Split vision

Ja. Det är då sant det. Minst sagt. Människor mår dåligt, och jag kan inget göra åt det. Stötta, ja visst. Men inte ta bort. Inte hela. Kanske lindra en aning. Men inget mer. Det är oerhört frustrerande. Blir otålig, det kliar i hela mig. Vill göra mer.

Samtidigt är jag nervös. Ska ha min första träff med Skånetösen. Vi har haft kontakt i... ja... många år nu, men aldrig träffats. Vi har inte ens talat i telefon med varandra. Desto mer via epost och chattar. Hon är i stan och vi ska ut och äta middag, sedan ska vi promenera hem till mig. Har varit och handlat och funderat på vad hon tycker om. Glass. Okej. Gillar hon pepparkakor? Jag köper. Ost och kex? Vi tar det med. Frukt? Plocka i påsen bara. Hm.. Läsk? Vilken sort? Vi tar tre olika. Så nu har jag fullt i skåpen... ;-)

I morgon åker jag och sambon till Lapplands Väsby (det är inte mitt påfund, M säger det heeela tiden, urstockholmare som han är) för att hälsa på familjen i deras nya hus, tittar på pojke som blivit stor och på ny mage som växer. Det ska bli så roligt.

Men... samtidigt kan jag inte släppa tankarna på den som mår dåligt... Split vision.