Och hon kånkar och bär

Ja, jag håller på att flytta. Från en etta till fyra rum å kök. Till det lilla huset.

Det snöar. Massvis. Alla lådor är genomblöta. Men det gör inget. Jag håller ju på att flytta till nåt bra.

Jag sitter i det där som är bra nu. På golvet, med datorn på en urplockad flyttlåda. I huset finns inga möbler än. Två stolar och en uppblåsbar säng.

Men snart så. Vi åker om några minuter för att fylla ännu ett släp.

Och hon kånkar och bär.

Söta drömmar

I dag har jag och sambon äntligen lagt handpenning på en sjukt dyr säng. Continental. Svensktillverkad. Sanslöst skön... Jag kommer att sova som en drottning i den. I rummet som är i det hus som ska bli vårt första gemensamt ägda hem.

Jisses. Jag kan inte riktigt fatta det. Jag ska alltså köpa hus. Va? Hur gick det till?

Fortfarande är inga papper påskrivna, men huset är tomt och städat. Det står där och väntar på oss. Vi förhandlar med två banker och det känns som att den här veckan blir avgörande i så många frågor.

Och just nu har jag fattat beslutet att prova på att sälja ettan privat. Nu måste jag bara ringa mäklaren och säga till att hans tjänster inte är intressanta, än. Får se om han fakturerar den stunden han var hit och hälsade på.

Hemsökt

Jag har haft herr mäklare på besök. Och oj vad jag önskat att jag inte lyssnat på alla andras tankar om vad lyan kan tänkas dra in. Jisses. Den är värd lite och inget. Eller, på mina 8 år har den ökat med 35 stora sedlar. I alla fall enligt denne herr mäklare. De andra smålyorna som sålts runt omkring har gått för överpriser, och tja. Det är väl bara att gilla läget. ”Från ett läge till ett annat.”

Så. Då är frågan. Anlita mäklare som vill ha 18 stora sedlar och snällt betala vinstskatt på de 35 stora sedlarna ELLER sälja själv och spara de 18 stora till just den där vinstskatten?

Vet inte om jag orkar engagera mig, men det är ju stora sedlar vi talar om. Och stora sedlar kan komma till pass i det nya läget. Fram för allt med tanke på prislappen på drömsängen. Och med tanke på allt annat som ska köpas. Tapeter, färg, möbler, gardiner … Och det där topplånet som vi tänkte oss lösa in på en gång. Jisses amalia...

Ibland tycker jag inte om att vara ansvarsfull vuxen.

Mäklare

I dag har jag bestämt mig för mäklare. Har ringt och bokat tid. I morgon ska ettan värderas.

Det känns sorligt faktiskt. Men, det måste ju göras. Jag kan ju inte sitta med tre boenden bara för att jag gillar min etta.

Så i morgon avgörs framtiden. Och jag hoppas att nån tar sig an lyan rätt omgående.

Vi ska skriva kontrakt i morgon också. På den lilla kåken. Den med tegelfasad. Den som vi tittar på möbler och tapeter till.

Det blir bra det här. Även om jag är både ve- och vankelmodig.

Återuppstånden

Okej. Just nu är det här något som jag ägnar mig åt enbart för att jag måste försöka hålla mig vaken. Och det, mina kära, är inte det lättaste. Klev upp tidigt i morse, åkte tåg till stora staden och var på jobbet en sisådär två timmar innan arbetspassets början. Sedan kom överraskningarna slag i slag. Vi var fyra (vilket är någon för lite) som skulle få sällskap av en femte. Den femte kom, men med magsjuka. Jag vill inte sitta bredvid någon som har magsjuka, varpå den femte begav sig hem till sin säng. Den femte skulle ha tagit det sena passet, men det går ju inte att jobba från sängen så. Ja. Här sitter jag nu. 04.40. Trött som en urlakad gurka i gurkburksfabriken. Titta på teve? Nä. Läsa på nätet? Nä. Orkar inte mer, även om svenskadansband.se har en underbar bildbank.

