2007/10/30

Syre

Status: Förkyld. Jobbar. Nyss hemkommen från Ullared. Trött. Börjar oroa mig över att jag inte har någonstans att bo i Sthlm, inte än i alla fall. Längtar till helgen, vill vara ledig.

Har shoppat en massa julklappar. Har ätit god mat och umgåtts med trevliga människor. Tyvärr har det gått ut över sömnen, så jag är fortfarande sliten. Och allt detta har också gjort att jag ännu inte tagit ställning till Facebook, även om jag läst alla argument...

Nu ska här drickas lite kaffe, sen ska det bli långpromenad innan jobbet så att hjärnan hinner bli lite syresatt.

2007/10/23

Ge mig tre anledningar!

Okej... Nu har jag fått ytterligare inviter till Facebook. Alla gör det uppenbarligen, facebookar dagarna i ända. Till och med de som jag inte trodde skulle falla för frestelsen.

Jag har hela tiden hållit mig kallsinnig. Vill inte in i ännu ett community, jag vet hur lätt det är att lägga ner alltför mycket dyrbar tid på dylika platser. Men så börjar folk att påpeka att ”jamen då kan du vara med i Dagbladets klubb där! Vi är rätt många nu” och andra kommer med kameror och skrattar sedan ”den här måste jag lägga ut på Facebook”.

Så. Ge mig tre vettiga anledningar till att gå med i Facebook. Och jag har redan hört att ”alla är där” och ”du kan hålla kontakten med vänner”. Jag träffar ändå på dem och håller redan kontakten så det är i skäl nog för mig... Kom igen. Övertyga mig!

2007/10/20

Annat

Jag tänkte lägga till lite fler bloggar i länklistan, men insåg att de flesta som jag följer inte har uppdaterat på flera månader. Det är minst tio styckna av dem som ligger i ide. Varför? Har orken tagit slut? Eller är det ”nyhetens behag” som lagt sig? Märkligt är det då. Så jag har puttat in några styckna som uppdaterar. Inte många, men några.

Sedan så har jag bläddrat igenom första numret av Sundsvalls nyheter. Den nya gratistidningen som ska komma ut en gång i veckan, lördagar, och delas ut med direktreklamen. Jag hade inga förväntningar mer än att jag antog att det skulle vara många annonser, vilket det var. Formmässigt känns den lite tam och grå, texttung på sina ställen. Innehållsmässigt var det inte mycket heller. En handfull nyheter, lite sport och lite nöje. En del byråmaterial. Men vi får väl se. Har frågat ut sambon som ”vanlig läsare” och han var inte heller så imponerad.

Glad


Fick en extern hårddisk av min kära familj. En snygg My book på 500 gig. Svart med härligt neongrön lysande cirkel. Tack! Nu ska jag säkerhetskopiera. UTAN skivor. Fast... Antar att jag fortfarande bränner ner en del. Livrem och hängslen...

Måste dessutom ta itu med att skaffa mig en kamera. Eller en ny mobil med bättre kamera... Eller kanske båda delarna...

Svisch-svosch så har 70 gig lyfts över från kära Powerbook till My book. Kärlek... Och frid i sinnet.

2007/10/18

Hipp hurra

Fyller år i dag. Har plockat ut komp från förra veckan och tänkte mig en sovmorgon. Redan i går kväll anade jag vad som skulle komma. Den stora huvudvärken. Så det blev varken sovmorgon eller middag hos mamma. Har inte tagit mig ut ur huset över huvud taget.

Nu, halv nio på kvällen efter ett dygn med skallebank som vägrar ge sig, är jag i upprätt läge och suktar efter något att äta. Hungrig. Ett gott tecken.

2007/10/15

21.00

Kanal5, klockan 21.00. ”CSI” med Peter Stormare. Måste se.

Björnfrossa

Jaha. Så var debatten igång. Eller debatt. Det är mest av allt attack. Döda björnarna. Utrota dem. De förtjänar inte att vara i skogarna.

