Hejdå hej

I går sa jag hejdå till Bandhagen och hellooooo Aspudden. Flyttade och städade mest hela dagen, känner av bestyren i underarmarna i dag.

Jag har verkligen haft världens flax. Svarade på några annonser när jag fick veta att ettan i Bandis är uthyrd från 1 november. Den första jag svarade på, etta med toalett och kokmöjligheter, fick jag. Killen jag hyr av sa att han fått flera hundra svar, minst. Och efter sållandet bestämde han och frugan att de vill ha en pendlande, nattarbetande norrlänning i uthyrningsdelen. Jag åkte genast hit och tittade och sa ja tack och amen.

Det är inget palats. Men det är egen ingång, en hall med igenspikad dörr till familjens bostad, en liten toalett med dusch (och ett badrumsskåp som MÅSTE vara uppsatt av en karl, i princip en deci från taket och rakt ovanför toalettstolen), ett rum med fönster i västlig riktning, en liten garderob, säng och bord och skön fåtölj. Kylskåp, mikro, vattenkokare och en platta. Visst är det bökigt att inte ha diskho, men så mycket kockar jag inte. Jag klarar mig.

Den största nackdelen är tv-utbudet. Det var fan inga kanaler alls! Så, jag måste skaffa en box. Lite vill jag kunna hänga med i tv-svängen även när jag jobbar.

Aspudden ligger dock närmre stan, mycket också. Jag är över på Söder i ett nafs. Det är väldans trevliga promenadområden och Vinterviken lär ska vara vacker. Dessutom ska jag börja åka tvärbanan till jobbet. Premiär i eftermiddag. Ska bara leta mig fram dit först...

Ah, well. Det är banne mig evigheter sedan jag haft så här mycket tur på en och samma gång. Kanske läge att tippa lotto?

Takida dementerar uppgifter i Expressen

Jag såg mejlet och blev lite full i skratt. Expressen har uppgivit att Takida kan vara aktuella för Melodifestivalen. ”Detta är helt FELAKTIGT och vi vet inte vart den informationen kommer ifrån” skriver bandet i dementin.

Jag log av den här anledningen.

Oops...

Sicken vecka!

Oj oj... Jag tror att det var väldigt länge sedan jag upplevde en så pass omvälvande vecka som jag gjort denna.

Vecka 35 2008.
Måndag. Hej Aftonbladet.
En kråka på kontraktet. Jag är fast anställd nyhetsredigerare från 1 oktober. Superskoj! Förhandlar lön och sånt, vilket jag är värdelös på... Men jag står på mig hyfsat i alla fall, och är väl halvnöjd med resultatet.

Ringandet startar. Meddelar dem som måste meddelas. Pratar om vem som ska ta över mitt jobb på Dagbladet. Om framtiden i stort. Hemfärd med tre timmars sömn i ryggsäcken, men jag kan inte sova. Är alldeles för uppspelt av alla tankar.

Tisdag. Hej Dagbladet. Här är min avskedsansökan.
Tömma hurtsar och lådor på saker som samlat under åtta år. Elvismuggen och ett par svartvita tidningar fick följa med hem, resten tuggades ner i återvinningen. Alla anteckningar. Alla papper från ledningsmöten och budgetsnack. Men det kändes inte det minsta vemodigt. Allt är så väldigt naturligt. Det var på tiden på något vis.

Hem, betala räkningar. Ojsan... Har jag satt in pengar på fel konto? Ojsan ojsan... ”Eh... Ursäkta, men jag tror att du fått en massa lappar som är mina. Kan du vara en ängel och pyttsa tillbaka dem till mig?”. Dumstruten på. Jag ÄR inte så slarvig. Men jag har varit distraherad och aningen trött kanske.

”Hej hyresvärd, kan jag fortsätta hyra din lya? Inte det? Ojsan... Jaha, en bekants pojk ska plugga, jamen det förstår jag. Du visste ju inte, och det gjorde inte jag heller. Nej, det är ju ett tag kvar till sista oktober, jag ska nog hitta nåt.”

Onsdag. Hej Torpshammar.
Sortera i röran efter bodelningen efter svärfar. Sambon sparar A L L T. Verkligen. Jag rensar, ”du får behålla tre av de där, resten går till Erikshjälpen”. Vi är inte färdiga på långa vägar. Besöken hos alla andra klaras av. Nu väntar...

