For sentimental reasons....

Min mormor har bränt sina kärleksbrev.
Gulnade kuvert, sammanlänkade av ett rött sidenband.
Ark fyllda av sirliga bokstäver i bläck.
Hon öppnade luckan och lade dem utan tvekan på den brinnande veden. Stängde vredet utan ånger.
Min mormor har bränt sina kärleksbrev. Alla hemligheter är raderade. Fraser fyllda av hopp, längtan är för evigt borta. Bevarade i hennes minne den tid hon har kvar.

Ödesmättad. Vacker. En scen som kan inleda filmer och romaner. Den har etsat sig fast.

Jag är nyfiken på de där orden. Hur de formulerats. Vad som sagts mellan raderna.

Längtan. Kärlek. Böner. Komplimanger.

Från vilka? Och vad hände med dem som skrev breven. Fanns där några från morfar?

Det är hennes sak. Hennes beslut. Hennes känslor. Hon har bestämt sig för att inte låta orden i breven leva vidare, mer än i hennes minne. Jag respekterar det. Men kan ändå inte låta bli att undra över dem, de där breven som hon brände i Paradiset en vacker sommarkväll då varmvattnet värmdes enbart för diskningens skull.

Vatten som kanske blev lite extra varmt då kärleksfulla ord lagts på brasan.