Skriva om sig själv

Okej. Var går gränsen?

Säg att jag spelar i ett band. Vi släpper en skiva som jag recenserar i tidningen som jag arbetar på.

Eller säg att jag öppnar en butik med heminredningsprylar. Ett uppslag i bilagan Hem & fritid fylls med mina bilder och texter om denna butik.

Eller jag kanske överfaller en människa på stan. Slår denne gul och blå. Skriker fula ord och gör andra helt tokiga saker. Som jag sedan får skriva om i tidningen.

Jag är säkerligen väl insatt i alla detaljer. Men kan jag verkligen vara opartisk?

Eh. Nä. Det kan jag väl ändå inte vara.

Niclas Rislund skriver om Niclas Rislund i Dagens media. Hittade dit via Researcher.

Rislund skriver alltså om sig själv. Att han nekas prövning i HD. Om jag var Rislund hade jag nekat att skriva artikeln. Det måste väl var och en förstå att man inte kan skriva om sig själv i sådana här fall.

Jag kan skriva ett reportage om utflykten med min familj när vi åkte hundspann. Jag kan skriva en betraktelse eller en krönika om andra saker som jag varit med om, eller om sådant som jag har åsikter om. Men jag skulle inte skriva en nyhetsartikel om mig själv. Vare sig jag vunnit en miljon på lotto eller åkt dit för misshandel. Jag skulle inte kunna skriva något sådant om människor som jag umgås med.

Det har hänt att vi skrivit om saker som handlat om min näromgivning. Det är snudd på oundvikligt, jag kommer trots allt från Medelpad där Bladet ges ut. Jag har min släkt, mina vänner här. Men jag skriver inte om det själv.

Trovärdighet.

Det handlar om trovärdighet.

Om jag skriver om min egen överklagan till HD tappar jag den. Och jag tror att min arbetsgivare skulle tappa en hel del av densamma.