Torsdag. Hej huset!
Enda paret på plats. Huset är fint. Ingen toppenpalats, men fint. Jag känner att jag kan trivas, tänker på att sitta på verandan och titta ut över Ljungan en solig höstkväll. Mmmm... Sambon är inte helt övertygad, garaget är för kort och måste byggas ut för att passa hans behov. Men det finns utrymme för det på gården. Tomten är brant, men har potential. Och vi kan lägga en brygga nere vid vattnet om vi frågar snällt. Tankarna snurrar. Ska vi? Ska vi? Ska vi? Lägger mig på kudden i Sundsvall på kvällen och känner hjärtat bulta vilt efter allt tänkande. Sen sömn.

Fredag. 06.10.
Ah! Försovit mig! Upp. Macka och ett glas vatten. Borsta gaddarna, ner med datorn i väskan. UT! Sen bilfärd med svärmor ner till Stockholm. Fika vid rastplats, avsläppt vid Bromma. Tunnelbana med tidtagning. Gröna linjen 19 borde funka att bo efter, nästan var som helst. In i höghuset i Bandhagen. Sooova... Upp, jobba. Fasiken så skönt. Äntligen avslappnad.

Lördag. Bandhagen.
13.00 sharp vaknar jag, lugn inombords. Jag har sovit och sovit i evigheter känns det som, fast det är egentligen bara mina vanliga åtta timmar. Jag tror att allt kommer att lösa sig. Jag hittar någonting att bo i här nere, jag har ju faktiskt gott om tid på mig. Och kanske blir det så att sambon och jag blir med hus i Torpshammar. Kanske.

Men du... Nästa vecka hoppas jag inte blir fullt lika händelserik...

Huuuuu...

...jedamej!

Har kommit ”hem” från en tripp till Riga. Svisch, svosch. Trevligt, men liten båt och höga vågor på ditvägen. Fick faktiskt krypa till kojs tidigt, skallen pallade inte med att försöka räta ut böljorna.

Men Riga var tjusigt på sitt sätt. Höga spiror och roliga människor. Den där stora marknaden inrymd i zeppelinar-hangarerna var sjukt stor och innehöll en märklig mix av käk och pryttlar. De sju timmarna på land räckte dock inte till några större upptäktsfärder. Snarare en munsbit.

Sitter i Bandhagen och scrobblar musik i podden. Har städat, packat upp och packat om. Förbereder fyra dagars jobb och resa norrut mot kalas och hjortronmarker. Önskar mig en kabel beemad ner så att jag kan lägga in bilderna från kameran. Från skärgårdseskapaden, båtresan, trevliga sällskapen. Vill lägga in och lägga ut. Och så önskar jag mig ett Photoshop. Fattar inte att jag inte la in programmen efter Den Stora Kraschen, men det är lätt att vara så där vuxet efterklok. Framför allt när man var oklokt oklok från första början.

Sommaren har rusat förbi mig. Jag har snappat upp en dag här och där, men känner mig inte det minsta stressad. Jag har verkligen, verkligen och ärligt, njutit av varje dag. Jag kan inte nog påminna mig om att jag ska vara tacksam över den här chansen att förbättra för mig själv. Jag tror att jag låtit tiden springa ifatt det stressade inre. Hjärtat har hittat rytmen. Eller så är det jag som gjort det.

Och ur högtalarna tränger sig Bowie och LeMarc, Otis har jagats in i något av gigabyternas hörn, Hoffsten kikar fram och där står fanimig herr Presley också.

Jag trivs. Japp. Det gör jag.

Trygghet

Jag har varit i Graninge över helgen. Fint väder och vackert sällskap. Jag njuter verkligen där uppe vid sjön. Jag kan inte förklara känslan med annat än trygghet.

Familjen kom upp på lördagen. Pappa packade in sig i framsätet och stod ut hela vägen, fram och tillbaka. Men han var trött efter äventyret. Mamma med anar jag. Turen tog nästan dubbelt så lång tid jämfört med vad den brukar ta. Broder två körde så pass lugnt att han kunde parera alla gupp, och det är en del sådana i vägarna här i norr.

Med tanke på det sistnämnda, guppen alltså, är det rätt underligt att de tänker på att sänka hastigheterna på Europavägarna till 80 och 100 när det övriga vägnätet tillåter 110 och 90 på riktigt skruttigt underlag. Jag fattar inte diskussionen ärligt talat. Ta bara vägen till Nordanede. En skitväg som inte sett en vägarbetare på många herrans år. Där utfarterna från gårdar och skogsbilvägar ligger tätt. Där kan du gasa i lagliga 90. Och mellan Liden och Indal, där får du köra 110. Det kan du inte om du inte vill studsa ner i diket. Jag lovar...

Pladder, pladder... Jag borde nog sova en stund.

Fast först ska jag bara sända en tanke till en bortgången kollega. 49 år. Märkliga värld.