Vad gör då en trött virrpanna? Tänker att bloggen kan behöva en uppdatering. Men vad uppdatera med? Bladder. Ja, just det. Bladder. 

Kan för övrigt meddela att jag och sambon i jakt på nya bolster provat oss fram genom säkerligen 60 olika varianter av continental-sängar. Det finns fasligt många alternativ bara i Sundsvall. Och en del är sååå sköna. Dyra. Jappedidu. Men en sån ska det bli i nya huset. Vi ska bara göra klart med alla papper. 

Jag har ägnat några timmar åt det där med att anlita mäklare också. Det är ju en djungel. Och det skiljer rätt mycket i pris mellan olika firmor. Har nästan bestämt mig, men drar mig för allt stök. Måste ju tömma ettan på en rackarns massa pryttlar innan jag kan släppa in någon med kamera. Och det är svårt när jag inte har någonstans att göra av dem, än.

Men. Allt verkar ju lösa sig elegant. 

Om man bara finge sova en stund nu. Bara en liiiten stund...

Kroppsmålning

Den här fick jag av Maria. Det är INTE hennes rumpa, det är uppenbart om man vet vem Maria är.

Bilden fick mig att undra över hur det står till i världen. Vem i hela friden kommer på att måla arslet som en pumpa? Och varför? Varför? Nästa punkt i protokollet, vem skapade ett kedjebrev av denna bakdel? Hur många runtom i världen har fått mejlet där man uppmanas att skicka det vidare som en del i halloween-kriget, den som träffar flest vinner. Men vem håller räkningen?

Jag låter i alla fall denna godbit träffa er via bloggen. Vinner jag då?

Jo just.

Jag har ju bytt telefon. Änteligen! Jag gillar den. Fast den är stor.

Är du taggad?

Jag fick frågan i går. Frågan är om jag är det. Taggad. Taggsam? Vill jag tagga livet?

Det låter onekligen spännande. Men vill jag ta det nu? Hm. Ja. Kanske. Samordna. Vara den där lilla spindeln i det stora nätet. Fixa och tricksa. Söka.

Vi får se i veckan. Då ska jag möta den stora spindeln.

Om allt …

… går vägen äger jag och sambon ett hus från 1 december. Om inte nån budar över. Om inte de som ska sälja ångrar sig. Om inte nåt annat händer. Då äger vi ett hus. Ett litet ett. Ett med fasad i tegel. Ett med källare som kan göras om till nåt trevligt. Det ligger mitt i byn, med en rätt trevlig tomt.

Om jag flyttar in där. Då kommer jag att börja sjunga högt igen. Då kommer musiken att spelas högt igen. Och jag kommer att sjunga till den. Så där gapigt högt bara för att det är roligt, inte för att det låter nåt vidare. Men bara för att det är så satans roligt att sjunga. (Ja. Det starka ordet är nödvändigt, ursäkta franskan.)

I natt när jag kom hem (har jag förresten sagt att jag inte gillar vintertid? Min kropp säger ”sommartid”) låg jag och funderade över färger och möbler. Vore det inte trevligt med ett kubiskt mönster i röda toner i köket, på väggen mot vardagsrummet? Och vore det inte fantastiskt med en högglansig svart tapet som fond i vardagsrummet? Med ljust grått som bas. Och vore det inte snyggt att måla den gamla kökssoffan svart och sen komplettera med ett nymodigt bord till?

Om det inte vore så många om, om vi bara hade skrivit alla papper, om jag inte satt i storstan utan på mitt bankkontor och dealade med dem ansikte mot ansikte i stället för att sitta med luren i näven. Och om jag fick tag på mäklaren så att jag kunde sälja min lägenhet. Om... Om...

I det lilla, och rätt snygga ordet, ryms både hopp och tvivel. Jag vet inte riktigt vilket av benen jag ska stå på, så just nu svajar jag av och an.

Hopp. Ja, kanske. Eller tvivel. Det kanske inte blir nåt. Eller så blir det det.

Tror

Jag ska försöka ruska liv i hjärncellerna igen. Det finns ju tankar och funderingar där inne som vill ut. Men jag har halkat efter i skrivandet. Jag, som alltid skrivit, har helt plötsligt lagt undan både penna och tangentbord.

