Noll koll

Jag har alldeles nyss landat i huset efter en låååång repa in till stan. Hela bilen, och då menar jag hela bilen, var fullpackad. Och det var bara tre av sakerna i den som ska bli julklappar. Och de sakerna är inte stora.

Resten av lasset är saker. Pryttlar. Mattor. Tyger. Magasinskärra. Eluttag (svarta så klart ;-). Mat. Saker och saker och saker.

Bland annat följde en liten svart klocka med hem från Ikea. Inget batteri. Jag har liksom full koll på vart i huset allt står (sambon har det inte, fast han lägger å andra sidan bort sin mobil tretton gånger varje dag också =0). Frågar nån så säger jag ”lyft på den påsen, där är det” eller ”nere i källarn, hyllan längst upp ut mot vägen”. Typ.

Men nu. Nu har första låddan med nedpackade saker fått fötter och ställt sig på en plats där jag troligen aldrig kommer att finna den. Och i den låddan ligger ungefärligen ett trettiotal batterier. Jag behöver ett, men inser att det enda jag kan göra är att i morgon knata över till Kopra och shoppa nya. Dyra. Så klart.

Å andra sidan har inte tiden varit särskilt viktigt den här månaden. Allt har liksom gått av sig självt. Oj. Morgon. Måste upp. Måla. Oj. Hungrig. Måste äta. Oj. Trött. Måste sova. Och så vidare. Så, jag kanske ska avvakta på att låddan slutar tjura och kommer fram från sitt superduper-hemliga gömställe...