Igge: Alt+C.

uppåner

Det är en märklig känsla att jobba natt, ta morgontåget hem, gå och lägga sig och sen kliva upp på kvällen. Vilken dag är det? Ingen aning. Var är jag? Sundsvall, eller ..?

Förvirringen är stor varenda gång.

Samtidigt är det skönt att komma hem i stället för att åka från storstan på eftermiddagen. Sova i egna sängen. Möta aftonen i Sundsvall.

Var på bio med Elo. ”Sex and the city” var bättre än väntat. Lite för lång kanske. En tjej bakom grät konstant, en dam framför skrattade hysteriskt åt allt. Även det som inte var skoj.

Och nu har jag msn-at med den äldre brodern, sett på ”Morden i Midsomer” och hinkat isvatten.

Borde jag inte gå och lägga mig? Jag ska göra några ärenden på stan i morgon, mamma fyller år på torsdag, och sen väntar Torpshammar för ett par dagar. Vara sjuksyster. Se om päronen kan piggas upp. Är det någorlunda bra väder kanske jag kan grilla åt dem, annars vete håken...

Ledigheten kommer inte att spenderas som planerat i alla fall. Graninge får vänta. Men ibland måste familjen gå före. Och det här är ett sånt tillfälle.

En av kvinnorna höjde på ögonbrynet åt mig och mina syskon. Hon tyckte det var märkligt att vi, tre vuxna människor, fortfarande följer med våra föräldrar på utflykter och semestrar. Ännu märkligare tyckte hon att det var att vi alltid följt med utan att knota. Inte ens som tonåringar var det något mutter från vår sida. Men jag tror att det i mångt och mycket handlar om att vi delar intressen i familjen. Naturen och upplevelser är något vi gärna delar med varandra.

Jag har aldrig sett det som märkligt.

Förvirrad postning. Jag är rostig. Ringrostig. Och faktiskt, aningen trött. Så. Over and out.

Omen.

Tror du på omen? Varsel? En känsla av att nu händer nåt snart.

Jag har råkat ut för det så många gånger att jag inte längre kan säga emot. När hemska saker händer i min omgivning känner jag det redan innan. En vag oro i kroppen. Sömnlöshet. Vibbarna i luften är obehagliga.

I morse hade jag skallebanken allan. Jag har inte haft någon sådan sen jag gick på tjänstledighet. Jag sov oroligare än vanligt. Drömde konstiga saker. Pirr inombords.

När telefonen ringde visste jag att nåt hänt innan jag ens hörde telefonörens röst.

Nu sitter jag här i storstan och funderar på hur allvarligt läget är. Ska jag försöka fixa ledigt och sen en biljett norrut? SJ har inga lediga platser på nåt av tågen, förutom nattåget. I morgon förmiddag möjligen. Orosmaskarna i magen krälar runt.

Kollade om ambulansen körde med sirener. Det gjorde den inte. Saftblandarna gick däremot. Alltså är det inte en prio ett. Det är bra. Än så länge.

Låt det gå bra. Jag orkar inte med elände. Eländes satans elände.

Kliar

Jag har fått utslag – igen... Av ett par skor – igen... Jag undrar vad de bereder skinn med nuförtiden? Nåt elakt uppenbarligen. Mina fötter ser ut så som mina ben såg ut i vintras. Fulla av vätskande blåsor, ungefär som nässelutslag. Och det kliar nåt vansinnigt.

Ska göra en repa förbi Apoteket, men först ska jag hämta paket på Ica. Skivor i drivor från Ginza! Och sen väntar jag spänt på Traderafynden. I dag har jag scrollat runt på Ebay också... Jisses vad mycket skoj det finns... Konsumera mera. Jag är verkligen en sån där kapitalistisk och materialistisk sak som jag inte direkt önskade mig att bli. Ah, well. Så länge jag har stålars så gör det ju ingen skada. Fast... Jag ska nog låta bli att köpa saker i skinn framgent...

Har jag sagt att jag letar resor till Mexiko för övrigt? Tänkte mig två veckor i november... Lyxliv. Sol. Massor av kultur. Satt i går kväll med datorn i knät och drömde mig bort. Nu återstår två saker. Övertyga sambon om att Mexiko är målet för oss. Och boka resan snabbt. De verkar försvinna oroväckande fort...

Tågplåga

Jag åker tåg. Jag tycker om att resa på rälsen. Men inte i dessa nymodigheter... Urk. Jag blir så yr i bollen på X2000, och än värre är det i dessa dubbeldäckare som sprider sig längs spårnätet.

