Overkligt...

Var på kryssning i går. I alla fall känns det som om man hamnat på en färja till Finland när man kliver in på Aveny.

Missförstå mig inte nu. Jag hade riktigt roligt. Men hela tillställningen präglades av en overklighetskänsla. Det händer inte. Ungefär så.

Var ut med ett antal arbetskamrater. Två förfester. En hos Ugglan med kämpen från isen. En hos nyhetsnäsan och hennes sambo. Vid tolv åkte vi in på stan.

Entré. Hårdrockarna samsades i den mindre baren. Innanför dunkande ost-ostmusiken för ett snudd på tomt dansgolv. Övervåningen var lite mer folkfylld. Hits från 70-, 80-, 90- och 2000-talet mixades sönder och samman och coverbandet som avlöste verkade inte vilja kliva av scenen.

Här finns människor av alla de slag. Seriösa dansörer (styrdans vill säga), drängfulla skoteråkare (och jag är icke dömande, umgås själv med rara skoteråkare, så det så), fnittriga flickor, tafsande herrar (jo då, minst en närgången herre råkar man på vareviga gång på Aveny), arga damer (såg ett riktigt catfight faktiskt), glidare snajdad upp till tänderna. Ja, du förstår säkert.

I går fanns där också en bläckfiskdam, en söt tjej som kramade allt i sin väg. Ordentligt också. Hon log mot alla, till och med utanför stället efter stängning.

Där fanns coverbandet som avslutade med tåget. Hallå! Tåget! Jag menar, det har man väl inte sett sedan grisfesten på Mallis. Men vi hakade på. Är man på kryssning så är man på kryssning. Då får man ta seden dit man kommer.

Det var, ja... Overkligt. Vet inte hur jag bättre ska beskriva det.

Och i dag, när persiennen åkte upp satte den där känslan in igen. Snö, snö, snö. Över allt snö. I vanliga fall har jag utsikt över hela stan från min balkong. Nu ser jag knappt gräsmattan här bakom.