Om allt …

… går vägen äger jag och sambon ett hus från 1 december. Om inte nån budar över. Om inte de som ska sälja ångrar sig. Om inte nåt annat händer. Då äger vi ett hus. Ett litet ett. Ett med fasad i tegel. Ett med källare som kan göras om till nåt trevligt. Det ligger mitt i byn, med en rätt trevlig tomt.

Om jag flyttar in där. Då kommer jag att börja sjunga högt igen. Då kommer musiken att spelas högt igen. Och jag kommer att sjunga till den. Så där gapigt högt bara för att det är roligt, inte för att det låter nåt vidare. Men bara för att det är så satans roligt att sjunga. (Ja. Det starka ordet är nödvändigt, ursäkta franskan.)

I natt när jag kom hem (har jag förresten sagt att jag inte gillar vintertid? Min kropp säger ”sommartid”) låg jag och funderade över färger och möbler. Vore det inte trevligt med ett kubiskt mönster i röda toner i köket, på väggen mot vardagsrummet? Och vore det inte fantastiskt med en högglansig svart tapet som fond i vardagsrummet? Med ljust grått som bas. Och vore det inte snyggt att måla den gamla kökssoffan svart och sen komplettera med ett nymodigt bord till?

Om det inte vore så många om, om vi bara hade skrivit alla papper, om jag inte satt i storstan utan på mitt bankkontor och dealade med dem ansikte mot ansikte i stället för att sitta med luren i näven. Och om jag fick tag på mäklaren så att jag kunde sälja min lägenhet. Om... Om...

I det lilla, och rätt snygga ordet, ryms både hopp och tvivel. Jag vet inte riktigt vilket av benen jag ska stå på, så just nu svajar jag av och an.

Hopp. Ja, kanske. Eller tvivel. Det kanske inte blir nåt. Eller så blir det det.