När jag och Rakel åkte till Västerås förra veckan hamnade vi längst upp. Det var en pina, hela vägen. Nu, från Gävle till Stockholm, sitter jag i undervåningen. Lite bättre, men fortfarande en pina.

Dessutom är jag lite kranky i dag. Har sovit illa, bokade dum tågbiljett tidsmässigt och ska ju jobba i natt. Hinner precis ut till Bandhagen för att lämna väskan, kanske käka lite och dricka lite isvatten, innan det är dags att tunnelbana mig till jobbet. Inte någon sömn alls. Sova på tåget är en ren omöjlighet med tanke på hur vimmelkantig jag är i skallen.

Så. Nu tjurar jag på. Stirrar in i datorskärmen. Allt för att fokusera på något annat än den där världen som vi susar förbi i allt annat än räta vinklar.

Jag vill ha kaffe. Kan inte den där snälla killen i reklamfilmen komma och fråga om han ska handla nåt i bistrovagnen åt mig? Han som samlar bonuspoäng? Han kan få några extra av mig bara för att.

Sweden rock (och saggigt nät)

Rakel och jag anlände i eftermiddags till festivalområdet. Det är soligt, men rätt blåsigt vilket är skönt på dagen men mindre kul på kvällen. Kikade lite på Airbourne, Bonafide och Fatal Smile i afton, nu sitter vi dock i stugan och inväntar sällskapet. Dagen har varit en sån där bonusdag, festivalen börjar egentligen på riktigt först i morgon.

Två lokala band är på plats, Corroded och The Citadel. Det är ju lite extra kul faktiskt! Det väntar en massa roligt de här dagarna, men jag känner redan av det där med trötta ben... Börjar man (det vill säga jag) bli för gammal för töcke hänna saker? Hm.

Har testat det portabla bredbandet och jag vill lova att det är seeeeegt i detta området. Det kan visserligen bero på att nätet stundvis slås ut av överbelastningen, men njae... Det känns aningen stenålder. Tur att presstältet erbjuder snabbare lina...

Nä, nu ska vi tända några värmeljus så att Lasse, Helen och Anders får ett fint mottagande i mörkret.

Lovande prognos!

Nästa vecka är det Sweden rock. Jag flyger ner redan på onsdagen och blir kvar till söndag eftermiddag. Snacka om lyx. Är ju van att åka buss, komma ner halvdöd på torsdagen och åka hem efter sista konserten natten mot söndag.

Well. I år blir det skyhöga vuxenpoäng.

Jag blir i alla fall rätt nöjd när jag läser denna väderprognos.

Det låter som att vädret blir det gamla vanliga på SRF. Bäst att packa solkräm.

Receptet

Det gick sisådär för Charlotte Perrelli. Jag är inte förvånad. Men jag har lösningen på problemet.
Det stavas T-A-K-I-D-A.

Christer Björkman och hans entourage måste tänka om inför nästa års melodifestivaler. Det fungerar inte längre med den klassiska svenska standardschlagern. Nej, nu måste vi ta in det tunga gardet. De som vet hur man bygger upp en karriär från grunden utan stöd från flådiga bolag. De som kan charma utan att kritikerna förstår ett jota. Ett jordnära hårdrocksband som vet hur man gör för att inte skrämma bort medeleuropéerna.
Personligen ser jag Takida vinna hela konkarongen nästa år. Jajamensan! Med inget mindre än en hederlig powerballad.
Enkelt upplagd, inga krångligheter. Ett lugnt intro där Robert Petterssons röst står i fokus, kanske uppbackad av en försiktig gitarr. Sedan ett parti där ljuset flödar över scenen och kompet pumpar på. (Jag ser framför mig svartvita kläder, vita strålkastarkäglor och kanske såna där snygga mickar från 50-talet) Självklart ska texten handla om kärlek. Och självklart ska slutet vara positivt. De trånande tu får varandra och lever lyckliga livet ut. En rätt klassisk schlagertext, men ändå med powerballadens vanliga twist.
Hårdrock har fungerat förut, men jag vill inte ha det hårda. I stället vill jag gröpa ur det där smetigt söta som finns i balladerna. Det där som sätter unga flickehjärtan (och för den delen gamla) i brand.
Tänk samlingsplattorna med de fantasifulla namnen ”Power ballads”, ”More power ballads” och ”Even more power ballads”. Den musiken går hem i alla delar av Europa. Jag lovar.
Och det gör Takida också. Det har de bevisat om och om igen de senaste två åren.
Ingen trodde på dem, mer än fansen och de själva.
Ändå lyckades de så bra.
Hm.... Man kanske ska slå sig på att göra en rockumentär?

Köpes!

