Dagens…

… låt. ”A change would do you good” med Sheryl Crow.

Gott nytt på dig!

//M

Informationsteknologi

Jag har problem att skriva ordet information. Det blir, 9 gånger av 10, infromation. Förstå att skriva a-, b- och c-uppsatser inom kommunikationsvetenskap och alltid om INFORMATION. Gick informationsprogrammet här i Sundsvall så jag har skrivit ordet några gånger. Allt som oftast fel...

Sitter och pular med mina datorer, eller snarare innehållet i dem. Tänker säkra allt. Vill inte tappa bort något i onödiga krascher... Vis kvinna lär av egen erfarenhet, eller något sådant.

Det är en skön helg. Kopplar av. Njuter. Laddar upp och om. I morgon blir det en mindre tillställning hos R och M. Så pass liten att det bara blir fyra personer. Mycket bra. Vi lär spela ”Guitar hero”, sjunga en massa ”Sing star”, lattja med ”Buzz” och kanske även avverka ett par vanliga sällskapsspel. Men tänk så mycket skoj man kan ha med de moderna uppfinningarna. Älskar dessa små tekniska pryttlar.

IT. Ah. Så skönt med förkortningar...

Uggla!

Uno Svenningsson & Irma Schultz Keller. *gäsp*

Sebastian. *gäääsp*

The Ark. *heeey vad är det här? Vilken lattjo liten pryl*

Magnus Uggla *now you're talking!*

De fyra ässen har presenterats. Jokrarna inför den kommande följetongen Melodifestivalen, eller hur man skapar hype kring rätt trist musik.

Spontana reaktionen är att Uggla kan bli skoj, liksom The Ark. OM, jag säger OM de får rätt låtar. Annars kan det bli stora pannkaksmissödet.

Uno och Irma är båda väldigt trevliga personer, men Uno får mig att somna med sin musik. Sebastian känns inte så het längre, men med lite tur kan han vända det innan det blir dags att inta scenen. The Ark kan bli den stora skrällen, en sådan som kammar hem segern. Det tror jag inte om Uggla, däremot kan han bidra med stor underhållning som den folkkära diva han faktiskt är.

So it's over

It's over for now.

Julen kom och försvann i en grisblink. Jag hängde inte med för fem öre.

Men jag hade trevligt under den korta stund som julen varade.

Lördag och julafton tillbringades med mamma och pappa och bröderna. Ett gästspel hos svärmor hann jag också med.

Juldagen ner till stan igen. Förfest i hamnen, sedan Aveny. Ensam tjej i sällskapet sedan väninnan hoppat av. Igen. Förvånas inte längre, orkar inte heller bry mig särskilt mycket. Det blev dans, skratt, samtal och tja. Det var en trevlig afton.

Annandagen. Film på teve. Fanny och Alexander avbröts för Göta kanal. Sedan lämnades jag ensam med min klapp. Boxen som jag trånat efter ett tag. Carrie har underhållit mig från Manhattan under kvällen.

Det var snabbresumén. Den snabba resumén av den snabba helgen.

Kratta löv...

God jul på er!

Här är det varmt och grönt. Otroligt... Vet ni. Mamma och pappas granne var ute på förmiddagen och krattade löv. På julafton... Jisses...

Men ändå. Det är jul. Jag njuter.

yadda yadda

Tänk, ibland känns livet som ”Tomten är far till alla barnen”, och då är jag inte ens del i en sådan där familj med korskopplade släktband.

Men jag lider med sambon. Det är inte enkelt att få ihop 'et om man säger som så. Framför allt inte när man själv är den enda som kompromissar. Poor guy.

För första gången kommer det släkt till min familj på jul. Då snackar vi första gången på mina 31 levnadsår. Min farbror är ensam och hörde sig för om det var okej. Självklart. Men vad köpa åt honom då? Jag som varit hyfsat klar med alla mina klappar (förutom en som inte levererats från internetbutiken och två kompletteringar) lääänge nu. Hjälper ju till och med alla andra att handla för tjyven!