Men jag tänker mig att nu kanske det är läge att återvända. Så här ett år senare. Ett år efter väggen, eller vad det nu var som restes i min väg.

Jag ger inga stora löften, men jag tänker i alla fall försöka.

Hejdå hej

I går sa jag hejdå till Bandhagen och hellooooo Aspudden. Flyttade och städade mest hela dagen, känner av bestyren i underarmarna i dag.

Jag har verkligen haft världens flax. Svarade på några annonser när jag fick veta att ettan i Bandis är uthyrd från 1 november. Den första jag svarade på, etta med toalett och kokmöjligheter, fick jag. Killen jag hyr av sa att han fått flera hundra svar, minst. Och efter sållandet bestämde han och frugan att de vill ha en pendlande, nattarbetande norrlänning i uthyrningsdelen. Jag åkte genast hit och tittade och sa ja tack och amen.

Det är inget palats. Men det är egen ingång, en hall med igenspikad dörr till familjens bostad, en liten toalett med dusch (och ett badrumsskåp som MÅSTE vara uppsatt av en karl, i princip en deci från taket och rakt ovanför toalettstolen), ett rum med fönster i västlig riktning, en liten garderob, säng och bord och skön fåtölj. Kylskåp, mikro, vattenkokare och en platta. Visst är det bökigt att inte ha diskho, men så mycket kockar jag inte. Jag klarar mig.

Den största nackdelen är tv-utbudet. Det var fan inga kanaler alls! Så, jag måste skaffa en box. Lite vill jag kunna hänga med i tv-svängen även när jag jobbar.

Aspudden ligger dock närmre stan, mycket också. Jag är över på Söder i ett nafs. Det är väldans trevliga promenadområden och Vinterviken lär ska vara vacker. Dessutom ska jag börja åka tvärbanan till jobbet. Premiär i eftermiddag. Ska bara leta mig fram dit först...

Ah, well. Det är banne mig evigheter sedan jag haft så här mycket tur på en och samma gång. Kanske läge att tippa lotto?

Takida dementerar uppgifter i Expressen

Jag såg mejlet och blev lite full i skratt. Expressen har uppgivit att Takida kan vara aktuella för Melodifestivalen. ”Detta är helt FELAKTIGT och vi vet inte vart den informationen kommer ifrån” skriver bandet i dementin.

Jag log av den här anledningen.

Oops...

Sicken vecka!

Oj oj... Jag tror att det var väldigt länge sedan jag upplevde en så pass omvälvande vecka som jag gjort denna.

Vecka 35 2008.
Måndag. Hej Aftonbladet.
En kråka på kontraktet. Jag är fast anställd nyhetsredigerare från 1 oktober. Superskoj! Förhandlar lön och sånt, vilket jag är värdelös på... Men jag står på mig hyfsat i alla fall, och är väl halvnöjd med resultatet.

Ringandet startar. Meddelar dem som måste meddelas. Pratar om vem som ska ta över mitt jobb på Dagbladet. Om framtiden i stort. Hemfärd med tre timmars sömn i ryggsäcken, men jag kan inte sova. Är alldeles för uppspelt av alla tankar.

Tisdag. Hej Dagbladet. Här är min avskedsansökan.
Tömma hurtsar och lådor på saker som samlat under åtta år. Elvismuggen och ett par svartvita tidningar fick följa med hem, resten tuggades ner i återvinningen. Alla anteckningar. Alla papper från ledningsmöten och budgetsnack. Men det kändes inte det minsta vemodigt. Allt är så väldigt naturligt. Det var på tiden på något vis.

Hem, betala räkningar. Ojsan... Har jag satt in pengar på fel konto? Ojsan ojsan... ”Eh... Ursäkta, men jag tror att du fått en massa lappar som är mina. Kan du vara en ängel och pyttsa tillbaka dem till mig?”. Dumstruten på. Jag ÄR inte så slarvig. Men jag har varit distraherad och aningen trött kanske.

