Mitt i natten

Klockan 03.15. Jag är vaken. Och vad mer, jag är fri från huvudvärken som plågat mig i två dygn. Spänningshuvudvärk av den grövre varianten. Jag har legat i sängen och soffan, rört på mig i max 15 minuter sedan kraschat igen.

Klockan 03.15. Jag är hungrig. Men jag lovar mig själv att inte kliva upp före fem. Eller, i alla fall inte före halv fem. Ligger ner och funderar. Räknar minuter. Kollar klockan igen. 04.15 ger jag upp och tassar ut ur sovrummet. In i köket, värmer middagsmaten som jag inte rört under två dagar. Mums... Mat... Kanske ett glas mjölk till?

Snacka om att ha totaltvänt dygnet åt heeeelt fel håll. Jag brukar gå och lägga mig nu, inte kliva upp. Nu sitter jag och undrar om jag kommer att kunna sova en timme eller om jag ska titta på första säsongen av Seinfeld...

Och jag vet precis varför jag får den här huvudvärken, men jag kan inte göra nåt åt den. Det ligger en massa elaka baciller och skvalpar och alla runt omkring är superförkylda. Jag har oroat mig fördärvad över fyra personer i min omedelbara närhet, och nu när jag vet att tre av dem är okej har spänningarna släppt.

Natten mot fredag kunde jag inte sova mer än ett par timmar och när jag på fredagen träffade Elo kändes det som att jag skulle kunna somna i hennes soffa, så skönt tyckte jag det var. Luften gick ur mig och när brorsan skjutsat hem mig tog jag mig knappt in innan jag däckade i sängen. Sedan dess har jag inte gjort mycket mer än att ligga i sängen och soffan, dricka vatten och knapra piller som jag vet inte gör nån nytta. Det enda som hjälper är sömn. I massor. Jag pratar 20 timmar.

Så det är bara att lyda.