Ska se om jag kan få klart de små detaljerna i morgon.

Dessutom har jag uppenbarligen årets tuffaste mission. Fixa riktiga vaniljpraliner till gottbordet. De blir alltmer sällsynta, de söta delikatesserna. Överallt frodas de där fejkade sakerna som inte alls är goda. De ska vara mörka, med ett speciellt mönster i botten, och så ska de vara oregelbundna i formen och inte helt svampiga i konsistensen.

Se! Jag sa att det var tufft! ;-)

Äsch. Jag överdriver. Världen går inte under om de inte finns med i utbudet.

Det finns de som har det värre. Mycket också dessvärre... *skänker en tanke*

EN annan detalj. Jag måste verkligen ta mig samman och fundera över årets bästa skivor. 10 styckna. Tufft..

Pyssel

Har varit hos mamma ett par dagar. I dag har jag hjälpt till med en del stök inför helgen. Bakat pepparkakor, kokat knäck och bakat världens godaste saffranskaka.

Och så har vi lyssnat på julmusik via Pandora.com. Så fort de första tonerna klingade ut i rummet började snöflingorna att singla ner från himlen. Vi stod i fönstret och bara gapade av förvåning. En sådan tajming har jag aldrig varit med om tidigare.

Vanilla...

...ice, ice baby.

Jamjam. Vaniljglöggen var mycket god. Kanske för att den värmdes så lång stund att den dunstade, men den var mycket god. Mycket godare än Dufvenkroks konjakglögg. Å andra sidan fungerar B-L-O-S-S-A:s glögg, inte den starkaste då, fortfarande kanon.

Har många funderingar. Ugglans sms gjorde inte direkt saken enklare...

Ska jag...Ska jag inte...

Well. Ingen har någonsin försökt att lura i mig att livet ska vara enkelt.

Pump up the volume

Julmusiken flödar. Insåg att jag har närmare 300 spår julmusik i min dator. Jag behöver knappast fylla på med fler... ;-)

*funderar* Tro om nån av damerna hinner läsa här innan de dyker upp? Neeej, inte då. Tänkte bara skvallra om att lilla lägenheten just nu ser ut som ett enda stort garnnystan. Har slagit in fyndklapparna som jag hittade på vägen hem från klippningen, fäst cirkus femtio meter klappsnöre på vart och ett. I andra änden har jag satt fast fina namnlappar så nu är det bara för vännerna att nysta sig fram till tidernas snyggaste klappar. *skrattar för mig själv* Herregud så fula pryttlar man kan hitta...

Nåväl. De där småklapparna är ju inte huvudsaken. Vi ska byta andra klappar med varandra. Inte dyrare än en femtiolapp, men det är ju inte priset som är det viktiga. Huvudsaken är att vi har trevligt.

Har plockat fram två olika glöggsorter. Två till är på ingång. Jag har köpt en flaska jag inte provat tidigare. Dufvenkrooks vaniljglögg. Det låter intressant. Får rapportera om hur den smakar senare.

Ha en underbar kväll!

Burn

Nån försökte alltså tutta eld på bocken i natt. Well... Nu vet vi att den är impregnerad. Bra reklam. Smart marknadsföring.

I kväll ska vi dricka glögg, tjejerna och jag. Ska bli mycket trevligt, om jag bara lyckas hålla mig vaken. Skulle klippa mig i morse, klev upp sju och stökade på innan jag gick ner till halv nio. Det visade sig raskt att jag var en timme för tidig... Bittert med tanke på att jag var grinfärdig när jag klev upp. En timme till i sängen hade varit ljuvt.

Är i alla fall nysnaggad. De tog kort på frisyren, vill lägga ut på hemsidan... *S* Spejsat för att vara jag. Men vi får se om jag trivs.

Nu ska jag hinka kaffe, dammsuga och lägga in fler julplattor i Itunes.

//M

Ovanligt

Visst är det. Men jag är trött.

Förutom det kan jag säga att jag fastnat för femmans ”Ugly Betty” med alla sina klyschor. Den är trevlig.

