På besök i vargarnas hägn

En sträv tunga mot min kind.
Fem par nyfikna ögon som iakttar.
Gula. Gröna. Bruna.

Blicken är intensiv. Fokuserad. ”Vem är du, vad tänker du göra här?”
En svans viftar. En tass mot mitt ben. ”Klia mer, tack.”
När frågorna är utredda och behovet av mina kliande fingrar mättat vänder sig vargen om och går sin väg. Kurar ihop sig i solskenet och somnar.
Men den iakttar fortfarande. Ögonen är slutna men vad jag och de andra i hägnet tar oss för följs ändå. Vaksamt.
Vi är inkräktarna. Gästerna. Det här är deras hemviste.
När vi går upp på bergknallen är vargarna snart där. Ritualen börjar om från början. ”Klia mer, tack.”
Ledarvargen ser till att hans vargbröder sköter sig. Efter en halvtimme ser jag skillnaderna dem emellan. Skiftningarna i pälsen. Ögonens särarter. Ett ärr, en annorlunda svanstipp. Och hållningen.
Den som står lägst i rang ligger och latar sig i solskenet. Han gör inte mycket väsen av sig, mer än när han vill bli kliad. En annan håller sig hela tiden i bakgrunden, står bland träden och ser på oss. Han är inte social i dag.
Jag är på besök i ett av Kolmårdens tre varghägn. Fem varghannar, alla sex år gamla, möter gruppen när vi ledsagas in av djurskötaren Tina. Hon har fött upp dessa vargar sedan de var två dagar gamla. I rangordningen står hon över dem. Tromb, flockens regent, testar gränserna. Tuggar nyfiket på innehållet i en av besökarnas byxfickor. Får skäll. Morrar tillbaka. Tuggar lite till. Får mer mothugg. Så håller de på i en halvtimma innan Tromb ger upp, erkänner Tinas överhet.
När vi visas in har jag svårt att koncentrera mig på vad Tina säger. Allt jag ser är dessa stolta djur som väntar på att välkomna oss. Jag sätter mig på huk och låter dem slicka på mitt ansikte. Nosa på mina kläder och stryka sig mot mig för att snappa upp mina främmande dofter. De går runt på samma vis till oss alla. Två av dem stannar kvar och vill bli klappade medan de andra drar sig tillbaka.
Djurskötaren berättar för oss om vargen som art, om dess historia och särdrag. Om forskning och framtid och förhoppningar.
En av besökarna är jägare. Diskussionen tar fart. Vem har rätt att bestämma över vem? Ska människan bidra till vargens fortlevnad när vi en gång utrotat den? Är vargen bättre viltvårdare än jägaren? Hur många vargar är tillräckligt? Varför tillåter inte Naturvårdsverket att de invandrade vargarna får hjälpas ner till de vargtäta områdena i Sverige och Norge? Och hur ska tjuvjakten hindras?
Det är inga enkla frågor. Konflikterna är stora. Men Tina är påläst. Hon bemöter och informerar.
Men jag har svårt att koncentrera mig på vad som sägs. Jag är mer intresserad av vad vargarna gör.
Sätter mig på huk igen och låter vargen komma fram.
Kliar på de korthåriga benen, rör den långa nosen och breda pannan. Känner den varma, sträva tungan mot min haka. Andedräkterna möts. Hans är luktfri, liksom pälsen.
När två timmar passerat är jag stel i benen av hukandet.
Men jag känner mig stärkt. Smått lyckorusig. Att möta vargar på det här viset är en naturupplevelse utöver det vanliga. Jag vill tillbaka dit igen. Till vargarna och deras vaksamma blickar.