Danny boy

Jajajjajaj... Snickelisnack. Vad betyder det egentligen för världen, det här ”chockbeskedet” att Danny åkte ur ”Idol”? Inte mycket. Inte mycket alls. Men, folk är upprörda, ledsna och ilskna. I typ en vecka, sedan är det där glömt när nästa ”Idol” röstas bort.

Jag såg programmet i går. Idol-Erik gjorde en mycket bra version av ”Knockin' on heavens door”. Idol-Markus var aptrist med Oasis. Idol-Cissi balanserar på en tunn lina. Hon kan om hon vill, men för det mesta låter det bara underligt. Hon har en egen röst, ett eget uttryck men släpper inte fram det utan envisas med att låta guttural. Idol-Johan. Well... Han är söt och så, men det räcker inte hela vägen alla gånger. Idol-Felicia är ett ämne för producenterna. Det är en sådan där person som kan gå all the way med rätt folk i bakgrunden. Inte sådan musik som jag gillar, själlös och opersonlig, men perfekt för radio och disko. Du vet vad jag menar.

Idol-Danny då? Men snälla nån... Val av låt... Har de inte lärt sig något? Jag tyckte att det lät tråkigt, träligt och boring. Boys II men bygger sina låtar på stämmor och nyanserade röster. Utan dessa är låtarna väldigt slätstrukna. Det blev så med Idol-Danny. En duktig kille som säkerligen kan bli nåt utanför Idolstudion, men nån Idolvinnare är han inte.

Men tänk en stund till nu, alla ni som är upprörda. Vad har teveprogrammet ”Idol” bidragit med? Mer än ett par radiohits alltså.

En sak, och en sak alena. Darin.

Mer är det inte.

Darin är en framtida storhet. Jag uppskattar kanske inte riktigt den musiken, men det är en mycket begåvad kille som lätt skulle kunna lägga världen för sina fötter.

En annan sak som jag kom att tänka på i går framför teven. Vi zappade till ”Doobidoo” och såg klippen på unga män. Tomas Ledin och Jerry Williams bland andra. Det fick mig att grubbla. Vad hände med Ledin? Hans budskap försvann någonstans på vägen och byttes ut till mellanmjölk och jordgubbar. Och varför har inte Jerry Williams slagit större utomlands? Han är ett unikum i Sverige, har en rackarns röst som räcker långt och en närvaro på scenen som är få förunnat. Klippet i går var från tidigt 70-tal och visade en vital ung man med järnspikar i rösten. Det är samma visa som med Björn Skifs. Han hade också möjligheten men efter toppen med Blåblues blev det inte mycket mer där heller.

Visst är det märkligt.

Andra bloggar om: idol, idoler, Jerry Williams, Tomas Ledin, Björn Skifs