattack.