Skönt

Faktiskt, det är väldans bra att jobba borta. Långt borta. Så där långt att man ändå inte KAN göra nåt, även om man VILL.

I dag har jag sovit. Sovit. Verkligen supersovit. Tagit igen alla timmar jag missat på hemmaplan. Om jag varit där i dag hade jag tvingat mig själv att kliva upp för att hugga tag i nåt som ska göras. Det kan jag ju inte här nere, så då är det helt okej att ligga kvar i bingen och bara njuta.

Annars var julafton trevlig. Mormor var ju där. För första gången någonsin. Hon brukar alltid fira med sin syster i barndomens Graninge. Men nu är hon inte så pigg och orkade inte med resan. Så då hämtades hon hem till Torpshammar i stället. Och det är så skönt att se henne äta ordentligt. Att se henne glädjas över sällskap. Och tänk så glad hon blev för klapparna. Morgonrocken åkte på så fort den kom ur sitt omslagspapper. :-)

Det var trevligt hela dagen lång. K kom förbi hemma hos mig i huset på kvällen och klappen till henne var också lyckad. Hon strålade verkligen. Tänk att Kent kan göra en människa så lycklig. *ruskar på huvudet* Jag har nog aldrig förstått mig på Kent. Eller så har jag bara inte orkat sätta mig in i bandets musik. Jag har fortfarande inte fått lust att göra det heller, men vem vet. Rätt som det är lyssnar jag in mig på dem också... *hrm* Det har jag ju gjort med Bowie också. Det trodde jag ju inte heller för ett antal år sedan.

Statusen på kåken då? Jo då. Det går framåt.

Vardagsrummet saknar lister. Golven ska få nya och fönstren ska inramas med bredare foder. Vi ska väl iväg och shoppa loss när jag kommer hem till veckan. Dessutom ska jag inhandla cd-förvaring. Ikeas Bestå ska det bli. Och den måste bli minst 2.40 bred. Till den ska jag ha lådor, men vet inte om jag ska ha vanliga fronter eller sådana där dörrar som man skjuter åt sidan...

Sovrummet saknar nattduksbord och sänglampor, men jag fick underbara tavlor av Elo. Utsnitt ur verk av Gustav Klimt. De blir pricken över i där inne.

Biblioteket ska få fler hyllor, och de hyllor som står där ska fyllas med böcker som står i ide på logen. Dessutom ska farfars fars gungsstol dit, men den ska hämtas i stugan först.

Kontoret. Hm. Här är det mycket kvar. Måste ha någon slags förvaring. Sambon föreslår en byrå, men jag tycker inte om att rota i travar av papper. Så jag lutar åt ett skåp eller en öppen hylla. Har inte hittat nåt jag vill ha än...

Hallen. Här behöver jag belysning och nåt till ytterkläder och skor. Jag har en spegel men är sugen på en annan modell. Vi får se... Måste titta runt lite mer innan jag bestämmer mig.

Köket. Här ska arvegodset målas. Först vitt och sedan svart så att jag kan slipa fram en härlig mix. Och så ska soffan kläs och lampan i taket flyttas. Dessutom måste jag ta itu med alla gamla lådor som är fyllda med attiraljer. Porslin och kastruller och allsköns bråte ska in i skåpen. Men jag ska sortera ut de saker jag inte vill ha kvar...

Ja. Nåt sånt är det. Och upplysningsvis: Jag har i princip fått fria händer från sambon när det gäller inredningsbiten. Han kan vara lite skeptisk till vissa idéer, men allt som oftast slutar det med att han är mer än nöjd. :-) Så jag kör inte över honom helt...

Noll koll

Jag har alldeles nyss landat i huset efter en låååång repa in till stan. Hela bilen, och då menar jag hela bilen, var fullpackad. Och det var bara tre av sakerna i den som ska bli julklappar. Och de sakerna är inte stora.

Resten av lasset är saker. Pryttlar. Mattor. Tyger. Magasinskärra. Eluttag (svarta så klart ;-). Mat. Saker och saker och saker.

Bland annat följde en liten svart klocka med hem från Ikea. Inget batteri. Jag har liksom full koll på vart i huset allt står (sambon har det inte, fast han lägger å andra sidan bort sin mobil tretton gånger varje dag också =0). Frågar nån så säger jag ”lyft på den påsen, där är det” eller ”nere i källarn, hyllan längst upp ut mot vägen”. Typ.

Men nu. Nu har första låddan med nedpackade saker fått fötter och ställt sig på en plats där jag troligen aldrig kommer att finna den. Och i den låddan ligger ungefärligen ett trettiotal batterier. Jag behöver ett, men inser att det enda jag kan göra är att i morgon knata över till Kopra och shoppa nya. Dyra. Så klart.

Å andra sidan har inte tiden varit särskilt viktigt den här månaden. Allt har liksom gått av sig självt. Oj. Morgon. Måste upp. Måla. Oj. Hungrig. Måste äta. Oj. Trött. Måste sova. Och så vidare. Så, jag kanske ska avvakta på att låddan slutar tjura och kommer fram från sitt superduper-hemliga gömställe...

Två laddningar

Två bilder. Orkar inte riktigt med mer i dag. :-)

Den första är på väggen som jag och Elo tapetserat i dag. Svart och silver. Den andra är på huset, från vägen sett.

Så. God natt.

Åhå

Kan man tänka sig. Nu är det snart slut på arbetet för den här gången. Om dryga två timmar tar jag mig till vrån i Aspudden för ett par timmars sömn innan det bär av norrut. Med buss. Hu. 

Sist jag åkte buss fick jag gräla med chauffören. Sen svor jag på att ALDRIG åka med Y-buss igen. 

Ah well. Det är liksom ont om tågbiljetter denna fredag, så då får man göra undantag från svurna regler. 

Julklapparna är klara. Eller... Om mina bröder gör det de lovat är det klappat och klart. Gör de inte det får jag rusa in till stan på måndag för att komplettera med två paket.

Och så här är statusen på huset. Sambon fixar och trixar, men pedant som han är tar det tid. Så han har inte hunnit måla väggarna i vardagsrummet. Jag planerar för att göra det på lördag och sedan tapetsera på söndag för städning på måndag. Sen behöver jag möbler... Och så ska granen in.  Tada! It's christmas!

Men jag har inte så höga ambitioner i år. Det ska bara vara möjligt att vara i rummet. Och så ska allt skrot bort. Typ stegar och hinkar och papp. 

Jag har för övrigt snöat in på Blocket igen. Jag letar möbler för fullt. Och plock. Till min hjälp har jag kollegan Saras blogg. Den är störtskön! Spana in!

Jag har ont, alltså lever jag

Efter lååånga arbetsdagar har jag nu satt mig över min egen vilja att fortsätta och i stället satt mig ner med datorn en stund. Jag har spacklat, slipat, målat, kladdat, tapetserat, lyft möbler och kartonger, flyttat på saker från en plats till en annan och tja... Stökat runt som värsta yrvädret.

Elo har varit här och hjälpt mig, enoooormt mycket. Fantastiskt att det finns så hjälpsamma människor.

Så. Nu är ETT rum klart. I alla fall med väggar och sånt. Två blodröda väggar och två ljust gråa. Fantastiskt. Färgerna är enormt bra. Möbleringen är inte nära på klar än, men jag känner att jag kan vänta tills efter jul med det. Det jag inte kan vänta med är vardagsrummet. Jag och Elo har satt upp grundtapet och nu ska det skäras längs fönster och lister. Sen ska listerna målas, torka och tejpas för att väggarna ska målas. Och tapetseras. Det blir silverfärg (riktig silverfärg alltså, inte grått) på tre väggar och svart/silver i tapeten på fondväggen.

Jag åker ju dock och jobbar i morgon så det blir till att ligga i för sambon. På fredag em kommer jag tillbaka och då vill jag få upp tapeten. Han vill sätta nya foder runt fönstren och jag hoppas då att det är klart när jag anländer. *pust*

Eh. Ja. Nu orkar jag inte tänka nåt mer. Vill bara sova... I min nya, helt fantastiska säng!

Och hon kånkar och bär

Ja, jag håller på att flytta. Från en etta till fyra rum å kök. Till det lilla huset.

Det snöar. Massvis. Alla lådor är genomblöta. Men det gör inget. Jag håller ju på att flytta till nåt bra.

Jag sitter i det där som är bra nu. På golvet, med datorn på en urplockad flyttlåda. I huset finns inga möbler än. Två stolar och en uppblåsbar säng.

Men snart så. Vi åker om några minuter för att fylla ännu ett släp.

Och hon kånkar och bär.

Söta drömmar

I dag har jag och sambon äntligen lagt handpenning på en sjukt dyr säng. Continental. Svensktillverkad. Sanslöst skön... Jag kommer att sova som en drottning i den. I rummet som är i det hus som ska bli vårt första gemensamt ägda hem.

Jisses. Jag kan inte riktigt fatta det. Jag ska alltså köpa hus. Va? Hur gick det till?

Fortfarande är inga papper påskrivna, men huset är tomt och städat. Det står där och väntar på oss. Vi förhandlar med två banker och det känns som att den här veckan blir avgörande i så många frågor.

Och just nu har jag fattat beslutet att prova på att sälja ettan privat. Nu måste jag bara ringa mäklaren och säga till att hans tjänster inte är intressanta, än. Får se om han fakturerar den stunden han var hit och hälsade på.

Hemsökt

Jag har haft herr mäklare på besök. Och oj vad jag önskat att jag inte lyssnat på alla andras tankar om vad lyan kan tänkas dra in. Jisses. Den är värd lite och inget. Eller, på mina 8 år har den ökat med 35 stora sedlar. I alla fall enligt denne herr mäklare. De andra smålyorna som sålts runt omkring har gått för överpriser, och tja. Det är väl bara att gilla läget. ”Från ett läge till ett annat.”

Så. Då är frågan. Anlita mäklare som vill ha 18 stora sedlar och snällt betala vinstskatt på de 35 stora sedlarna ELLER sälja själv och spara de 18 stora till just den där vinstskatten?

Vet inte om jag orkar engagera mig, men det är ju stora sedlar vi talar om. Och stora sedlar kan komma till pass i det nya läget. Fram för allt med tanke på prislappen på drömsängen. Och med tanke på allt annat som ska köpas. Tapeter, färg, möbler, gardiner … Och det där topplånet som vi tänkte oss lösa in på en gång. Jisses amalia...

Ibland tycker jag inte om att vara ansvarsfull vuxen.

Mäklare

I dag har jag bestämt mig för mäklare. Har ringt och bokat tid. I morgon ska ettan värderas.

Det känns sorligt faktiskt. Men, det måste ju göras. Jag kan ju inte sitta med tre boenden bara för att jag gillar min etta.

Så i morgon avgörs framtiden. Och jag hoppas att nån tar sig an lyan rätt omgående.

Vi ska skriva kontrakt i morgon också. På den lilla kåken. Den med tegelfasad. Den som vi tittar på möbler och tapeter till.

Det blir bra det här. Även om jag är både ve- och vankelmodig.

Återuppstånden

Okej. Just nu är det här något som jag ägnar mig åt enbart för att jag måste försöka hålla mig vaken. Och det, mina kära, är inte det lättaste. Klev upp tidigt i morse, åkte tåg till stora staden och var på jobbet en sisådär två timmar innan arbetspassets början. Sedan kom överraskningarna slag i slag. Vi var fyra (vilket är någon för lite) som skulle få sällskap av en femte. Den femte kom, men med magsjuka. Jag vill inte sitta bredvid någon som har magsjuka, varpå den femte begav sig hem till sin säng. Den femte skulle ha tagit det sena passet, men det går ju inte att jobba från sängen så. Ja. Här sitter jag nu. 04.40. Trött som en urlakad gurka i gurkburksfabriken. Titta på teve? Nä. Läsa på nätet? Nä. Orkar inte mer, även om svenskadansband.se har en underbar bildbank.

Vad gör då en trött virrpanna? Tänker att bloggen kan behöva en uppdatering. Men vad uppdatera med? Bladder. Ja, just det. Bladder. 

Kan för övrigt meddela att jag och sambon i jakt på nya bolster provat oss fram genom säkerligen 60 olika varianter av continental-sängar. Det finns fasligt många alternativ bara i Sundsvall. Och en del är sååå sköna. Dyra. Jappedidu. Men en sån ska det bli i nya huset. Vi ska bara göra klart med alla papper. 

Jag har ägnat några timmar åt det där med att anlita mäklare också. Det är ju en djungel. Och det skiljer rätt mycket i pris mellan olika firmor. Har nästan bestämt mig, men drar mig för allt stök. Måste ju tömma ettan på en rackarns massa pryttlar innan jag kan släppa in någon med kamera. Och det är svårt när jag inte har någonstans att göra av dem, än.

Men. Allt verkar ju lösa sig elegant. 

Om man bara finge sova en stund nu. Bara en liiiten stund...

Kroppsmålning

Den här fick jag av Maria. Det är INTE hennes rumpa, det är uppenbart om man vet vem Maria är.

Bilden fick mig att undra över hur det står till i världen. Vem i hela friden kommer på att måla arslet som en pumpa? Och varför? Varför? Nästa punkt i protokollet, vem skapade ett kedjebrev av denna bakdel? Hur många runtom i världen har fått mejlet där man uppmanas att skicka det vidare som en del i halloween-kriget, den som träffar flest vinner. Men vem håller räkningen?

Jag låter i alla fall denna godbit träffa er via bloggen. Vinner jag då?

Jo just.

Jag har ju bytt telefon. Änteligen! Jag gillar den. Fast den är stor.

Är du taggad?

Jag fick frågan i går. Frågan är om jag är det. Taggad. Taggsam? Vill jag tagga livet?

Det låter onekligen spännande. Men vill jag ta det nu? Hm. Ja. Kanske. Samordna. Vara den där lilla spindeln i det stora nätet. Fixa och tricksa. Söka.

Vi får se i veckan. Då ska jag möta den stora spindeln.

Om allt …

… går vägen äger jag och sambon ett hus från 1 december. Om inte nån budar över. Om inte de som ska sälja ångrar sig. Om inte nåt annat händer. Då äger vi ett hus. Ett litet ett. Ett med fasad i tegel. Ett med källare som kan göras om till nåt trevligt. Det ligger mitt i byn, med en rätt trevlig tomt.

Om jag flyttar in där. Då kommer jag att börja sjunga högt igen. Då kommer musiken att spelas högt igen. Och jag kommer att sjunga till den. Så där gapigt högt bara för att det är roligt, inte för att det låter nåt vidare. Men bara för att det är så satans roligt att sjunga. (Ja. Det starka ordet är nödvändigt, ursäkta franskan.)

I natt när jag kom hem (har jag förresten sagt att jag inte gillar vintertid? Min kropp säger ”sommartid”) låg jag och funderade över färger och möbler. Vore det inte trevligt med ett kubiskt mönster i röda toner i köket, på väggen mot vardagsrummet? Och vore det inte fantastiskt med en högglansig svart tapet som fond i vardagsrummet? Med ljust grått som bas. Och vore det inte snyggt att måla den gamla kökssoffan svart och sen komplettera med ett nymodigt bord till?

Om det inte vore så många om, om vi bara hade skrivit alla papper, om jag inte satt i storstan utan på mitt bankkontor och dealade med dem ansikte mot ansikte i stället för att sitta med luren i näven. Och om jag fick tag på mäklaren så att jag kunde sälja min lägenhet. Om... Om...

I det lilla, och rätt snygga ordet, ryms både hopp och tvivel. Jag vet inte riktigt vilket av benen jag ska stå på, så just nu svajar jag av och an.

Hopp. Ja, kanske. Eller tvivel. Det kanske inte blir nåt. Eller så blir det det.

Tror

Jag ska försöka ruska liv i hjärncellerna igen. Det finns ju tankar och funderingar där inne som vill ut. Men jag har halkat efter i skrivandet. Jag, som alltid skrivit, har helt plötsligt lagt undan både penna och tangentbord.

Men jag tänker mig att nu kanske det är läge att återvända. Så här ett år senare. Ett år efter väggen, eller vad det nu var som restes i min väg.

Jag ger inga stora löften, men jag tänker i alla fall försöka.

Hejdå hej

I går sa jag hejdå till Bandhagen och hellooooo Aspudden. Flyttade och städade mest hela dagen, känner av bestyren i underarmarna i dag.

Jag har verkligen haft världens flax. Svarade på några annonser när jag fick veta att ettan i Bandis är uthyrd från 1 november. Den första jag svarade på, etta med toalett och kokmöjligheter, fick jag. Killen jag hyr av sa att han fått flera hundra svar, minst. Och efter sållandet bestämde han och frugan att de vill ha en pendlande, nattarbetande norrlänning i uthyrningsdelen. Jag åkte genast hit och tittade och sa ja tack och amen.

Det är inget palats. Men det är egen ingång, en hall med igenspikad dörr till familjens bostad, en liten toalett med dusch (och ett badrumsskåp som MÅSTE vara uppsatt av en karl, i princip en deci från taket och rakt ovanför toalettstolen), ett rum med fönster i västlig riktning, en liten garderob, säng och bord och skön fåtölj. Kylskåp, mikro, vattenkokare och en platta. Visst är det bökigt att inte ha diskho, men så mycket kockar jag inte. Jag klarar mig.

Den största nackdelen är tv-utbudet. Det var fan inga kanaler alls! Så, jag måste skaffa en box. Lite vill jag kunna hänga med i tv-svängen även när jag jobbar.

Aspudden ligger dock närmre stan, mycket också. Jag är över på Söder i ett nafs. Det är väldans trevliga promenadområden och Vinterviken lär ska vara vacker. Dessutom ska jag börja åka tvärbanan till jobbet. Premiär i eftermiddag. Ska bara leta mig fram dit först...

Ah, well. Det är banne mig evigheter sedan jag haft så här mycket tur på en och samma gång. Kanske läge att tippa lotto?

Takida dementerar uppgifter i Expressen

Jag såg mejlet och blev lite full i skratt. Expressen har uppgivit att Takida kan vara aktuella för Melodifestivalen. ”Detta är helt FELAKTIGT och vi vet inte vart den informationen kommer ifrån” skriver bandet i dementin.

Jag log av den här anledningen.

Oops...

Sicken vecka!

Oj oj... Jag tror att det var väldigt länge sedan jag upplevde en så pass omvälvande vecka som jag gjort denna.

Vecka 35 2008.
Måndag. Hej Aftonbladet.
En kråka på kontraktet. Jag är fast anställd nyhetsredigerare från 1 oktober. Superskoj! Förhandlar lön och sånt, vilket jag är värdelös på... Men jag står på mig hyfsat i alla fall, och är väl halvnöjd med resultatet.

Ringandet startar. Meddelar dem som måste meddelas. Pratar om vem som ska ta över mitt jobb på Dagbladet. Om framtiden i stort. Hemfärd med tre timmars sömn i ryggsäcken, men jag kan inte sova. Är alldeles för uppspelt av alla tankar.

Tisdag. Hej Dagbladet. Här är min avskedsansökan.
Tömma hurtsar och lådor på saker som samlat under åtta år. Elvismuggen och ett par svartvita tidningar fick följa med hem, resten tuggades ner i återvinningen. Alla anteckningar. Alla papper från ledningsmöten och budgetsnack. Men det kändes inte det minsta vemodigt. Allt är så väldigt naturligt. Det var på tiden på något vis.

Hem, betala räkningar. Ojsan... Har jag satt in pengar på fel konto? Ojsan ojsan... ”Eh... Ursäkta, men jag tror att du fått en massa lappar som är mina. Kan du vara en ängel och pyttsa tillbaka dem till mig?”. Dumstruten på. Jag ÄR inte så slarvig. Men jag har varit distraherad och aningen trött kanske.

”Hej hyresvärd, kan jag fortsätta hyra din lya? Inte det? Ojsan... Jaha, en bekants pojk ska plugga, jamen det förstår jag. Du visste ju inte, och det gjorde inte jag heller. Nej, det är ju ett tag kvar till sista oktober, jag ska nog hitta nåt.”

Onsdag. Hej Torpshammar.
Sortera i röran efter bodelningen efter svärfar. Sambon sparar A L L T. Verkligen. Jag rensar, ”du får behålla tre av de där, resten går till Erikshjälpen”. Vi är inte färdiga på långa vägar. Besöken hos alla andra klaras av. Nu väntar...

Torsdag. Hej huset!
Enda paret på plats. Huset är fint. Ingen toppenpalats, men fint. Jag känner att jag kan trivas, tänker på att sitta på verandan och titta ut över Ljungan en solig höstkväll. Mmmm... Sambon är inte helt övertygad, garaget är för kort och måste byggas ut för att passa hans behov. Men det finns utrymme för det på gården. Tomten är brant, men har potential. Och vi kan lägga en brygga nere vid vattnet om vi frågar snällt. Tankarna snurrar. Ska vi? Ska vi? Ska vi? Lägger mig på kudden i Sundsvall på kvällen och känner hjärtat bulta vilt efter allt tänkande. Sen sömn.

