Förlorad...

ANNA TERNHEIM
”Separation road”
(Stockholm records/Universal)
Betyg: 5

Jag sitter i soffan och bara tittar tomt ut i luften. Jag är knockad. Anna Ternheims andra album har berört mig på ett sätt inte många andra artister lyckats med tidigare.
Genom den 35 minuter långa resan ligger nerven ytligt. Det vibrerar av något, under huden, nära hjärtat. Det är ömtåligt, samtidigt enormt starkt.
Melankoli. Stråkar. Pampiga arrangemang. Och så rösten. Anna Ternheims egna stämma, egna ord. Starka ord, bräckliga ord.
Får jag svära? Det här är så förbannat bra. Så utomordentligt berörande att jag häpnar. Jag tyckte om ”Somebody outside” och epn ”Shoreline ep”. Men det här, det här måste jag bara älska. Förutsättningslöst.
Texter om ensamhet, separationer kanske rent av död. Ändå blir det inte deprimerande. Hoppet finns där. Arrangemangen går från mäktiga till sparsmakade. Skivan blir en varierad kompott som jag vill sleva i mig, om och om igen, tills dess att ingenting finns kvar mer än minnet av det där underbart bitterljuva.
Anna Ternheim har utvecklats till något beroendeframkallande som jag redan nu längtar efter nytt material ifrån. Fler låtar som ”Today is a good day” med sin akustiska gitarr och läckra körer, fler som ”Such a lonely soul” med sitt sorgsna piano och sina sparsmakade trummor, fler som eklektiska ”One to blame”.
Årets bästa? I min värld kan det vara den bästa skivan på flera år.

Andra bloggar om: Anna Ternheim