Lowest form of life...

En riktigt dålig dag på jobbet. Nicklas har fått en intervju med Lou Reed. Giganten. Legenden. Mannen som ger New York ett ansikte. Det borde vara en bra dag på jobbet. Det är bara det att Lou Reed hatar journalister. (Då kan man ju undra varför han ställer upp på en intervju, eller hur?)

Nicklas har fått en halvtimme med en levande legend som hatar journalister. Han är nervös. Mycket. Ställer sina frågor. Blir avbruten. Får konstiga kommentarer bollade till sig som han har svårt att möta.

”Vem intervjuade du sist?”

”Eh...”

”Kommer du inte ihåg?” (höjt ögonbryn och den där blicken, den där blicken...)

”Det var... Eh. En stor...”

”Så stor och du kommer inte ihåg?” (höjt ögonbryn och den där blicken, den där blicken. Igen...)

”Det var... Mary Quant!” (triumf! Jag minns!)

”Mary Quant?! Mode?” (höjt ögonbryn och den där blicken, den där blicken. Ännu en gång...)

”Eh... Yes...”

Och så försöker han styra in intervjun på fördomar, men han hinner inte formulera frågan förrän Lou Reed, giganten, säger att han inte har några fördomar men att han hatar journalister. De är ”the lowest form of life”. Framför allt de engelska. Och det är inte en fördom eftersom det är en sanning.

Okej. Vad säger man då? ”Eh. Yes. So...” Jag har inga fler frågor mr Reed. Leende till svar, ”Oh Nicklas...”.

Dokumentären är tio minuter och reportern berättar om hur han försökte att få tiden att gå så fort som möjligt. Den värsta dagen på jobbet någonsin.

Det är så hemskt när man kommer av sig så där. En del intervjuobjekt försöker rucka på reportern, skapa ostadig grund att stå på. Tappar man balansen är det kört. Toksvårt att hitta tillbaka. I've been there... En svensk herre, artist, och jag var grönare än grön. Var väl förberedd som tur var, vilket gjorde att jag faktiskt tog mig tillbaka in i intervjun igen. Han försökte slå hål på mina kunskaper, dem som han trodde att jag inte hade. Det lyste ”Unga dam, vad kan du om musik egentligen?” om honom. Han slungade ut saker från förr, men jag kunde hans musikaliska historia. Efter en halvtimme tror jag till och med att han fått en gnutta respekt för mig.

Mötte en till sådan där person i veckan. ”Unga tjejer kan ju inte musikhistoria! De snackar om gubbrock och vet inte vad det betyder ens.” Alla över samma jävla kam. Sådana gånger får jag bita mig i läppen för att inte börja rabbla år, artister, skivor, samarbeten och detaljer. ”Jag vet vem du är och vad du kan” typ...

Åter till dokumentären. Går den i repris, så se den. ”Lou Reed – Lowest form of life” i SVT, tio minuter lång och underhållande.