”Hej hyresvärd, kan jag fortsätta hyra din lya? Inte det? Ojsan... Jaha, en bekants pojk ska plugga, jamen det förstår jag. Du visste ju inte, och det gjorde inte jag heller. Nej, det är ju ett tag kvar till sista oktober, jag ska nog hitta nåt.”

Onsdag. Hej Torpshammar.
Sortera i röran efter bodelningen efter svärfar. Sambon sparar A L L T. Verkligen. Jag rensar, ”du får behålla tre av de där, resten går till Erikshjälpen”. Vi är inte färdiga på långa vägar. Besöken hos alla andra klaras av. Nu väntar...

Torsdag. Hej huset!
Enda paret på plats. Huset är fint. Ingen toppenpalats, men fint. Jag känner att jag kan trivas, tänker på att sitta på verandan och titta ut över Ljungan en solig höstkväll. Mmmm... Sambon är inte helt övertygad, garaget är för kort och måste byggas ut för att passa hans behov. Men det finns utrymme för det på gården. Tomten är brant, men har potential. Och vi kan lägga en brygga nere vid vattnet om vi frågar snällt. Tankarna snurrar. Ska vi? Ska vi? Ska vi? Lägger mig på kudden i Sundsvall på kvällen och känner hjärtat bulta vilt efter allt tänkande. Sen sömn.

Fredag. 06.10.
Ah! Försovit mig! Upp. Macka och ett glas vatten. Borsta gaddarna, ner med datorn i väskan. UT! Sen bilfärd med svärmor ner till Stockholm. Fika vid rastplats, avsläppt vid Bromma. Tunnelbana med tidtagning. Gröna linjen 19 borde funka att bo efter, nästan var som helst. In i höghuset i Bandhagen. Sooova... Upp, jobba. Fasiken så skönt. Äntligen avslappnad.

Lördag. Bandhagen.
13.00 sharp vaknar jag, lugn inombords. Jag har sovit och sovit i evigheter känns det som, fast det är egentligen bara mina vanliga åtta timmar. Jag tror att allt kommer att lösa sig. Jag hittar någonting att bo i här nere, jag har ju faktiskt gott om tid på mig. Och kanske blir det så att sambon och jag blir med hus i Torpshammar. Kanske.

Men du... Nästa vecka hoppas jag inte blir fullt lika händelserik...

Huuuuu...

...jedamej!

Har kommit ”hem” från en tripp till Riga. Svisch, svosch. Trevligt, men liten båt och höga vågor på ditvägen. Fick faktiskt krypa till kojs tidigt, skallen pallade inte med att försöka räta ut böljorna.

Men Riga var tjusigt på sitt sätt. Höga spiror och roliga människor. Den där stora marknaden inrymd i zeppelinar-hangarerna var sjukt stor och innehöll en märklig mix av käk och pryttlar. De sju timmarna på land räckte dock inte till några större upptäktsfärder. Snarare en munsbit.

Sitter i Bandhagen och scrobblar musik i podden. Har städat, packat upp och packat om. Förbereder fyra dagars jobb och resa norrut mot kalas och hjortronmarker. Önskar mig en kabel beemad ner så att jag kan lägga in bilderna från kameran. Från skärgårdseskapaden, båtresan, trevliga sällskapen. Vill lägga in och lägga ut. Och så önskar jag mig ett Photoshop. Fattar inte att jag inte la in programmen efter Den Stora Kraschen, men det är lätt att vara så där vuxet efterklok. Framför allt när man var oklokt oklok från första början.

Sommaren har rusat förbi mig. Jag har snappat upp en dag här och där, men känner mig inte det minsta stressad. Jag har verkligen, verkligen och ärligt, njutit av varje dag. Jag kan inte nog påminna mig om att jag ska vara tacksam över den här chansen att förbättra för mig själv. Jag tror att jag låtit tiden springa ifatt det stressade inre. Hjärtat har hittat rytmen. Eller så är det jag som gjort det.

Och ur högtalarna tränger sig Bowie och LeMarc, Otis har jagats in i något av gigabyternas hörn, Hoffsten kikar fram och där står fanimig herr Presley också.