Men...

...jag har i alla fall lagt ut 200 inlägg under www.monaihallen.blogspot.com

Så det så.

Hur kommer det sig? Ja, det kan man ju undra. Tänk alla andra som sitter och knappar på sina tangentbord världen över och bloggar på precis som jag. Vilka ska läsa? Vilka läser?

Skriver vi enbart för att våra egon vill det?

För min del handlar det om ett grundläggande behov. Jag vill uttrycka mig. Jag är en ordjunkie, addicted to words. Ord är min drog. För evigt fast i träsket.

Mitt yrkesval är ingen slump. Titt som tätt hör jag ”ja, jag är journalist för att jag tycker om att skriva”. Somliga fnyser åt det, höjer rösten och säger ”jag är journalist för att jag vill FÖRÄNDRA VÄÄÄRLDEN”. Well, tillåt mig höja på båda ögonbrynen.

Fast båda skälen är bättre än ”jag vill liksom ba jobba me nåt inom media”.

Kändisskap. Bah. Det är inte alls det jag trånar efter. Det är inte jag för fem röda smultronören.

Nu jobbar jag visserligen inte som skrivande journalist. Jag städar upp efter andra. Packar samman pryttlarna till ibland tilltalande paket. Ibland blir det raka motsatsen, men det beror på dåliga förutsättningar =O) och inte på yours truly... *harkel* (Och jag skriver ju en del, recensioner och krönikor och lite annat smått och gott)

Tillbaka till kärnan. Varför blogga/vem ska läsa.

Jag bloggar för att jag tycker om att skriva. Kanske kan jag tipsa någon om nåt användbart eller njutbart. Jag gillar idén med bloggar, att det är så enkelt att göra något som är relativt lättillgängligt. (Även om jag nu vill göra om min blogg själv, men jag är för lat för att lära mig hur man kodar själv...)

Men vem ska läsa?

Hm. Tricky fråga det där. Jag tipsar några av mina vänner, men långt ifrån alla (snarare en femtedel) vet om att jag bloggar. Sedan spelar det inte så stor roll. Det handlar inte om att jag har ett behov av att vara läst. Jag skulle blogga även om ingen läste det jag skrev. Är glad så länge jag slipper bli förföljd av gäckande gastar som D.E...

Bad blogger

Jajamensan. Jag vet. Jag är en dålig bloggare. Uppdaterar sällan, håller dålig koll.

Jag skyller på vädret. Vädret och Fuglesang.

Japp. Så är det.

På besök i vargarnas hägn

En sträv tunga mot min kind.
Fem par nyfikna ögon som iakttar.
Gula. Gröna. Bruna.

