Recensenter – jäkla svin

Diskussionens vågor går hÖöÖöÖga här uppe nu. Besatta Takidafans håller på att skälla ihjäl sig på ST:s recensent Mattias Boström. Inte alltid så välstavade och -formulerade inlägg, men andemeningen går fram med all tydlighet.

Han sågade bandet. Kapade det jäms med fotknölarna. Han skrev inte mycket om konserten, förutom att han berömde publiken (ironiskt nog med tanke på deras reaktioner...). Recensionen kan diskuteras, så som recensioner alltid kan diskuteras.

Men vad ska då en konsertrecension innehålla? Det är så olika beroende på vem som skriver och om vad de skriver. För egen del vill jag gärna beskriva konserten, hur var den, vad hände och samtidigt ge ett omdöme om det som hände. Vad var bra, vad var dåligt. Vad ska de tänka på. Etcetera.

Ska en konsertrecension vara ett omdöme om bandet, eller ska det vara en bedömning av konserten? Jag föredrar det sistnämnda.

Självklart får man hålla i sig när man sågat någon. Det kan storma. Men jag har då aldrig varit maken om detta. Ja... Det ska vara när kollegan sågade Winnerbäck då eller när någon varit negativt inställd till Kent. De fansen är också helt uppslukade av sina idoler. Lite otäckt faktiskt... Att man kan bli så besatt av en artist att man inte ens kan tillstå att de har brister eller kanske till och med tappat stinget...

Eh. Det var en passus.

Jag håller inte med Boström. Men vi måste kunna tycka olika fastän vi recenserar samma musik. Fast lite märkligt ser det ut när en lyfter och en annan sågar... Det kan jag tillstå. Jag står dock fast vid min text, vilket jag misstänker att även Boström gör trots stormen i vattenglaset.