Suuuuuuuck...

Jag tror att jag blir tokig på sånt här. Hat. Hat. Hat.

Att det ska vara så svårt att nå insikt om rovdjuren. Att skaffa kunskaper som gör att man förstår djuren. Att man förstår vad som kan hända, hur man undviker att försätta sig i situationer som kan bli farliga och hur man tar sig ur dem om man ändå står där öga mot öga som inkräktare i björnens hemmiljö.

Björnattacken på de två jägarna i går kom väldigt lämpligt. Perfekt läge för jakthetsare som kräver att få skjuta fler björnar. Jag tänker så klart på diskussionen som välde fram när jägaren föll offer för björn i Valsjöbyn. Den som så när avstannat.

Nu hälls vatten på kvarnen, i strida strömmar.

Enligt senaste rapporteringen i ”Mittnytt” klev de två jägarna in i skogen då de hörde grannlagets hund skälla, de trodde att de skulle kunna filma en hund med ståndskall på en älg. Det de klev in i var en hund som följdes av en björn, en förbannad sådan som vaktade den mat som låg och ruttnade intill. Ett älgkadaver som den ville mumsa i sig inför vinterns dvala.

De tar större risker än oss vanliga skogsbesökare. De släpper hundar lösa, hundar som kan locka med sig en ilsken björn. De smyger tysta för att inte skrämma bort älgarna, det tilltänkta bytet. Det förstår jag. Det jag inte förstår är varför de inte kollar av läget, söker spår för att se om det möjligen finns en björn i närheten.

Björnar lämnar tydliga spår. Fina rusor och ramavtryck, tilltufsade myrstackar och upprepade träd. Jag har själv spårat. Jag ser mig för när jag går i skogen. Jag har stött upp arga älgkor med kalvar och tvingats ta mig ur situationen, jag har spejat på lodjur med ungar och följt björnspår i myrens utkant.

Än har jag inte mött en jägare som accepterar rovdjur, i alla fall de två största vargen och björnen. Konkurrensen om älgen är hård. Jag kan förstå dem som har björnarna på gården, de som inte törs kliva ut på farstukvisten utan att slamra med plåthinkar eller annat. De som får sina soptunnor länsade. Dem förstår jag. Där är skyddsjakt ett alternativ. Skyddsjakt eller omplacering. Men när det pratas om att ta ner björnstammen till ett par hundra individer blir jag rent ut sagt förbannad. Vem har sagt att jägarna ska ha ensamrätt till skogarna? Va?

Andra bloggar om:

2007/10/13

Nämen

Fick precis ett mejl från Luger där Hellacopters meddelar att de lägger ner verksamheten.

Efter snart 13 år som The Hellacopters är vi nu tvungna att meddela att vi lägger ner. Anledningarna som lett fram till detta svåra och slutgiltiga beslut är både många och allt för personliga för att gå in på.

Att spela i ett band med allt vad det innebär är ofta så långt ifrån en picnic man kan komma. Men tack vare alla Er som har hängt med oss på svettiga klubbar, regniga festivaler eller hemma i stereon under alla dessa år så har det varit en minst sagt fantastisk resa. Ert stöd är oförglömligt.

Vi känner att vi vill säga Hej Då med dunder och brak, därför siktar vi på en avskedsturné genom Europa och Skandinavien framåt våren. Vi har nyligen mixat färdigt vårt sjunde och sista studio album och kommer enligt tidigare planer att släppa plattan nån gång tidigt nästa år.

Ni blir alltså inte av med oss riktigt än. Tack!

-The Hellacopters

Jag protesterar! Jag gillar Hellacopters! Vill ha mer av Hellacopters!

Andra bloggar om:

2007/10/11

Lägger sig

Japp. Snön börjar att klistra sig fast mot taken. Me like. Men så är jag lite tokig också.

video

Julvibbar

Det snöar!

