This is a wake up call

Inbillar jag mig allt?

Har jag blivit en sån där som tror att hon har en massa fel, fast hon inte har det?

Sitter det nåt i mitt huvud, inte i mitt knä?

Jag började morgonen med att bli både arg och ledsen. En sköterska ringde och sa att det inte är några som helst fel med mig som inte är naturligt.

– Du vet att du börjar bli gammal nu och det är naturligt att knäleden inte är lika böjlig.
– Jaha, men… Kan det bli så här då över en dag bara? Att jag inte kan böja mer än till max rät vinkel, om jag tvingar det? Att jag inte kan räta ut benet helt? Att jag inte kan gå i trappor? Att jag inte kan promenera utan att leden sväller upp och blir varm?
– Ja det är klart att du har en liten skada på menisken, men det är inte någon tillräckligt stor skada för att vi ska operera, och där är ju lite vätska också, men det är inget som vi gör något åt i det här läget. Det är som sagt naturligt i din ålder.
– Nähä, så jag ska vara så här? Jag kan ju för fan inte ens gå sträckan som är till jobbet, inte ens på affärn som ligger 400 meter härifrån.
– Ja men du. Vi gör så här. Jag tittar på bilderna från mr igen med mina kollegor så hör jag av mig.
– Jaha. Ja ja... Det blir bra det.

Hon trodde nog att jag är närmare 60. Att det är okej att mina leder är utnötta. Men jag är ju för i helvete bara 33 år. Okej, det är inte ungt längre, men nog ska väl kroppen hänga med längre än så?

Det känns som att de tror att jag inbillar mig allt. Att jag är en hysterika. Men jag är inte en sådan person, jag är en sådan som härdar ut det mesta.

Just nu är jag besviken. Vansinnigt besviken.