Hail to the king

Så låter ”Hail to the king”, plattan som följer med maj månads nummer av Mojo:

Jeff Beck group gör ”All shook up”. Det skriker 70-tal, psykedlisk lättrock och Rod Stewart. På nåt vis är det skönt att artister som gör covers, verkligen gör dem till något mer än en cover. Jeff Beck group gör en helt egen version av ”All shook up”, jag har aldrig hört på maken tidigare.
”Lawdy miss clawdy” görs av Duffy Power. Sugande driv, klassiskt upplägg pudrat med massor av munspel. Jag fastnar inte för det. Det är enkelt, även om sånginsatsen är väl genomtänkt.
Betty Everett för ”Hound dog” till en tvättäkta Bond-låt. 60-tals-Bond med Sean Connery. Så klart. Det svänger om frk Everett. Samtidigt är det väldigt pretto. Skön kombination.
Albert King med ”That's all right”. Så klart att King plockar fram bluesen ur den här låten.
Little Richard tar musten ur ”Money honey”, pianoklink, falsettskrik och allt.
Rockabilly av klass blir det när Rockin' rebels tar sig an ”Let's play house”, men det här har jag hört förut. Sååå många gånger. Jag är kräsen. Mycket kräsen. Gitarrsolot ger dock mersmak av brylcreme, stålkammar, fylliga underkjolar och dans.
Johnny Cash, ”I forgot to remember to forget”. Hail, hail to Cash. Klassisk Cash-låt, vilket jag gillar. Fantasilöst månne, men ändå Cash.
”Love me tender” med Link Wray. Min puls ökar inte. Det är smörcountry. Sockersött så det förslår. Jag vill genast borsta tänderna.
O, o, o. The Big O tar sig an ”Trying to get to you”. Roy Orbison har en av musikhistoriens mest bedårande röster. Jag är kär i de stämbanden. VIsserligen är The Big O död sedan länge, men sångerna finns här. Och när det är Elvis-låtar i kombination med Orbison står jag först i kön för att lyssna.
”In the ghetto” är en favorit för många. Chris Clarke sjunger med rökhesa stämband, men hennes röst gör låten rättvisa. Arrangemangen har dock smörats till ytterligare, pompa och ståt fanns det redan innan så det räckte. Men ändå. Hon passar för den här låten.
El Vez (roligt namn måste tillstås på en Elvis-platta) gör ”It's now or never” med en helt annorlunda text. Humorfyllt dessutom. Lyssna själv. Jag började att sjunga med, men kände rätt snart att det var nåt som inte stämde. Humor och värme, låt oss stoppa hatet. Det är väl vackert?
Jerry Lee Lewis, detta halvgalna pianogeni, dunkar loss i ”Don't be cruel”. Klassisk för att vara Jerry Lee. Ger inte mer än så.
The Flamin groovies bjuder på höjdpunkten. Skivans absoluta klimax. Ljuvligt, ljuvligt, ljuvligt! ”Milkcow blues” smutsas till, ges nerv och intensitet. Pust. Det är klockers.
Fast... Dean Carters ”Jailhouse rock”, står inte långt efter. En andraplats. Desperat sång, lika desperat komp.
Och så kommer så Dead Kennedys ”Viva Las Vegas”. Även här är det nerv och närvaro som lyfter. Jag vill genast höra mer och byter skiva. Rock on.