Blicken är intensiv. Fokuserad. ”Vem är du, vad tänker du göra här?”
En svans viftar. En tass mot mitt ben. ”Klia mer, tack.”
När frågorna är utredda och behovet av mina kliande fingrar mättat vänder sig vargen om och går sin väg. Kurar ihop sig i solskenet och somnar.
Men den iakttar fortfarande. Ögonen är slutna men vad jag och de andra i hägnet tar oss för följs ändå. Vaksamt.
Vi är inkräktarna. Gästerna. Det här är deras hemviste.
När vi går upp på bergknallen är vargarna snart där. Ritualen börjar om från början. ”Klia mer, tack.”
Ledarvargen ser till att hans vargbröder sköter sig. Efter en halvtimme ser jag skillnaderna dem emellan. Skiftningarna i pälsen. Ögonens särarter. Ett ärr, en annorlunda svanstipp. Och hållningen.
Den som står lägst i rang ligger och latar sig i solskenet. Han gör inte mycket väsen av sig, mer än när han vill bli kliad. En annan håller sig hela tiden i bakgrunden, står bland träden och ser på oss. Han är inte social i dag.
Jag är på besök i ett av Kolmårdens tre varghägn. Fem varghannar, alla sex år gamla, möter gruppen när vi ledsagas in av djurskötaren Tina. Hon har fött upp dessa vargar sedan de var två dagar gamla. I rangordningen står hon över dem. Tromb, flockens regent, testar gränserna. Tuggar nyfiket på innehållet i en av besökarnas byxfickor. Får skäll. Morrar tillbaka. Tuggar lite till. Får mer mothugg. Så håller de på i en halvtimma innan Tromb ger upp, erkänner Tinas överhet.
När vi visas in har jag svårt att koncentrera mig på vad Tina säger. Allt jag ser är dessa stolta djur som väntar på att välkomna oss. Jag sätter mig på huk och låter dem slicka på mitt ansikte. Nosa på mina kläder och stryka sig mot mig för att snappa upp mina främmande dofter. De går runt på samma vis till oss alla. Två av dem stannar kvar och vill bli klappade medan de andra drar sig tillbaka.
Djurskötaren berättar för oss om vargen som art, om dess historia och särdrag. Om forskning och framtid och förhoppningar.
En av besökarna är jägare. Diskussionen tar fart. Vem har rätt att bestämma över vem? Ska människan bidra till vargens fortlevnad när vi en gång utrotat den? Är vargen bättre viltvårdare än jägaren? Hur många vargar är tillräckligt? Varför tillåter inte Naturvårdsverket att de invandrade vargarna får hjälpas ner till de vargtäta områdena i Sverige och Norge? Och hur ska tjuvjakten hindras?
Det är inga enkla frågor. Konflikterna är stora. Men Tina är påläst. Hon bemöter och informerar.
Men jag har svårt att koncentrera mig på vad som sägs. Jag är mer intresserad av vad vargarna gör.
Sätter mig på huk igen och låter vargen komma fram.
Kliar på de korthåriga benen, rör den långa nosen och breda pannan. Känner den varma, sträva tungan mot min haka. Andedräkterna möts. Hans är luktfri, liksom pälsen.
När två timmar passerat är jag stel i benen av hukandet.
Men jag känner mig stärkt. Smått lyckorusig. Att möta vargar på det här viset är en naturupplevelse utöver det vanliga. Jag vill tillbaka dit igen. Till vargarna och deras vaksamma blickar.

Well

Jag lyssnar på julmusik. Svär över lamporna i adventsljusstaken. Putsar fönster. Hänger stjärnan. Konstaterar att det inte finns en rimlig chans att få plats för alla tomtar i år heller. Ännu en jul i ettan. Bah. Inte vad jag tänkt mig direkt.

Plockar med dem jag tagit ner från vinden. Vänder och vrider. Hittar ingen som helst inspiration. Får veta att jag måste jobba i morgon. Känner mest uppgivenhet. Men det löser sig. Det ordnar sig. Det är snart jul. Jag SKA bara vara ledig. Så det så. Tänker ha åtta lediga dagar. Ska ha. Vill ha. Måste ha. Kräver.

Men, jag ropar inte det där jävla ”hejet” den här gången. Lovar. Ska göra det när jag återvänder från ledigheten i stället.

Elvis sjunger ”Well it's christmas time pretty baby and the snow is falling down. Well you'll be a real good little girl, 'caus santa claus is back in town”.

Jag ska genast bättra mig. Och se där. Det börjar se lite...julmysigt ut även här. Glögg någon?

Samla tankarna

Jag har ju träffat vargarna i Kolmården. En makalös upplevelse. Jag ska samla tankarna och skriva något vettigt om det så snart jag orkar. Ska skriva en text till tidningen också.

Tog en miljon bilder med den kassa kameran, några blev rätt okej faktiskt.

Och just nu låter det rätt lockande att byta yrke. Djurskötare med rovdjur som specialitet. En sån underbar framtid. Se så harmoniskt... Jag vill tillbaka dit ner. Snart. Och kanske stannar jag kvar där för alltid.

Dagens lärdom

Ropa aldrig hej innan du hoppat över bäcken.

Sant, väääldigt sant. När ett problem är löst dyker nästa upp. Jag är trött på problem. Vill ha ro. Arbetsro. Kanske en lååång semester... Ah.