Jag trivs. Japp. Det gör jag.

Trygghet

Jag har varit i Graninge över helgen. Fint väder och vackert sällskap. Jag njuter verkligen där uppe vid sjön. Jag kan inte förklara känslan med annat än trygghet.

Familjen kom upp på lördagen. Pappa packade in sig i framsätet och stod ut hela vägen, fram och tillbaka. Men han var trött efter äventyret. Mamma med anar jag. Turen tog nästan dubbelt så lång tid jämfört med vad den brukar ta. Broder två körde så pass lugnt att han kunde parera alla gupp, och det är en del sådana i vägarna här i norr.

Med tanke på det sistnämnda, guppen alltså, är det rätt underligt att de tänker på att sänka hastigheterna på Europavägarna till 80 och 100 när det övriga vägnätet tillåter 110 och 90 på riktigt skruttigt underlag. Jag fattar inte diskussionen ärligt talat. Ta bara vägen till Nordanede. En skitväg som inte sett en vägarbetare på många herrans år. Där utfarterna från gårdar och skogsbilvägar ligger tätt. Där kan du gasa i lagliga 90. Och mellan Liden och Indal, där får du köra 110. Det kan du inte om du inte vill studsa ner i diket. Jag lovar...

Pladder, pladder... Jag borde nog sova en stund.

Fast först ska jag bara sända en tanke till en bortgången kollega. 49 år. Märkliga värld.

Igge: Alt+C.

uppåner

Det är en märklig känsla att jobba natt, ta morgontåget hem, gå och lägga sig och sen kliva upp på kvällen. Vilken dag är det? Ingen aning. Var är jag? Sundsvall, eller ..?

Förvirringen är stor varenda gång.

Samtidigt är det skönt att komma hem i stället för att åka från storstan på eftermiddagen. Sova i egna sängen. Möta aftonen i Sundsvall.

Var på bio med Elo. ”Sex and the city” var bättre än väntat. Lite för lång kanske. En tjej bakom grät konstant, en dam framför skrattade hysteriskt åt allt. Även det som inte var skoj.

Och nu har jag msn-at med den äldre brodern, sett på ”Morden i Midsomer” och hinkat isvatten.

Borde jag inte gå och lägga mig? Jag ska göra några ärenden på stan i morgon, mamma fyller år på torsdag, och sen väntar Torpshammar för ett par dagar. Vara sjuksyster. Se om päronen kan piggas upp. Är det någorlunda bra väder kanske jag kan grilla åt dem, annars vete håken...

Ledigheten kommer inte att spenderas som planerat i alla fall. Graninge får vänta. Men ibland måste familjen gå före. Och det här är ett sånt tillfälle.

En av kvinnorna höjde på ögonbrynet åt mig och mina syskon. Hon tyckte det var märkligt att vi, tre vuxna människor, fortfarande följer med våra föräldrar på utflykter och semestrar. Ännu märkligare tyckte hon att det var att vi alltid följt med utan att knota. Inte ens som tonåringar var det något mutter från vår sida. Men jag tror att det i mångt och mycket handlar om att vi delar intressen i familjen. Naturen och upplevelser är något vi gärna delar med varandra.

Jag har aldrig sett det som märkligt.

Förvirrad postning. Jag är rostig. Ringrostig. Och faktiskt, aningen trött. Så. Over and out.

Omen.

Tror du på omen? Varsel? En känsla av att nu händer nåt snart.

Jag har råkat ut för det så många gånger att jag inte längre kan säga emot. När hemska saker händer i min omgivning känner jag det redan innan. En vag oro i kroppen. Sömnlöshet. Vibbarna i luften är obehagliga.

I morse hade jag skallebanken allan. Jag har inte haft någon sådan sen jag gick på tjänstledighet. Jag sov oroligare än vanligt. Drömde konstiga saker. Pirr inombords.

När telefonen ringde visste jag att nåt hänt innan jag ens hörde telefonörens röst.

