Status

Okej. Jag är hemma resten av veckan. Varför? Tja... Låt mig säga så här: Det borde låta gogong-gogong-gogong (tänk Patrik Swayze i ”Dirty dancing”). Men det gör det inte. Det låter gogogong-gogogong-gogogong. Mitt hjärta slår dubbla slag och har så gjort ett bra tag.

Jag har känt att det varit nåt fel ett tag nu, men när jag fick smärtor i bröstet var gränsen nådd. Det fladdrade och krampade om vart annat. När attackerna övergick i ett konstant tillstånd såg jag till att tjata till mig en läkartid. Jag är inte en sådan som går till läkaren förrän det är akut kris. Den här gången fick jag tvinga mig till en tid, det finns bara akuttider och de var uppbokade för flera dagar. Tonen i luren sade mig att de trodde att jag var en av alla hypokondriker...

De hade fel, jag rätt.

Man brukar inte känna att hjärtat slår dubbla slag, men eftersom jag gått så pass länge hade uppenbarligen någon slags gräns passerats. Läkaren som jag träffade konstaterade krasst att jag bör se över min situation om jag inte vill trilla av pinn i en hjärnblödning.

Har jobbat i dag. Inte så bra, men nöden hade ingen annan lag i dag då flera andra låg i värre krämpor än mina. Det gjorde ont vid ett par tillfällen och efter samtal med chefen har vi åtminstone utarbetat steg ett i planen. Om inte det fungerar får vi utröna hur steg två kan se ut.

Längtar till april då jag får lämna rodret till andra och styra mot sydligare trakter... Inget ansvar. Massor av konserter. Fika på stan med vänner från förr.