Receptet

Det gick sisådär för Charlotte Perrelli. Jag är inte förvånad. Men jag har lösningen på problemet.
Det stavas T-A-K-I-D-A.

Christer Björkman och hans entourage måste tänka om inför nästa års melodifestivaler. Det fungerar inte längre med den klassiska svenska standardschlagern. Nej, nu måste vi ta in det tunga gardet. De som vet hur man bygger upp en karriär från grunden utan stöd från flådiga bolag. De som kan charma utan att kritikerna förstår ett jota. Ett jordnära hårdrocksband som vet hur man gör för att inte skrämma bort medeleuropéerna.
Personligen ser jag Takida vinna hela konkarongen nästa år. Jajamensan! Med inget mindre än en hederlig powerballad.
Enkelt upplagd, inga krångligheter. Ett lugnt intro där Robert Petterssons röst står i fokus, kanske uppbackad av en försiktig gitarr. Sedan ett parti där ljuset flödar över scenen och kompet pumpar på. (Jag ser framför mig svartvita kläder, vita strålkastarkäglor och kanske såna där snygga mickar från 50-talet) Självklart ska texten handla om kärlek. Och självklart ska slutet vara positivt. De trånande tu får varandra och lever lyckliga livet ut. En rätt klassisk schlagertext, men ändå med powerballadens vanliga twist.
Hårdrock har fungerat förut, men jag vill inte ha det hårda. I stället vill jag gröpa ur det där smetigt söta som finns i balladerna. Det där som sätter unga flickehjärtan (och för den delen gamla) i brand.
Tänk samlingsplattorna med de fantasifulla namnen ”Power ballads”, ”More power ballads” och ”Even more power ballads”. Den musiken går hem i alla delar av Europa. Jag lovar.
Och det gör Takida också. Det har de bevisat om och om igen de senaste två åren.
Ingen trodde på dem, mer än fansen och de själva.
Ändå lyckades de så bra.
Hm.... Man kanske ska slå sig på att göra en rockumentär?