Omen.

Tror du på omen? Varsel? En känsla av att nu händer nåt snart.

Jag har råkat ut för det så många gånger att jag inte längre kan säga emot. När hemska saker händer i min omgivning känner jag det redan innan. En vag oro i kroppen. Sömnlöshet. Vibbarna i luften är obehagliga.

I morse hade jag skallebanken allan. Jag har inte haft någon sådan sen jag gick på tjänstledighet. Jag sov oroligare än vanligt. Drömde konstiga saker. Pirr inombords.

När telefonen ringde visste jag att nåt hänt innan jag ens hörde telefonörens röst.

Nu sitter jag här i storstan och funderar på hur allvarligt läget är. Ska jag försöka fixa ledigt och sen en biljett norrut? SJ har inga lediga platser på nåt av tågen, förutom nattåget. I morgon förmiddag möjligen. Orosmaskarna i magen krälar runt.

Kollade om ambulansen körde med sirener. Det gjorde den inte. Saftblandarna gick däremot. Alltså är det inte en prio ett. Det är bra. Än så länge.

Låt det gå bra. Jag orkar inte med elände. Eländes satans elände.