The surreal life of Monaihallen

Om jag satte mig ner och skrev ner detaljerna om de senaste dagarna skulle du knappast tro mig. Om jag gjorde en film om händelserna och meddelade att den är baserad på en verklig händelse, skulle du ruska på huvudet och säga att jag har alltför livlig fantasi och att jag troligen sneglat lite för mycket på filmen med Nicole Kidman (heter den ”Bangkok Hilton”?).

Ja. Det började egentligen i lördags. På många olika vis. Det är en sådan där film där man får följa två huvudrollsinnehavare parallellt. Exakt samma tidpunkter, men olika händelser. Jag fick ett mejl som jag först inte ville öppna, men när jag väl gjort det kändes det lite bättre. Läste. Besvarade. Läste igen. Formulerade om. Skickade. Fick svar som besvarades, och så vidare. Men hela dagen var så där märklig. En väntan på något som man anar ska komma. Jag trodde det var en uppladdning inför extra mycket på jobbet, men jag kunde då aldrig föreställa mig det som komma skulle...

I en annan del av världen missade någon ett plan. Började driva runt på gatorna. Togs om hand. Jag går inte in på några närmare detaljer, personen är ju trots allt en människa av kött och blod med ett eget liv som jag försöker att respektera.

Sedan möts de två karaktärerna via en skrapig telefonlina. Ett nödrop kan du nog kalla det. Jag har tillbringat timmar med telefonluren tryckt mot örat. Lyssnat på förklaringar. Försökt förstå människor som pratar andra språk. Lagt ett pussel av detaljerna som jag snappat upp. Ordnat nya biljetter. Sett till att någon på plats kan hjälpa. Lyssnat på nya detaljer. Häpnat. Tappat hakan. Skrattat hysteriskt nervöst i en sekund, för att sedan inse den djupa tragiken. Samlat mig. Tagit nya tag. Samtidigt som jag och mina arbetskamrater försökt att göra två tidningar om dagen på tre och en halv person. Jösses Amalia... Takten vi har hållit borde vara medaljvinnande i ett VM i snabb redigering.

I går möttes de två huvudrollsinnehavarna öga mot öga på en flygplats någonstans i Sverige. En av oss lättad över att fas ett är avklarad. En av oss lättad över att vara hemma och vara vid liv.

Skjutsade till någon som kan bistå med mer hjälp. Löften utbyttes. Nu återstår att se om båda parter kan hålla dessa.

Gud så märkligt det här blev då. Det är så många detaljer i det här som är ofattbart sjuka. Märkliga. Skruvade. Makalösa. Men jag känner inte att jag kan skriva om dem. Inte riktigt än.

Återkommer i ärendet.

2007/10/03

Göralös?

Jag har snöat in på pärlor. Har fyllt upp två stora sortimentlådor med allsköns sorter och färger. Handlat små pryttlar och verktyg. I fjol virkade jag armband och halsband. Har inte använt nåt av dem en enda gång. De ligger på hög i hobbylådan och tja ... väntar på att kastas antar jag.

I år letar jag mönster på nätet. Mönster till djur som jag kan bygga upp med pärlor. Till min stora förtjusning hittade jag mönster till 3D-versioner också, men jag har inlett med lite enklare varianter. Så nu sitter jag vid bordet och pysslar när jag kommer hem på nätterna. Hjärntvättad. Avprogrammerad. Inställd på att varva ner. Det fungerar sisådär. I stället för att bli trött slutar det med att jag envetet stirrar på mönster, räknar pärlor, mäter silvertrådar. I går satt jag så till klockan 03.06.

Vad det blir? Titta här nedan så ser du. Vad jag ska med dem till? Eh... Ingen aning. Antar att de kommer att samlas på samma ställe som de virkade smyckena.



Hm... Den nedersta varelsen är den första i raddan. Det syns att jag inte riktigt fått kläm på att man måste dra åt silvertråden hårt för att få pärlorna att ligga snyggt.