Livet fortsätter. Går vidare. Dagar följer dagar.
Försöker finnas till för dem som behöver det så mycket just nu, men räcker inte till. Känner att jag backar, ofrivilligt. Ryggar undan från det hemska, det som är just nu och det som obönhörligen närmar sig. Och från det som jag fasar för efteråt.
Rycker tag i mig själv. Jagar på. Tvingar mig att möta det som jag är rädd för. Jobbiga tankar. Sådana som bearbetar det som kommer att hända. Jag vet inte om de gör någon nytta egentligen. Plågar jag bara mig själv? Målar jag upp en mörkare framtid för att på vis skona mig själv när dagen kommer?
Kanske.
Kanske inte.
Men det är skönt att jobba. Då blir fokus något helt annat. Då släpper alla andra tankar. Nästan i alla fall. De gömmer sig bakom hörnet. Lurpassar.
Tänker mycket. För mycket. På vad jag kan göra. På vad jag borde göra. På det jag inte gjort.
Bearbetning.
Jag vill inte att det ska ta slut. Även om det gör ont att se det onda. Men det onda är ändå lättare att möta än slutet. Det definitiva.
Tänker på det farmor sa till mig sista gången vi sågs, dagen före midsommarafton. Då när vi åt jordgubbar och hon försökte truga på mig ovispad grädde till de syrliga bären. Då när hon vinkade så från balkongen.
”Det är inte roligt att bli gammal Mona.”
Nej farmor. Jag tror dig. Jag har sett det ännu en gång på kort tid.
Och jag blir så arg. På vården som fungerar så dåligt här i Västernorrland. På stora saker som missas alltför lätt. På hur man som sjuk måste slåss för att få rätt hjälp. På att man alltid, ALLTID, måste stå på sig.
Anmäla? Ja visst. Men det hjälper ju inte nu. Det kanske gör att nästa inte missas. Men det är ju långt ifrån säkert.
Jag har hört om alltför många sådana missar på så kort tid. Läst dödsannonser och tänkt att, va fan ska det vara så här för.
Men ja. Det är nuet som gäller. Att räcka till för dem som behöver det så mycket. Det andra får jag ta itu med sedan.
1 comment:
Kram!!!
Post a Comment