Fredag. 06.10.
Ah! Försovit mig! Upp. Macka och ett glas vatten. Borsta gaddarna, ner med datorn i väskan. UT! Sen bilfärd med svärmor ner till Stockholm. Fika vid rastplats, avsläppt vid Bromma. Tunnelbana med tidtagning. Gröna linjen 19 borde funka att bo efter, nästan var som helst. In i höghuset i Bandhagen. Sooova... Upp, jobba. Fasiken så skönt. Äntligen avslappnad.

Lördag. Bandhagen.
13.00 sharp vaknar jag, lugn inombords. Jag har sovit och sovit i evigheter känns det som, fast det är egentligen bara mina vanliga åtta timmar. Jag tror att allt kommer att lösa sig. Jag hittar någonting att bo i här nere, jag har ju faktiskt gott om tid på mig. Och kanske blir det så att sambon och jag blir med hus i Torpshammar. Kanske.

Men du... Nästa vecka hoppas jag inte blir fullt lika händelserik...

Huuuuu...

...jedamej!

Har kommit ”hem” från en tripp till Riga. Svisch, svosch. Trevligt, men liten båt och höga vågor på ditvägen. Fick faktiskt krypa till kojs tidigt, skallen pallade inte med att försöka räta ut böljorna.

Men Riga var tjusigt på sitt sätt. Höga spiror och roliga människor. Den där stora marknaden inrymd i zeppelinar-hangarerna var sjukt stor och innehöll en märklig mix av käk och pryttlar. De sju timmarna på land räckte dock inte till några större upptäktsfärder. Snarare en munsbit.

Sitter i Bandhagen och scrobblar musik i podden. Har städat, packat upp och packat om. Förbereder fyra dagars jobb och resa norrut mot kalas och hjortronmarker. Önskar mig en kabel beemad ner så att jag kan lägga in bilderna från kameran. Från skärgårdseskapaden, båtresan, trevliga sällskapen. Vill lägga in och lägga ut. Och så önskar jag mig ett Photoshop. Fattar inte att jag inte la in programmen efter Den Stora Kraschen, men det är lätt att vara så där vuxet efterklok. Framför allt när man var oklokt oklok från första början.

Sommaren har rusat förbi mig. Jag har snappat upp en dag här och där, men känner mig inte det minsta stressad. Jag har verkligen, verkligen och ärligt, njutit av varje dag. Jag kan inte nog påminna mig om att jag ska vara tacksam över den här chansen att förbättra för mig själv. Jag tror att jag låtit tiden springa ifatt det stressade inre. Hjärtat har hittat rytmen. Eller så är det jag som gjort det.

Och ur högtalarna tränger sig Bowie och LeMarc, Otis har jagats in i något av gigabyternas hörn, Hoffsten kikar fram och där står fanimig herr Presley också.

Jag trivs. Japp. Det gör jag.

Trygghet

Jag har varit i Graninge över helgen. Fint väder och vackert sällskap. Jag njuter verkligen där uppe vid sjön. Jag kan inte förklara känslan med annat än trygghet.

Familjen kom upp på lördagen. Pappa packade in sig i framsätet och stod ut hela vägen, fram och tillbaka. Men han var trött efter äventyret. Mamma med anar jag. Turen tog nästan dubbelt så lång tid jämfört med vad den brukar ta. Broder två körde så pass lugnt att han kunde parera alla gupp, och det är en del sådana i vägarna här i norr.

Med tanke på det sistnämnda, guppen alltså, är det rätt underligt att de tänker på att sänka hastigheterna på Europavägarna till 80 och 100 när det övriga vägnätet tillåter 110 och 90 på riktigt skruttigt underlag. Jag fattar inte diskussionen ärligt talat. Ta bara vägen till Nordanede. En skitväg som inte sett en vägarbetare på många herrans år. Där utfarterna från gårdar och skogsbilvägar ligger tätt. Där kan du gasa i lagliga 90. Och mellan Liden och Indal, där får du köra 110. Det kan du inte om du inte vill studsa ner i diket. Jag lovar...

Pladder, pladder... Jag borde nog sova en stund.

Fast först ska jag bara sända en tanke till en bortgången kollega. 49 år. Märkliga värld.

Igge: Alt+C.