Kolli

Var inte med alls. Totalt frånvarande. Det var länge sedan jag var så trött. Fredagen var lång. Seg. Trög. Allt jag gjorde på jobbet gick fel. Totalt. Lyckades lägga in tevesidorna i oordning. Komplett. Det är ingen svår syssla direkt att montera in tevetablåer på ett gäng sidor. Men i går var det det. Flaggade för dem omkring att de fick dubbelkolla allt jag gjort. Gärna dubbel dubbelkoll.

Tog vägen förbi bolaget och affären innan jag gick hem. Kockade till Elo, men hade den fyllda kycklingfilén för länge i ugnen... Så klart. Fetaosten var i alla fall god.

Såg på teve. Pratade. Analyserade Elitserien. Vill inte att Färjestad vinner. Och tycker att det är okej om Malmö åker ut, och visst skulle det vara roligt om Björklöven tar klivet upp.

Sedan plockade jag fram filmen som alla hyllat så. Men som jag låtit ligga i hyllan i väntan på att mina förväntningar sjunker.

Efteråt undrar jag varför i hela helsefyr jag inte tittat på den tidigare. ”Amelie från Montmartre” är ju bara så underbar. Älskar klippen, de långa kameraåkningarna, färgerna, karaktärerna. Detaljrikedomen. Och så själva historien. Njöt. Skrattade. Å så skönt.

Sedan sängen. Och vilka mardrömmar. Har tvingat mig själv att vakna ett flertal gånger för att fly undan dem. Men det var inga ormar i natt. Nej, i stället terroriserades jag av människor.

Misstänker att jag skrikit högt nu igen. Min hals är öm.

Så i dag tänker jag mig att ha en underbar helgdag. Solen skiner. Visserligen är det plus och slask, men det är ändå en ljus vinterdag. Faktiskt har vi gått över den magiska gränsen tio timmar nu här uppe. Fjorton timmar mörker, tio ljus. Sommaren närmar sig. Snart äts mörkret upp av ljuset. Natten blir ljus och ljum och tänk att ta ett dopp i en spegelblank Graningesjön...

Ah...