uppåner

Det är en märklig känsla att jobba natt, ta morgontåget hem, gå och lägga sig och sen kliva upp på kvällen. Vilken dag är det? Ingen aning. Var är jag? Sundsvall, eller ..?

Förvirringen är stor varenda gång.

Samtidigt är det skönt att komma hem i stället för att åka från storstan på eftermiddagen. Sova i egna sängen. Möta aftonen i Sundsvall.

Var på bio med Elo. ”Sex and the city” var bättre än väntat. Lite för lång kanske. En tjej bakom grät konstant, en dam framför skrattade hysteriskt åt allt. Även det som inte var skoj.

Och nu har jag msn-at med den äldre brodern, sett på ”Morden i Midsomer” och hinkat isvatten.

Borde jag inte gå och lägga mig? Jag ska göra några ärenden på stan i morgon, mamma fyller år på torsdag, och sen väntar Torpshammar för ett par dagar. Vara sjuksyster. Se om päronen kan piggas upp. Är det någorlunda bra väder kanske jag kan grilla åt dem, annars vete håken...

Ledigheten kommer inte att spenderas som planerat i alla fall. Graninge får vänta. Men ibland måste familjen gå före. Och det här är ett sånt tillfälle.

En av kvinnorna höjde på ögonbrynet åt mig och mina syskon. Hon tyckte det var märkligt att vi, tre vuxna människor, fortfarande följer med våra föräldrar på utflykter och semestrar. Ännu märkligare tyckte hon att det var att vi alltid följt med utan att knota. Inte ens som tonåringar var det något mutter från vår sida. Men jag tror att det i mångt och mycket handlar om att vi delar intressen i familjen. Naturen och upplevelser är något vi gärna delar med varandra.

Jag har aldrig sett det som märkligt.

Förvirrad postning. Jag är rostig. Ringrostig. Och faktiskt, aningen trött. Så. Over and out.