Buzz

Jag har haft en massa skoj saker för mig! Träffat människor (ja rara A, det var kanonkul att änteligen träffas), spelat spel i Sthlm med U&M och urgulliga ungen (ja, även jag gillar snälla ungar som är så snälla som den här ungen), promenixat i storstan och handlat pärlor på Pärlshoppen (sicket paradis!), och en massa annat. Ja, så har jag ju jobbat också.

Men det slutar inte här. I morgon åker jag söderöver ännu en gång, denna resa blir med mor och far till Kolmården. Jag ska få träffa vargarna! *lycklig som en snäll unge i Sthlm*

Vi lovar att det är en mäktig känsla att få möta vargarna på riktigt nära håll! Nu har du möjlighet att umgås med och vara nära dessa fascinerande djur i deras hägn en hel timme. Djurskötaren finns förstås med för att berätta om vargarna och svara på dina frågor.

Vargarna vill gärna hälsa och deras tassar är inte alltid nytvättade. Ta därför på dig oömma kläder, undvik skinn och mocka. Eftersom de är nyfikna på allt som "hänger och dinglar" är det bäst att lämna stora örhängen, långa halsband och liknande hemma. Göm snoddar och annat som hänger ut från kläderna.

Glöm inte att ta med dig kameran!

Minimiålder 15 år. Max 15 personer per grupp.




(Det här ovan är ett utdrag från www.kolmarden.se)

Jag ska minsann tala om för er hur det hela förlöpte. Om jag kommer hem. Kanske jag stannar och blir djurskötare...

Magiska nuffror

Det här har inget med bandet Magic numbers att göra, bara med magiska siffror...

Var bara tvungen efter att ha läst Deepeds inlägg. Så jag testade kärleksnumerologin på mig och sambon. Han är person 1 och jag person 2. I verkligheten är det nog tvärtom ;-). Vi har varit ett par i *tänker efter* snart 13 år... Oh my.

Kompatibilitetsanalys för Person 1 och Person 2
	På pappret verkar det här vara en bra kombination. Femmans stabilitet och sjuans variation borde fungera bra tillsammans, men tyvärr är så inte fallet. Sjuan kan verka flirtig och har lätt för att komma i kontakt med andra personer. Detta är verkligen inte något som passar femman. Femman har ofta en sida som är mycket svartsjuk och denna är inte lätt att bli av med. Detta kan leda till många gräl och det som annars kunde vara en bra kombination förmörkas. Om detta skall fungera måste sjuan försöka att undvika situationer där svartsjuka kan uppstå, och femmor måste bearbeta dessa sidor hos sig själva. Samstämmighet: 30%

Split vision

Ja. Det är då sant det. Minst sagt. Människor mår dåligt, och jag kan inget göra åt det. Stötta, ja visst. Men inte ta bort. Inte hela. Kanske lindra en aning. Men inget mer. Det är oerhört frustrerande. Blir otålig, det kliar i hela mig. Vill göra mer.

Samtidigt är jag nervös. Ska ha min första träff med Skånetösen. Vi har haft kontakt i... ja... många år nu, men aldrig träffats. Vi har inte ens talat i telefon med varandra. Desto mer via epost och chattar. Hon är i stan och vi ska ut och äta middag, sedan ska vi promenera hem till mig. Har varit och handlat och funderat på vad hon tycker om. Glass. Okej. Gillar hon pepparkakor? Jag köper. Ost och kex? Vi tar det med. Frukt? Plocka i påsen bara. Hm.. Läsk? Vilken sort? Vi tar tre olika. Så nu har jag fullt i skåpen... ;-)

I morgon åker jag och sambon till Lapplands Väsby (det är inte mitt påfund, M säger det heeela tiden, urstockholmare som han är) för att hälsa på familjen i deras nya hus, tittar på pojke som blivit stor och på ny mage som växer. Det ska bli så roligt.

Men... samtidigt kan jag inte släppa tankarna på den som mår dåligt... Split vision.