Japp. Nu ska jag slå till. Nu när man slipper programmera om eller vad det nu är de gör, de som köper Iphone från utlandet. Jag kan i stället få köpa min nya leksak i en av Telias butiker senare i år.

Vilken tur att jag haft is i magen och hållit fast vid min gamla W810... Jag har ju faktiskt haft den i snart två år, vilket är en lång tid för mig och en mobiltelefon. Jag gillar ju nyare prylar och det kommer ju alltid en sån himla massa nya leksaker som väcker habegäret till liv.

Men den här gången kan jag med fördel sprida klyschan ”Den som väntar på nåt gott”...

Nu!

Nu kommer det, regnet. Ah...

Jag …

… tycker nog att det är en rätt stark uppställning i schlagern. Svårt att peka ut en vinnare. Jag gillade Norge. Men det är kanske inte en segrarlåt. Charlotte lät inte så bra i de mörkare partierna och låten är rätt, tja slät... Frankrike, kunglig låt men inte en schlagervinnare. Fast jag har fel rätt ofta.

Häromdagen exempelvis. Och det lär jag få gräma mig över ett bra tag. Lägger den missen i bagaget, den där osynliga trunken som jag släpar med mig. Den var tyngre att dra på i går än i dag i alla fall.

J och jag har promenerat runt halva Stockholm i dag. Trött i benen vill jag lova. Vi käkade i Kungshallarna vid sexsnåret, och delade på en kanna öl. 1,8 liter är mycket öl. Så Jörgen fick ta majoriteten... Två glas är mer än nog för mig.

Och nu räknas det ner till rösträkningen! Men bah... Mellanakter. Är det någonsin nåt bra som mellanakt i schlagern? I och för sig gillar jag balkanmusik. *snedtittar en stund*

Nä. Jag tar en zingo i väntan på Charlottes ödesminut.

Kvarstannare

Den här veckan åker jag inte hem på mina lediga dagar. I stället stannar jag kvar i Stockholm och ska således börja njuta av alla de saker som staden har att bjuda. Umgänge i Upplands Väsby. Strosa på Söder. Njuta av god mat på (förhoppningsvis) en uteservering. Utställning (måste kika vad som är på gång just nu).

Det känns mer än bra.

Sedan kommer ett femdagarspass. På det – ledighet med Sweden rock och Rakel och Lasse och Helene och Anders och en hel hoper andra. Sommarens stora startskott. Jag längtar.

Sedan är det ju faktiskt sommar. Midsommar. Varma dagar, ljumma nätter. Sommar. Jag kan inte riktigt tro att det är sant. Lika lite som att jag kan tro på att jag faktiskt är på Aftonbladet.

Hur gick det till, egentligen?

Längtan

Jag trånar. Hela mitt inre pockar av begär. Jag vill ha regn. Ett långt sommarregn. Doft av jord och blommor och blöt asfalt. Ett sånt där regn som skjuts undan av solen. Ett sånt där regn vars enda spår är en renare luft och ett lugnt inre.

Å vad jag vill att det ska regna.

Jobbar

Det har varit en fantastiskt vacker lördag i Stockholm. Eller Bandhagen. Jag kan inte uttala mig om övriga staden, men i min del av världen har det varit ljuvligt. Strålande sol. En glass på parkbänken jämte den med alkisarna som också svalkade sig.

Lugnt. Fridfullt. Avkopplande.

Och så jobb i natt. Fan vad det är roligt att jobba!

Tupp

Är uppe tidigt. Har budat på Traderabiljetter och vann med ett bud på hela 16 kronor! Så nu blir det tåg 08.11. Ja, jag jobbar natt men tänkte att jag borde hinna sova några timmar i eftermiddag. Sova på tåget har visat sig vara omöjligt. Jag kan inte. Så enkelt är det med det.

Så nu ska jag dricka lite kaffe, äta nybakade baguetter och packa klart kappsäcken. I afton, innan jobbet, ska jag troligen hämta portabelt bredbandsmodem från NMT. Fast med senaste nytt och 4G är jag inte lika säker på NMT:s överläge.

Coverdale

Lyssnar på Whitesnakes nya platta ”Good to be bad” och inser att jag längtar efter nationaldagshelgen. Sweden rock festival i Norje. Jösses. Det är bara en månad kvar. Sommarens startskott. Musik och trevligt sällskap. *iiiiiiih!*

Och jag är rätt överraskad över att plattan håller så pass mycket bättre klass än vad jag från början inbillade mig. Jag gillar de bluesiga riffen och David Coverdales röst. Öldrickarmusik. Åka bil i sommarnatten. Myggbett som kliar och kärleken bredvid sig.

Sommar. *iiiiiiih!*

Som jag längtat.