Nu sitter jag här i storstan och funderar på hur allvarligt läget är. Ska jag försöka fixa ledigt och sen en biljett norrut? SJ har inga lediga platser på nåt av tågen, förutom nattåget. I morgon förmiddag möjligen. Orosmaskarna i magen krälar runt.

Kollade om ambulansen körde med sirener. Det gjorde den inte. Saftblandarna gick däremot. Alltså är det inte en prio ett. Det är bra. Än så länge.

Låt det gå bra. Jag orkar inte med elände. Eländes satans elände.

Kliar

Jag har fått utslag – igen... Av ett par skor – igen... Jag undrar vad de bereder skinn med nuförtiden? Nåt elakt uppenbarligen. Mina fötter ser ut så som mina ben såg ut i vintras. Fulla av vätskande blåsor, ungefär som nässelutslag. Och det kliar nåt vansinnigt.

Ska göra en repa förbi Apoteket, men först ska jag hämta paket på Ica. Skivor i drivor från Ginza! Och sen väntar jag spänt på Traderafynden. I dag har jag scrollat runt på Ebay också... Jisses vad mycket skoj det finns... Konsumera mera. Jag är verkligen en sån där kapitalistisk och materialistisk sak som jag inte direkt önskade mig att bli. Ah, well. Så länge jag har stålars så gör det ju ingen skada. Fast... Jag ska nog låta bli att köpa saker i skinn framgent...

Har jag sagt att jag letar resor till Mexiko för övrigt? Tänkte mig två veckor i november... Lyxliv. Sol. Massor av kultur. Satt i går kväll med datorn i knät och drömde mig bort. Nu återstår två saker. Övertyga sambon om att Mexiko är målet för oss. Och boka resan snabbt. De verkar försvinna oroväckande fort...

Tågplåga

Jag åker tåg. Jag tycker om att resa på rälsen. Men inte i dessa nymodigheter... Urk. Jag blir så yr i bollen på X2000, och än värre är det i dessa dubbeldäckare som sprider sig längs spårnätet.

När jag och Rakel åkte till Västerås förra veckan hamnade vi längst upp. Det var en pina, hela vägen. Nu, från Gävle till Stockholm, sitter jag i undervåningen. Lite bättre, men fortfarande en pina.

Dessutom är jag lite kranky i dag. Har sovit illa, bokade dum tågbiljett tidsmässigt och ska ju jobba i natt. Hinner precis ut till Bandhagen för att lämna väskan, kanske käka lite och dricka lite isvatten, innan det är dags att tunnelbana mig till jobbet. Inte någon sömn alls. Sova på tåget är en ren omöjlighet med tanke på hur vimmelkantig jag är i skallen.

Så. Nu tjurar jag på. Stirrar in i datorskärmen. Allt för att fokusera på något annat än den där världen som vi susar förbi i allt annat än räta vinklar.

Jag vill ha kaffe. Kan inte den där snälla killen i reklamfilmen komma och fråga om han ska handla nåt i bistrovagnen åt mig? Han som samlar bonuspoäng? Han kan få några extra av mig bara för att.

Sweden rock (och saggigt nät)

Rakel och jag anlände i eftermiddags till festivalområdet. Det är soligt, men rätt blåsigt vilket är skönt på dagen men mindre kul på kvällen. Kikade lite på Airbourne, Bonafide och Fatal Smile i afton, nu sitter vi dock i stugan och inväntar sällskapet. Dagen har varit en sån där bonusdag, festivalen börjar egentligen på riktigt först i morgon.

Två lokala band är på plats, Corroded och The Citadel. Det är ju lite extra kul faktiskt! Det väntar en massa roligt de här dagarna, men jag känner redan av det där med trötta ben... Börjar man (det vill säga jag) bli för gammal för töcke hänna saker? Hm.

Har testat det portabla bredbandet och jag vill lova att det är seeeeegt i detta området. Det kan visserligen bero på att nätet stundvis slås ut av överbelastningen, men njae... Det känns aningen stenålder. Tur att presstältet erbjuder snabbare lina...

Nä, nu ska vi tända några värmeljus så att Lasse, Helen och Anders får ett fint mottagande i mörkret.