Huuuuu...

...jedamej!

Har kommit ”hem” från en tripp till Riga. Svisch, svosch. Trevligt, men liten båt och höga vågor på ditvägen. Fick faktiskt krypa till kojs tidigt, skallen pallade inte med att försöka räta ut böljorna.

Men Riga var tjusigt på sitt sätt. Höga spiror och roliga människor. Den där stora marknaden inrymd i zeppelinar-hangarerna var sjukt stor och innehöll en märklig mix av käk och pryttlar. De sju timmarna på land räckte dock inte till några större upptäktsfärder. Snarare en munsbit.

Sitter i Bandhagen och scrobblar musik i podden. Har städat, packat upp och packat om. Förbereder fyra dagars jobb och resa norrut mot kalas och hjortronmarker. Önskar mig en kabel beemad ner så att jag kan lägga in bilderna från kameran. Från skärgårdseskapaden, båtresan, trevliga sällskapen. Vill lägga in och lägga ut. Och så önskar jag mig ett Photoshop. Fattar inte att jag inte la in programmen efter Den Stora Kraschen, men det är lätt att vara så där vuxet efterklok. Framför allt när man var oklokt oklok från första början.

Sommaren har rusat förbi mig. Jag har snappat upp en dag här och där, men känner mig inte det minsta stressad. Jag har verkligen, verkligen och ärligt, njutit av varje dag. Jag kan inte nog påminna mig om att jag ska vara tacksam över den här chansen att förbättra för mig själv. Jag tror att jag låtit tiden springa ifatt det stressade inre. Hjärtat har hittat rytmen. Eller så är det jag som gjort det.

Och ur högtalarna tränger sig Bowie och LeMarc, Otis har jagats in i något av gigabyternas hörn, Hoffsten kikar fram och där står fanimig herr Presley också.

Jag trivs. Japp. Det gör jag.