Krönikan

Hat och kärlek går hand i hand. Det stämmer väl när det gäller musik för min del.
Lika mycket som jag kan älska vissa låtar eller artister, lika mycket kan jag hata andra.
Det är ett starkt ord, men jag finner inget bättre när det gäller ”Cara Mia”.

Jag gillar listor.
Amerikanska musiksajten www.blender.com gör också det. Där finns allt från de 50 bästa skivorna från i fjol, 25 anledningar att älska 2007, 500 skivor du måste äga innan du dör till de 50 värsta artisterna i musikens historia och de 50 sämsta låtarna, någonsin.
Listor att frossa i, listor som ibland får mig att fundera över vad de tänker med egentligen, listor som får mig att nicka medhåll­ande.
Framför allt fastnar jag i listorna med ”sämst” i titeln.
De 50 sämsta låtarna, någonsin, har väckt diskussioner på bloggar världen över. En del ifrågasätter listans existens. Andra håller med i allt, men vill gärna lägga till en sisådär 50 låtar till.
Där finns låtar som ”My heart will go on” med Céline Dion, ”I’m too sexy” med Right said Fred, ”Hangin’ tough” med New kids on the block, ”Achy breaky heart” med Billy Ray Cyrus.
Etta på listan ligger ”We built this city” med Starship anno 1985. En fin årgångslåt.
Listan är rolig med motiveringar och textanalyser, plus den lilla bonusen ”värsta stunden”. Men jag håller inte riktigt med i allt.
Alla har vi låtar som vi hatar. Jag har massor. Problemet med de där låtarna är att med tiden kommer man över hatet och går det tillräckligt lång tid kan de till och med bli tagna till nåder av rent nostalgiska skäl.
Allt som oftast är hatlåtarna sådana som spelats sönder och samman i radio och på teves musikkanaler. Vecka in och månad ut. Men den sammanlagda speltiden blir allt kortare och till slut försvinner de ur etern, om du inte lyssnar på Radio Rix vill säga. Hatet lägger sig, låten hamnar i karantän och om en tio, femton år så kan du lyssna på den igen utan att få kväljningar.
En av dem som får mig att stänga av radion just nu är Måns Zelmerlövs ”Cara Mia”. Jag mår illa. Får kallsvettningar och rysningar längs ryggraden. Jag vill hämta släggan och trasa sönder högtalarna så att jag aldrig någonsin behöver höra låthelvetet igen.
Sitter man på jobbet är inte det där sista ett alternativ. Släggan alltså. Så då gäller det att mana fram harmoniska bilder inombords och försöka tänka på andra låtar, bättre sådana.
Ändå kan jag komma på mig själv med att sitta och nynna den där förhatliga melodin. Helt omedvetet! Då har den spelats någonstans i bakgrunden, och lömskt ormat sig in i mina öron.
Gänget bakom Blender gjorde ett rätt elakt test med låten som toppade deras lista, Starships ”We built this city”. En oförstörd ung man placerades i ett glasbås inrett med trevligt möblemang. I ett dygn satt han instängd där med ”We built this city” i högtalarna. På repeat. 24 timmar med den låten om och om igen. Och igen och igen och igen.
Jag lovar dig. Om jag tvingades sitta instängd på en sådan liten yta med bara ”Cara Mia” i 1 440 minuter skulle jag inte klara av att möta världen igen.
Jag skulle bli inspärrad i ett litet vitt, vadderat rum i resten av mitt liv. Säkerligen nynnande ”Cara, cara Mia” i all evighet. Alla mina permissoner skulle avslås av omtanke för sångarens säkerhet.


Fem låtar jag hatar (det innebär inte att du behöver göra det, men snälla, sjung dem inte för mig...)

• 1. ”Cara Mia”– Måns Zelmerlöv. Smörig disko med en refräng som får mig att må illa.
• 2. ”Everything I do, I do it for you” – Bryan Adams. Den kommer aldrig att tas till nåder. Sönderspelad för all evighet, dömd till utelistan tills döden skiljer oss åt.
• 3. ”You're the inspiration” – Chicago. Det här är personligt. Jag kan inte med Chicago. Ännu mindre kan jag tåla den här låten.
• 4. ”You're beautiful” – James Blunt. Nä. Jag tänker inte motivera. Jag kan inte ens tänka på den låten något mer. Härdsmälta nästa.
• 5. ”Fly on the wings of love” – Bröderna Olsen. Melodifestivalen kan vara rolig. Men den kan också ge smärtsamma plågor för all framtid.